2013-11-09 | 21:43:57 | Novell: Meddelanden

❁ We love you unconditionally ❁

Som ni märker så har det inte hänt någonting på bloggen under en väldigt lång tid. Lite för lång, faktiskt. Får dåligt samvete när jag ser hur många ni är som faktiskt klickar er in på bloggen ändå, i hopp om ett nytt kapitel. 
 
Vi har börjat inse att vi inte längre har tid till Likebieber. Det känns inte roligt på samma sätt längre. Vi går i nian just nu och redan under höst-terminen har det varit så otroligt mycket skolarbete att vi knappt haft tid till annat. Tiden som blir över vill vi inte längre lägga på bloggen. 
 
Vi tar hur som helst en bloggpaus nu och det är inte ens säkert att vi kommer tillbaka. Vi vet nog inte riktigt själva vad det här är... 
 
 
Hur som helst så vill vi bara att ni ska veta att vi älskar er så sjukt mycket! Ord kan inte ens beskiva hur lyckliga vi är som har haft era kommentarer att läsa, se hur ni fantastiska läsare växt till antalet varje gång vi publicerat någonting och hur glada vi är för att vi haft ert stöd. Varje kommentar har verkligen värmt i hjärtat och jag har tappat räkningen på hur många gånger era fina ord fått oss glada när allting annat bara gått utför. 
 
Visst klarar ni väl er utan Likebieber? Det vågar jag faktiskt tro trots att många sagt det motsatta! Och om ni vill fortsätta läsa noveller så kan vi tipsa om Julias novell Everlasting som ni hittar på bieb.blogg.se och Liv och Emas novell Love Me Like You Do som finns på myybieberstoory.blogg.se
 
We love you unconditionally 
 

2013-09-29 | 23:57:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 55 - With you

Förra kapitlet: "Du är det bästa jag har", viskade han in i mitt fuktiga hår när vi stilla låg tätt intill varandra i den lilla sängen en stund senare. Och jag flätade in min hand hårdare i hans, kröp närmare honom, som något slags ljudlöst  detsamma. Jag kunde inte minnas ifall jag någonsin känt mig så fulländad som just då.

Försiktigt slog jag upp ögonen. Solens strålar tittade in genom gadinerna som var slarvigt ihopdragna och kastade mönster över det golvet, väggarna, garderoben och det lilla skrivbordet i Justins ljusa sovrum. De första gångerna jag vaknat i det här rummet hade jag känt mig förvirrad och det hade tagit flera sekunder för mig att förstå var jag befann mig. Nu för tiden, visste jag redan innan jag öppnat ögonen. 
Trött rullade jag över på mage och försökte urskilja klockradions siffror, som tycktes visa att klockan var närmare nio. Jag slöt ögonen igen och suckade lätt. Slappnade av. 
"Lennie?" mumlade han plötsligt med ansiktet i mitt hår och smekte med fingrarna över min rygg. Och med den lilla beröringen så mindes jag plötsligt. Mindes vad som hänt för bara några timmar sedan. Mindes hans andetag mot mina läppar, hans händer mot min hud, hur lent hans hår hade varit mellan mina fingrar. Justins grepp om mig hårdnade innan han obesvärat drog mig över den lilla biten av madrassen som höll oss isär. Han sträckte lite på sig innan han lät mig vila huvudet mot hans mjuka bröstkorg så att jag kunde höra hans regelbundna andhämtningar och hjärtslag. 
"Har du varit vaken länge?" undrade han i en nyvaken utandning och strök med sin varma hand över min arm. Jag skakade på huvudet, vilket jag sedan insåg bara måste känts som en förvirrad rörelse mot hans bröstkorg. "Nej", mumlade jag och vred lite på mig för att kunna se honom. Hans ljusbruna hår låg ruffsigt kring hans mjuka ögon och fick hans solkyssta ansikte att se mjukt och ungdomlig ut. Trots att han såg nyvaken ut, var hans blick glad och lycklig när den mötte min. Jag började rita små cirklar med fingertopparna över hans bara bröstkorg och när jag hörde hur han skrattade sitt fina skratt mot mig hjässa kunde jag inte stoppa mig själv från att le. Le, för att han var min och jag var hans. För att jag var så otroligt, obeskrivligt lycklig. 
"Är det inte lite konstigt egentligen?" frågade han med ett leende i rösten. "Att det blev vi, trots att det var som att gå emot allt. Med tanke på att vi visste att våra dagar var räknade liksom." Jag skrattade försiktigt, innan jag hävde mig upp över honom och la mig tillrätta med ansiktet mot hans hals och vår kroppar formade efter varandra.  "Jo, lite kanske." Justin kliade mig försiktigt över ryggen under täcket och kysste min axel. Det pirrade i hela mig när han gjorde det och jag suckade lyckligt. Hans bröstkorg höjdes och sänktes under mig och skapade en rythm som fick mig lugn och trygg.   
 
"Jag är vrålhungrig", tillkännagav Justin efter någon minut eller två. När orden väl var uttalade kunde jag känna hur tomrummet i min mage gnällde efter någonting. 
"Jag med", erkände jag och stödde upp min överkropp med hjälp av armarna så att jag kunde se på honom. Oändligt försiktigt satte han sig upp i sängen med mig tryckt mot sitt varma bröst och täcket virat runt oss. 
Han lutade pannan mot min, "Vad är du sugen på?" 
"Pannkakor", svarade jag i ett andetag och såg in i hans bruna, vackra ögon. 
Han nickade lite och log snett, "Vad sägs om att vi gör såhär - du går och tar en dusch, så fixar jag ihop pannkakorna så länge."
Jag kunde inte bli annat än lättad över hans förslag, för om det var någonting jag verkligen ville just nu så var det att ställa mig under de varma vattenstrålar och låta dem skölja bort alla tankar som tog plats i mitt huvud just nu. När jag nickade, nästan drömmandes, skrattade han.
Smidigt drog han åt sig skjortan han burit under gårdagen och innan jag hann säga någonting om det hade han dragit ned täcket till änden av min rygg och sträckt ut plagget bakom mig så att han skulle kunna hjälpa mig med att få på det. Han verkade ha glömt din lilla detaljen att vi båda därav blottade våra överkroppar, vilket fick mig att stelna till.
Men Justin stirrade inte, faktiskt så gled hans blick inte ifrån min en enda gång medan han försiktigt lät mig glida i ärmarna på skjortan och knäppte den över huden. 
"Så", sa han och la huvudet på sned i en gest som fick honom att se så vacker ut att jag häpnade. "Jag gillar när du bär mina kläder."
"Jag gillar också när jag bär dina kläder", log jag innan jag försiktigt gled ur hans grepp och ställde mig på golvet framför sängen istället. Justin såg på mig, i några sekunder, med en sådan kärleksfull blick att det nästan brännde i mig av värmen som flammade upp i magen. Skjortan räckte mig en bra bit ned över låren och jag grep tag i min väska.
"Jag, ehm..." Jag nickade mot dörren. Justin log.
"Ta den tid du behöver", sa han bara och skrattade till. "Och Lennie?"
Jag vände mig om med handen vilandes på dörrhandtaget och såg på honom.
"Jag älskar dig."
"Jag älskar dig också."
Med de orden gav jag honom ett sista leende och gick sedan ut genom den korta korridoren som gick mellan Justins rum, de resterande sovrummen och badrummet. 
Jag tassade försiktigt in i det kakelbelagda badrummet, släppte ned min väska på det nedfällda locket på toalettstolen och låste sedan tyst den ljusa dörren. Det var som om jag var rädd för att någon skulle höra, trots att vi var ensamma i Bruce och Dianes hus. 
Oförsiktigt drog jag av mig skjortan, plötsligt i ett starkt behov av att få kliva in under vattnet. Det krävdes några steg för att ta sig in i duschkabinen och när vattnet var lagom varmt pressade jag duschmunstycket mot bröstet och slöt ögonen.
Jag visste inte vad jag skulle säga eller ens tänka. 
Jag älskade Justin så mycket att det gjorde mig knäsvag att enbart tänka på honom, just då. Det var som om alla tankar ledde tillbaks till honom. Ledde tillbaks till den där gången när vi stått i regnet och han hade berättat att han älskade mig, eller vår första kyss i korridoren. Hur försiktiga hans läppar varit mot mina. Hur mjuka. 
Men hur mycket jag än älskade honom så kändes någonting konstigt. Det var som om någonting låg och oroade mig. Jag hade varit säker på det som hänt under natten och jag ångrade det inte för en sekund. Men det var någonting. 
Jag satte mig ned på golvet i duschen, drog upp knäna mot magen och lutade ryggen mot den fuktiga väggen. 
Vad skulle de andra säga? Jag insåg plötsligt att jag inte ville att de skulle veta. Det kändes som minnena från natten var så sköra och mitt motstånd så litet att jag inte hade råd med några retsamma kommentarer ifrån Chaz eller några sneda blickar ifrån Chloé och Janice. Jag ville ha det här för mig själv, åtminstone ett litet tag till.
Sedan började jag tänka på Justin igen. På hur han hade lett när jag berättat att jag litade på honom. Hur det hade känts att bli uppdragen i hans famn efter att allting hade strulat till sig med säkerheten och det hade kostat mig ett revben som fortfarnade ömmade. På hur han alltid tycktes vara behagligt varm, på hur han bet sig i underläppen när han var nervös, på hur han älskade mig och jag älskade honom. 
Försiktigt slog jag av duschen och klev ut i det något svalare badrummet. Snabbt drog jag åt mig en av handdukarna som låg prydligt vikta på ett litet avlastningsbord i badrummet och svepte den runt kroppen. Medan jag torkade mig kunde jag inte låta bli att le lite, för handduken kittlade mot min kropp på samma sätt som Justins fingrar hade gjort. 
När jag kände mig torr drog jag på mig nya underkläder, mina älskvärda mjukisbyxor som lyckades få mina ben att för en gång skull se rätt långa ut och den vita Abercrombie t-shirten som jag bokstavligen levt i under det förgångna året. Håret lät jag hänga i en slarvig hästsvans och efter att jag gett mig själv ett uppmuntrande leende i spegeln, gick ned till Justin. 
 
Den underbara doften av nygräddade pannkakor nådde mig när jag tagit det sista trappsteget i trappan och klev in i köket. Justin stod iförd ett par gråa mjukisbyxor och vände koncentrerat på en pannkaka så att dess gyllenbruna yta syntes bakom kanten på stekpannan.
"Vad gott det luktar", sa jag vilket fick Justin att vända sig om med ett leende på läpparna.
"Tycker du?" 
"Mm", svarade jag samtidigt som jag lyfte ned två tallrikar från hyllan och placerade dem på bordet. 
"Haha. Jag har redan behövt slänga två stycken för att de inte blivit mer än en degig klump. Jag har aldrig varit bra på matlagning", ursäktade han sig och vände på pannkakan ännu en gång.
"Det blir nog jättegott, tror jag."
Han ryckte på axlarna. "Kom", bad han samtidigt som han släppte skålen med den kvarvarande smeten i med blicken, och log mot mig istället. Jag trippade fram till spisen där han stod, och tog emot en fjäderlätt puss på kinden innan jag lät en ny pannkaka ta plats i pannan.
"Koncentration", uppmanade jag honom när hans fokus efter en stund helt låg på att tvinna mitt fuktiga hår i små virvlar och emellanåt stryka med sina fingertoppar i mitt ansikte. Jag sneglade på honom endast för att möta hans glada blick och smygande leende.
"Ska jag vända eller ska du vända?" ville jag veta och syftade på pannkakan som jag var rädd hunnit bli bränd. 
"Du vänder", tyckte han och placerade en kyss på mina läppar innan han stegade iväg och ställde fram mjölk och sirap på bordet. Jag kunde inte låta bli att fnissa till åt hans strålande morgonhumör, som verkade vara bättre än någonsin. 
Försiktigt vände jag på pannkakan och kunde lättat konstatera att den var stekt i en fin ljusbrun nyans. Högen av pannkakor som stod på bänken var svår att slita blicken ifrån och trots att jag försökte tänka på någonting annat så tycktes min blick hela tiden dras mot den lilla väldoftande högen. Det var länge sedan jag varit såhär hungrig på morgonen. 
"Färdigt", hörde jag Justin säga bakom mig. Jag snodde runt och betraktade hans enkla dukning, som han verkade otroligt nöjd över. Jag gav honom ett uppkskattande leende innan jag skyfflade över pannkakan i stekpannan till fatet och stängde av spisen. 
Med försiktiga steg över golvet bar jag fatet till köksbordet och placerade det mellan tallrikarna. Sedan sneglade jag upp, för att möta Justin sneda leende och betraktande ögon. Det var som om han såg mig. Som om han såg varje liten varm känsla jag bar på. 
Jag log mot honom innan vi båda slog oss ned vid bordet. Justin lyfte oförsiktigt över en pannkaka tills sin tallrik, lika mån om att äntligen få mat i magen som jag var. Så fort han hällt på ett tjockt lager sirap över de ljuvliga små godbitarna började han bokstavligen trycka i sig. 
"Hur var dem?" frågade jag med ett skratt samtidigt som jag själv placerade en pannkaka på den vita porslinstallriken med blåa blommor inristade i. Justin nickade gillandes.
"De var helt perfekta", sa han, med munnen full av pannkaka och sirap. Jag kunde inte låta bli att fnissa åt honom. Åt hur fånig och söt han var. 
Han blinkade åt mig innan han återgick till att lassa upp nya pannkakor på tallriken. 
 
 
 
"Justin," suckade jag och drog jackan tätare kring kroppen. Kroppen som var så otroligt osammarbetsvillig och vägrade göra som jag ville. Jag försökte hålla tillbaka honom till mitt tempo, men han fortsatte dra i min hand. "Inte så fort..."
Justin skakade på huvudet, "Lennie, det är svinkallt ute."
Han hade rätt, såklart. Det var kyligt i luften och sommarvärmen var som bortblåst. Jag bar en utav Justins tjocktröjor över min t-shirt och kunde inte vara mer än glad över att han åtminstone försökte hålla takten uppe.
Vi var på väg hem till Somers, där enligt Chaz allihopa befann sig. Vad han menade med allihopa var både jag och Justin nyfikna över, speciellt ifall Ryan och Zoey befann sig i samma hus.
"Hur långt är det kvaar", gnällde jag och fick ett fnys som svar.
"Älskling, du har gått den här sträckan tillräckligt många gånger för att veta hur långt det är kvar." Han mötte min blick och verkade inte kunna låta bli att dra på munnen. "Men som svar på din fråga så skulle jag gissa på kanske en minut."
Jag suckade ännu en gång, men kunde inte låta bli att besvara hans varma leende. Det gjorde mig nästan irriterad, hur jag aldrig kunde motstå det där leendet. Hur det alltid fick min kropp att reagera.
"Jag tror faktiskt att jag hörde Ryans röst i bakgrunden när vi pratade med Chaz", funderade jag och försökte föreställa mig hur nervös Zoey isådanafall var.
"Jag tyckte mer det lät som Nolan", invände Justin och jag tänkte efter.
"Det är kul att han har börjat umgås mer med oss", tyckte jag. "Han är schysst."
"Jo", höll Justin med mig. "Han har varit bortrest nästan hela sommaren, annars hade ni nog fått träffa honom tidigare. Han är liksom en av oss."
Jag nickade för att bekräfta att jag lyssnat, och upptäckte sekunden därpå att vi bara hade några ynka meter kvar att promenera.
"Titta, om vi gått i din takt hade vi knappast varit framme nu", flinade Justin och hjälpte mig att öppna grinden, för att sedan stänga den bakom oss. Jag viftade lite med handen åt honom som svar och kunde känna hans nöjda leende bränna i ryggen på mig när jag låste upp dörren.
"Hallå!" ropade jag ut i huset, som alltid när jag kom innanför dörren. Det var något jag gjort ända sedan jag och Zoey varit små, och hon alltid varit rädd för inbrottstjuvar. Det fanns inget som gjorde henne så irriterad som när man inte ropade hallå ifrån hallen.
Röster hördes ifrån vardagsrummet, tillsammans med det klassiska ljudet utav tevespel.
Jag hängde av mig den khakifärgade jackan jag bar, men behöll Justins tjocktröja på. Både för att jag var kall, för att jag älskade den och för att den luktade honom. 
"Är du klar?" Jag vände mig om mot honom och han log samtidigt som han återigen fångade upp min hand i sin.
 
 
 
Justins perspektiv:
"Lennie! Justin", tjöt ingen mindre än Chloé när vi trädde in i vardagsrummet. Som om hon inte alls försökt ta det dyrbaraste jag hade ifrån mig och dessutom i princip förstört Janice, en av mina bästa barndomsvänner. Jag kunde inte låta bli att krampaktigt hålla fast i Lennies hand tills hon bokstavligen fick lirka sig ur mitt grepp för att kunna besvara Chloés omfamning.
"Kul att se dig", log hon mot Lennie innan hon kramade om mig också. Jag försökte göra kramen så kort och otrevlig som möjligt innan jag besvarade hennes leende.
Bakom henne väntade Janice, Zoey, Chaz, Nolan och - roligt nog - Ryan, tydligen till Lennies stora glädje då hon bestämt kramade honom först. Det var uppenbart att hon var glad att han iallafall klarade av att vara i samma rum som hennes syster. Något jag också var glad över egentligen, men jag var inte orolig. Jag visste att Ryan skulle förlåta Zoey tids nog, jag visste hur mycket han verkligen tyckte om henne. Och jag visste också - genom Lennie - hur stora skuldkänslor Zoey hade. För hon var en bra människa, trots att hon gjort något dumt.
"Tjena, mannen", log Nolan samtidigt som han kramade om mig och hälsade på Lennie också.
"Och tjena bruden", log han lika varmt åt Lennie som glatt omfamnade honom innan hon kramade om Janice och hennes syster också.
"Mina favoriter", log Chaz, som stått längst bak, mot mig och Lennie innan vi tre samlades i någon slags gruppkram.
När alla hälsat slog vi oss ner i sofforna framför teven allihopa. Ryan och jag i den ena soffan, Nolan, Chaz och Lennie i den andra, Chloé i en utav fåtöljerna och Janice och Zoey på golvet.
"Vilka spelar?" frågade jag Ryan som höll i en xbox-kontroll och fokuserat betraktade teven där en hockeymatch var i full gång.
"Nolan mot mig, jag leder men matchen är snart slut så du kan möta vinnaren", föreslog han och jag nickade.
"Det blir bra."
"Så Justin",  harklade sig Chloé som befann sig i fåtöljen höger om där jag satt. Hon verkade vara den enda som  inte var i en konversation med någon. "Hur går det med musiken och allt?" 
"Det går bra", svarade jag intetsägande och höll blicken på teven för att inte behöva möta hennes, samtidigt som jag konverserade. Det var otrevligt, men jag klarade verkligen inte av att ens försöka vara minsta lilla snäll mot henne.
"Du jobbar på ny musik nu, eller? Ska du ut på turné i höst eller så?" ville hon veta och jag nickade lite.
"Precis", bekräftade jag fast det inte var bestämt än.
"Vad kul", tyckte hon och jag vände motvilligt blicken åt henne. Hon slängde med håret och log så att hennes vita tandrad syntes. Jag nickade igen. 
"Det blir nog kul", sa jag likgiltigt innan jag avslutade konversationen genom att ge henne ett hastigt leende och vända mig mot Ryan istället.
"Vad är klockan?" undrade Zoey som satt på golvet en bit framför Chloé. Frågan var riktad mot mig och jag kände efter i fickan efter min telefon.
"Halv tre", uttalade Ryan snabbt med en blick på sitt armbandsur innan han åter riktade uppmärksamheten mot skärmen och spelet. Zoeys 'tack' var knappt hörbart, men ändå på något sätt starkt.
Jag mötte Lennies blick som satt i soffan tvärs mitt emot mig och hon log lyckligt tillbaka. Alltså hade hon också hört. Hon formade en cirkel med sitt pekfinger och sin tumme, som jag lärt mig betydde perfekt, eller något. Därefter drog Chaz lite i hennes arm och berättade något för henne som fick henne att brista ut i hennes klingande skratt. Ljudet av det där skrattet och synen av henne glad lämnade mig med en varm känsla.
Chaz och Lennie var bästa kompisar, fast de inte insåg det själva. Deras relation var lättsam och byggde på samma humor och värderingar kring det mesta. Det var fint, på något sätt. Min bästa vän och min flickvän, som så pass bra vänner. 
Jag försökte än en gång leta upp min mobil i mina fickor, men insåg att den befann sig i tröjan Lennie bar. Utan att tveka stegade jag över rummet och fram till deras soffa. 
"Ligger min telefon i din tröja?" frågade jag Lennie samtidigt som jag satte mig halvt på kanten av soffan.
Chaz och Nolan skrattade båda två innan de började gapa om att jag bara ville byta soffa och sitta med Lennie.
"Haha, ja faktiskt", flinade jag och lyfte upp Lennie lite för att sjunka ner där hon suttit och placera henne i mitt knä istället.
"Såg du?" mumlade hon i mitt öra och jag antog att hon syftade på att Ryan tilltalat Zoey. 
"Mhm", svarade jag och hennes ögon glittrade till innan hon snuddade med sina läppar vid mina. Jag försökte inte ens stå emot impulsen av att direkt kyssa henne lätt, trots att jag egentligen ville ha mer än så.
"Vi skulle inte låtit honom komma hit", suckade Chaz och skakade på huvudet åt oss som vanligt. Nolan skrattade lite och Lennie log roat mot sin kusin innan hon kysste mig igen.
 
 
Jag kunde inte låta bli att känna mig helt lycklig, av att vara omgiven av mina bästa vänner. Saker höll på att lösa sig. Ryan skulle finna Zoey igen, och Chloé var kanske färdig med elakheter. 
Lennie hade i vanlig ordning somnat i min famn, och höll ett allt slappare tag kring min handled. Hennes andetag som blev allt tyngre lämnade mig lugn och trygg, och jag tillät mig själv att konstatera att med henne, just nu, kändes allt helt perfekt.

21 dagar sedan senaste kapitlet... Förlåt! Nästa ska ni inte behöva vänta så länge på!
Inte så jättemånga kapitel kvar av A Summer Trip nu! Kommer ni sakna den här novellen? :)

2013-09-15 | 12:35:13 | Novell: A Summer Trip

Instagram

Ni har väl inte glömt att följa oss på instagram?

Där får ni uppdateringsinfo, lära känna oss lite bättre och fina Justin-bilder! Ni kan nu även följa Lennie!
 
@Lenniedale
 
@Likebieberblogg
 
 
 
 

2013-09-08 | 19:03:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 54 - You'd be the best song of the album

Förra kapitlet: Lentin var ordet media brukade använda för oss när de skrev om Lennie och mig. Själva namnet i sig lät så otroligt fånigt att det nästan blev bra. 
"Åh, vad mysigt", skrattade hon. "Jag kommer till dig när jag har packat klart. Om en stund. Vi ses."
"Vi ses, men lova att skynda dig."
"Jag lovar."
"Sluta."
Hennes röst avslöjade att hon egentligen inte alls menade det och mitt grepp om hennes midja blev stadigare samtidigt som jag lungt kysste hennes nacke. Lennies händer rörde sig över jordgubbarna på bordskrivan framför henne, och hon skar upp det med diagonala snitt. Jag lät mina läppar glida över hennes hud och pressade dem sedan mot punkten där hennes mjuka käkben och hals möttes. Hon spände kroppen emot min och svalde hårt.
"Jag har saknat dig", mumlade jag mot huden och log åt hur hon försökte verka oberörd.
"Jag har saknat dig också."
Den bekännelsen var omöjlig att tvivla på när hon sa det på det sättet. Det lät så äkta. Som om jag inte hade någon aning om hur mycket hon verkligen saknat mig. Försiktigt letade jag ned ansiktet mellan hennes axel och nacke och andades in den riktiga doften av Lennie. Hon fortsatte skära upp jordgubbarna och placerade dem sedan på ett fat där ännu mer frukt väntade. Hur hon hade lyckats göra allt detta, med mig klängandes på henne var ett under - men hon klagade inte. Kanske behövde hon min närhet lika mycket som jag behövde hennes efter de här dagarna ifrån varandra. 
"Titta, nu är vi färdiga", sa hon glatt och jag blev tvungen att släppa taget om henne för att kunna betrakta all frukt som låg uppskuren och rensad framför oss. 
"Det ser fantastiskt ut, älskling."
Försiktigt stötte jag hakan mot hennes mjuka axel och hon gav mig en lätt puss i mungipan. Hennes läppar dröjde sig kvar i någon sekund innan hon försiktigt lyfte upp det mönstrade porslinfatet och vägde det i händerna.
"Kom", sa hon. "Kom, vi går upp."
De där orden innebar egentligen inte att vi skulle gå upp på övervåningen. Istället innebar de att vi skulle gå upp till mitt rum. Vi behövde inte alltid förklara för varandra vad vi ville, när vi ville det eller varför vi ville det. Vi bara visste. 
Jag gick efter Lennie upp för den vitmålade trappan med ena handen vid hennes korsrygg, som om jag var redo att fånga henne om hon föll, och med den andra vilandes på det bruna räcket. Golvet knarrade när vi tillsammans styrde stegen mot mitt sovrum och gick över det gamla golvet.
Det första Lennie gjorde när hon klivit in i rummet och ställt ifrån sig fruktfatet var att sträcka ut sig över min säng och andas in doften av lakanen. Det var någonting hon gjorde ofta. Jag kunde förstå precis varför hon gjorde det, då jag visste vilken lugnande känsla som infann sig hos mig när jag kände doften utav henne. Det räckte med att någon använda samma shampoo som henne för att få mig helt matt i kroppen. 
"Vill du kolla på film?" frågade jag lugnt och tittade ned på henne i sängen. Hon betraktade mig i några sekunder innan hon rynkade pannan lite.
"Faktiskt så..." mumlade hon. "Vill jag nog bara prata med dig i kväll."
Plötsligt mindes jag det hon sagt över telefon för några dagar sedan. När du kommer hem har jag någonting kul att berätta. Vad kunde det vara på kul? Något nyfiket kröp jag ned bredvid henne och drog även med mig frukten och två små gafflar som hon måste ha tagit med sig utan att jag märkt det. 
"Vad vill du tala om, då?" 
Hon gav mig en lång blick innan hon fuktade läpparna, "Lite saker."
Jag bad henne inte fortsätta, då jag visste att sådant inte fugerade på henne. Hon behövde tid att finna sig själv innan hon öppnade sig och att försöka tvinga ur henne ord kunde leda till att hon inte lyckades få ur sig någonting. 
Gaffeln i min hand trycktes ned i en melonbit som jag sedan stoppade i munnen. Hela tiden såg jag på Lennie, vars blick vilade på trycket på min t-shirt. 
Hon svalde hårt, "Vi ska flytta."
Melonbiten fastnade nästan i halsen på mig när jag försökte svälja ned den. Det rev i bröstet och det kändes som om hon nyss punkterat mitt hjärta med en liten nål. 
"Det gör ingenting", skyndade jag mig att säga. "Det kommer inte påverka oss. Inget kan påverka oss."
Hon skakade lätt på huvudet, "Vi ska flytta ifrån England, Justin."
Det var nu hennes tur att söka efter min blick och även min tur att vika undan med den. Det gjorde ingenting att hon flyttade. Inte för oss. Den här sommaren hade varit så otroligt mycket mer än enbart en sommarromans, det visste vi båda och distans skulle inte få förstöra det vi byggt upp. Vi skulle kunna flytta ihop om några år ändå. Hon var snart arton, allting skulle fungera. 
"Vi flyttar hit", viskade hon. Ljudet var så lågt att jag knappt hörde henne. "Vi flyttar till Stratford, Justin."
Det blev tyst. Allting som hördes var våra hjärtslag. Ingen utav oss vågade andas. Det var som om ögonblicket var så skört att till och med våra inandningar skulle kunna få det att vibrera eller krossas. 
Efter några sekunder insåg jag plötsligt att jag var lycklig. Att jag fått allt jag någonsin vågat hoppas på. Att hon var min och att jag var hennes. Att det alltid skulle vara så. 
Men Lennie log inte. Hon bara såg på mig, som om någonting hade splittrats inom henne och hon behövde hjälp med att bygga ihop det igen. Som om hon letade efter den hjälpen i mina ögon.
"Vill du inte?" hörde jag mig själv andas.
Hon slöt ögonen och mitt hjärta började plötsligt slå så kraftigt i bröstet att det slog igenom min kropp som vågor. Någonting i mig började riva, klösa, fräta. 
"Vill du inte vara här med mig?"
Hon satte sig upp så att fatet guppade till mellan oss och drog frustrerat en hand genom håret. 
"Jo, det vill jag", stönade hon och hävde sig upp ur sängen, som om hon plötsligt var tvungen att röra på sig. Hon började vanka av och an i rummet och skakade hela tiden på huvudet så att lockarna studsade över ryggen. "Det är inte det."
"Vad är det, då?" Jag rullade över på rygg för att kunna se henne. Trots att jag försökte så var det för ovanlighetens skull svårt att tolka hennes ansiktsuttryck. Hon verkade vara ärlig med det hon sagt om att hon ville, men samtidigt fanns bekymmersrynkan på plats mellan ögonbrynen och hon pillade hela tiden på änden av sin skjorta i en stressig, ojämn takt. 
"Att flytta hit har varit allt jag har drömt om de senaste veckorna, men nu när det väl händer så känns det inte rätt på något sätt." Hon stannade upp och började se ännu mer ångestfylld ut. Sedan stod hon tyst, med blicken ned i golvet.
Jag satte mig försiktigt upp, med benen hängandes ned för sängkanten. "Älskling, det kommer bli okej."
"Men jag har inga vänner här", viskade hon med darrande röst. "Ingen Liam. Zoey vill inte ha med det här stället att göra och du vet hur jag är socialt, Justin. Ingen vill vara med någon som är blyg."
Om det var någonting som jag ogillade så var det det här. Att se henne tvivla på sig själv och trycka ned på sitt eget självförtroende tills det inte fanns någonting kvar utav det att hålla fast vid. 
"Lennie, gör inte så här mot dig själv."
Hon skakade på huvudet, "Men det är sant. Den enda anledningen till att jag möjligtvis har en liten chans att få någon här att gilla mig är på grund av dig."
"Du kommer ha Chaz och Ryan", envisades jag. "Och det finns massvis av trevliga människor här. Folk är vana vid att ha kompisar som är kompisar till mig. Ingen kommer att döma dig efter mig."
"Men jag vill inte", nästan snyftade hon fram. "Jag vet inte ens ifall jag orkar."
"Alla som möter dig tycker om dig, Lennie. Är det verkligen så svårt att förstå? Du har i princip allt som man kan önska sig. Du är smart, rolig, trevlig, bryr dig om människor och är dessutom den absolut snyggaste tjejen jag någonsin sett." En ensam tår trillade ned på hennes kind och hon orkade inte ens ta bort den. "Nolan talade om för mig att han tyckte att du verkade jättesnäll och att du såg jättebra ut."
Hennes underläpp darrade när hon mötte min blick. "I skolan hade vi musik en dag", viskade hon och ännu en tår föll ned över hennes mjuka kind. "Vi skulle dra kopplingar mellan oss och olika typer utav musik. Det fanns en kille i min klass som hette Mark, vet du vad han sa?"
Jag var inte säker på ifall jag ville veta med tanke på hur instabil hon såg ut, men trots det skakade jag knappt märkbart med huvudet.
"Om Lennie hade varit musik, så hade hon varit en singel. Ensam." Hon såg på mig, med vätskefyllda ögon. "Jag tror att han hade rätt."
Till en början kunde jag inte förmå mig att säga någonting, allt jag kunde göra var att se på henne. Låta min blick drunkna i hennes ögon tills jag fick tillbaks talförmågan och lyckats samla ihop tankarna. Samla ihop känslorna.
"Jag tror att om du hade varit musik Lennyson Dale, så hade jag också valt att ha dig som en singel", sa jag lugnt. "Vet du varför?" Hon skakade på huvudet, samtidigt som hon snyftade. "Därför att du hade varit den bästa låten på hela albumet."
Hon började snyfta ännu mer och med ett lätt skratt sträckte jag mig efter hennes händer och drog henne emot mig. "Allting kommer gå bra, lita på mig."
Lennie nickade långsamt innan hon lät mig lägga armarna om henne och dra henne intill mitt bröst.
"Jag älskar dig så mycket."
 
 
"I love you so much."

Mina händer gled försiktigt över det tunna tyget över hennes rygg och jag andades in hennes doft i omfamningen. Bara det var som en omfamning i sig. 
"Du förstår inte hur perfekt du är", viskade jag mot hennes axel. Försiktigt snuddade hon med läpparna mot min hals och log sedan ett litet, litet oskyldigt leende.
"Förlåt för att jag gråter, jag vet inte varf..." Hon tystnade när jag fjäderlätt placerade pekfingret över hennes mjuka och lena läppar. Min lediga hand använde jag till att stryka över hennes våta kinder. Hon var så otroligt vacker och sårbar där hon stod. 
Försiktigt satte hon sig ned hos mig och myste in sig i min famn. Hennes lugna och regelbundna andetag smekte över min nacke och medan hon placerade fjäderlätta kyssar på min axel, ritade jag mönster med fingertopparna över hennes rygg. Långsamt slöt jag ögonen och tog in stunden. Lät den värma mig inombords. Sakta men säkert erkände jag för mig själv hur otroligt förälskad jag var i henne. Hur mycket hon betydde för mig. Jag mindes tillbaks till första gången jag mött henne. Hur hon stått vid sidan av och betraktat mig som om det varit någonting som fångat hennes uppmärksamhet. Jag mindes hur hon lett mot mig som om hon såg mig
Lennies kyssar letade sig upp över min hals, över käkbenet, kinden och sedan i mungipan. Mina ögonlock förblev slutna och jag tillät mig själv att verkligen njuta utav det. När hon sedan pressade sina läppar mot mina fanns de genast för att kyssa henne tillbaka. Lugnt smekte hon mig med fingrarna i nacken, tills mina armar blev knottriga utav känslan hennes rörelser förde med sig. Jag älskade henne. Jag älskade henne så mycket att det gjorde ont. Jag älskade så mycket att ingenting annat spelade någon roll. Det var vi, och det skulle förbli vi tills dagen då vi inte hade någonting att förbli längre. 
Våra tungor lekte lätt och kärleksfullt med varandra och trots att jag visste att det kanske var dumt och jag visste att vi kanske borde väntat så kunde jag inte stoppa mina händer ifrån att glida in under hennes skjorta. Jag var bara tvungen att känna hennes mjuka hud under mina fingrar. Hon suckade lätt mot mina läppar, innan hon återigen kysste dem på samma lugna och instinktiva sätt som tidigare. Min fingrar gled långsamt över hennes rygg och Lennies fingrar följde linjerna på min hals, ned till knapparna i min skjorta. Försiktigt lossade hon på den översta och trots att det var nu som det var meningen att jag skulle gå in i mitt okontrollerade och oförsiktiga jag, så var allt jag kunde känna hur rätt allting var. 
Hennes händer gick ifrån knapp till knapp, tills skjortan låg bakom mig på sängen. Våra kyssar blev varmare och - om det nu ens var möjligt - ännu mer känslofyllda när hennes händer studerade varje centimeter av min överkropp. När hennes händer slutligen låg över byxkanten vad jag helt yr av syrebristen och alla känslor, vilket Lennie verkade märka. 
"Justin", andades hon och lutade sig ifrån mig så att jag skulle kunna finna andan igen. Vi lutade pannorna mot varanadra och hon slöt ögonen. "När kommer de hem?"
Till en början förstod jag inte vad hon menade, men sedan slog det mig var vi befann oss. Vad vi höll på med. Vid det här laget hade jag förlorat all form utav tidsuppfattning och all form utav uppfattning över huvud taget.
"I morgon eftermiddag", svarade jag. 
Hon fuktade läpparna och svalde. Nickade. Vi både visste vad det innebar och då hon verkade mer än tillfredsställd i det, lämnade det mig trygg och lugn. Lennie däremot, drog ett darrande andetag och såg osäkert på mig. Det slog mig plötsligt att detta var någonting helt nytt för henne. Att det var självklart att hon var nervös. 
"Vi gör det bara om du vill", sa jag i en ansträngning och insåg sekunden därpå att mina ord fick det uppenbara att verka ännu mer uppenbart. Det fanns inget sätt för henne att ta sig ur det här nu utan att hon faktiskt var tvungen att uttala ordet nej.
"Jag älskar dig", andades hon och log snett mot mig. Mina läppar följde hennes och snart låg vi bara där och log mot varandra. Lennie drog sina fingrar igenom mitt hår och kysste mig lätt på pannan. "Jag litar på dig."
"Bra", viskade jag och började sedan upprepa rörelserna hon nyss gjort genom att knäppa upp hennes tröja, knapp för knapp. Allt jag kunde tänka på var hennes lätta andetag mot mitt hår och hur hennes hud kändes genom tyget. På hur rätt vi var.
 
Lennies perspektiv:
Hans läppar lämnade fjäderlätta kyssar vid mitt nyckelben och hans händer smekte lugnt upp och ner över min nakna rygg. Han gjorde en ansats till att snudda vid det nu enda kvarvarande plagget, min vita spetsbehå. Jag förstod genast vad han ville och lät honom knäppa upp den, för att sekunden därpå inse att klädhögen intill sängen var fulländad.
Trots att det var Justin, kunde jag inte låta bli att vara lite glad över att rummet var mörktbelagt och att det hunnit bli kväll. Att visa sig utan några kläder var känsligt av någon anledning. För jag visste ju att killen som just nu låg över mig och rörde vid mig med sådana bestämda men samtidigt försiktiga rörelser, älskade mig. I alla ljus. 
"Är du säker?" andades hans läppar mot min bringa emellan två kyssar. Jag nickade i mörkret. Jag var säker. Han lutade sig över mig, kysste min hals, mina kinder, min panna för att sedan fånga upp mina läppar med hans egna.
I nästa ögonblick hade lusten tagit över. Försiktigt, nästan trevandes, formades våra kroppar efter varandra. Och inte bara fyllde han mig med en ny, mäktig främmande känsla pulserandes ut i varenda cell, utan något mer än så. En alldeles bekant känsla, som bara var starkare än någonsin just i det ögonblicket. Som jag mer eller mindre vant mig vid. Känslan av hur mycket jag tyckte om honom, älskade honom.
 
"Du är det bästa jag har", viskade han in i mitt fuktiga hår när vi stilla låg tätt intill varandra i den lilla sängen en stund senare. Och jag flätade in min hand hårdare i hans, kröp närmare honom, som något slags ljudlöst  detsamma. Jag kunde inte minnas ifall jag någonsin känt mig så fulländad som just då.
 

Vi förstår att många är besvikna nu, tycker att det här inte var värt väntan eller att det var mesigt. De flesta röstade ju detaljer kring detta och då kanske ni verkligen förväntade er det. Det finns egentligen ingen bättre ursäkt än att vi båda verkligen inte är bekväma med att skriva om sådant här. 
Nu vill vi ha era åsikter iallafall, positiv och negativ kritik! :)
 
Puss och kram // Alice & Miriam

2013-08-29 | 20:49:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 53 - Fighting with thoughts

Förra kapitlet: "Hon ringde igår", sa jag. 
Pappa såg lättad ut, "Vad bra. Vad sa hon då?"
Jag hånlog mot honom, reste mig upp och grep tag i tallriken. Med en skräll vräkte jag ned allting i diskon på mindre än fem sekunder innan jag skrattade till. Glädjelöst. 
"Inte mycket innan jag la på."
Det blev tyst. De såg på mig. Jag såg på dem. 
"Tack för middagen", fräste jag i förbifarten, innan jag dundrade uppför trappan, in i mitt rum och sjönk ner ibland kuddarna som inte längre luktade Zoey.
 
 
"Hur gick intervjun?"
Scooters fråga fick mig att titta upp från blocket jag höll i handen. Vi hade inte talat mycket under bilresan hittils då han verkade upptagen med något arbete på sin dator och jag ändå spenderade dagarna i ända åt att skriva låtar. Jag ryckte långsamt på axlarna.
"Bra. Det var kul", svarade jag lättsamt innan jag återgick till att kladda ned ord mellan linjerna med blyertspennan. 
"Det ska bli skönt med några dagar ledigt", mumlade han sedan, med blicken fokuserad på skärmen. Ljudet av hur hans fingrar slog mot tangenterna var behagligt och lät som takter och melodier till mina texter. Tyst läste jag igenom raderna jag skrivit för mig själv och nickade sedan långsamt. Provade den med en melodi. Nickade. Skrev ned några rader till. 
"Har du några planer för de kommande dagarna?" frågade han lugnt och jag tittade åter igen upp över blocket. Han satt fortfarande med blicken ned i skärmen.
"Lennie", svarade jag med en axelryckning och såg framför mig hur hon hade skrattat åt mitt omöjliga svar ifall hon varit här nu. Scooter log lite för sig själv och nickade sedan.
"Varför är jag inte förvånad?"
Han såg upp på mig, med ett snett flin på läpparna. Jag ryckte på axlarna med ett hastigt leende som kom automatik av att prata om henne. Scooter lutade sig tillbaka i sätet igen och riktade uppmärksamheten åt sin dator. Jag kollade ut genom fönstret som var så pass tonat att bilden igenom glaset faktiskt blev mörkare inifrån också. Lite som att ha på sig ett par riktigt skyddande solglasögon, kändes det som. Jag kunde iallafall urskilja hur vi precis passerade Stratford University. Alltså inte alls långt ifrån Ryans hus, där jag bett om att få bli avsläppt. Tydligen var både Chaz, Nolan och Mitch redan där, vilket lät väldigt inbjudande av flera anledningar. Det var länge sedan vi umgicks det gamla kompisgänget, och dessutom hade Chaz under gårdagen förklarat för mig hur deppig Ryan var för tillfället. Ryan behövde sina vänner just nu, hur mycket han än inte ville erkänna det.
"Du kan ta höger här", meddelade jag chauffören när vi nådde korsningen där man kunde välja att antingen ta vänster hem till Somers, eller höger hem till Butlers. Hur mycket jag än ville be honom att ta vänster och köra med hela vägen hem till familjen Somers och träffa Lennie, var jag faktiskt tvungen att ställa upp som Ryans bästa vän för tillfället. Inte bara för att jag kände mig tvungen, utan för att jag ville och för att Ryan alltid varit min bästa vän. Men att Lennie idag fick bli min andra prioritering sved ändå. För trots att det endast var ett par dagar sedan vi varit tillsammans sist, saknade jag henne så pass desperat att några timmar med killarna kändes som den där oundvikliga grönsakssoppan mormor brukade tvinga i mig innan pannkakorna.
"Då ses vi om ett par dagar, då", nickade Scooter och jag insåg att vi nått Ryans hus. "Jag ber honom åka förbi Bruce och Diane på vägen, så din väska hamnar rätt", la han till innan han gav mig en snabb kram. Jag log tacksamt tillbaka innan jag sa hejdå och hoppade ur bilen. Den rullade vidare och jag började gå över kalkstensplattorna upp till huset. 
"Justin, välkommen!" utbrast Sharon med ett brett leende när hon öppnade dörren för mig. Jag omfamnade henne glatt. Jag och Ryans mamma hade alltid kommit bra överens.
"Vad kul att se dig, Sharon", log jag samtidigt som jag klev ur mina skor. "Är allt bra med dig?" 
"Allt är jättebra", tyckte hon men fick sekunden därpå en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. "Men Ryan är lite ur balans som du nog vet."
Man såg tydligt hur olycklig det gjorde henne av att förstå att hennes son var ledsen. Jag nickade. 
"Jo. Vi ska försöka muntra upp honom, oroa dig inte."
Hon log. "Han blir ju alltid gladare av din närvaro, såklart. Det gäller ju att ta vara på den."
"Vi får se", sa jag med ett skratt, "är de där nere?"
"I källaren", nickade hon. "Du får säga till ifall ni blir hungriga."
"Det ska jag", lovade jag och kunde inte låta bli att flina lite när jag tänkte på hur kort tid det skulle ta innan vi blev hungriga. Men Sharon var van.
Jag tog de få kliven som krävdes för att nå dörren som ledde till trappen ner till källaren. Kände jag de här killarna rätt satt de just nu i en hög i soffan och spelade tv-spel. Förmodligen något fotbollsspel, eller eventuellt NHL. 
Jag tog de sista stegen nerför trappan och tryckte ned dörrhandtaget som ledde till själva källar-rummet. Dumt nog var dörren låst, vilket den aldrig brukade vara. Jag suckade och knackade några gånger.
"Justin", hälsade Nolan glatt när han öppnade dörren och sprack upp i ett leende. Vi gjorde vårt vanliga handslag som måste utövats första gången när vi gick i femman eller någogot liknande. Det hade verkat så coolt då, men var klart töntigare nu. Vi brast ut i skratt som vanligt och han gav mig en vänskaplig kram.
"Hur är det, bro? Det var länge sen", konstaterade han samtidigt som vi gick bort till soffgruppen där mycket riktigt de andra låg i varsin soffa med konsollerna. Jag gav Chaz ett handslag, Mitch en halv kram och Ryan en hel. Bara för att jag verkligen kände för det.
"Det är bra med mig", svarade jag sanningsenligt och slog mig ner i samma soffa som Chaz. För det var verkligen riktigt bra, vid närmare eftertanke. "Men vad händer här? Vad spelar ni?"
Nolan satte sig bredvid Ryan. "NHL, fast vi har precis börjat en ny turnering. Vi kollade nyss klart på en film."
"Nolan blev så rädd att han tvunget ville låsa dörren", la Chaz till i förklaringen och vi skrattade allihopa. Det var typiskt Nolan att bli rädd för i princip allting. Eller snarare spela rädd för allting.
"Vilken var det?" undrade jag med ett flin mot Nolans som plötsligt verkade väldigt intresserad av att räta till sina jeans. Så intresserad att han helt enkelt inte hörde min fråga. 
"The Host", svarade Mitch därför.
Jag nickade. Jag hade sett den med Lennie en gång, och den var faktiskt rätt läskig. "Den är obehaglig", höll jag med om och Nolan nickade tacksamt. Det blev tyst i några sekunder och jag blev direkt stressad. Det var sällan det blev tyst när vi fem umgicks och var det något jag hatade så var det just tystnad. Speciellt när något hängde i luften, väntade på att bli pratat om.
"Ryan", började jag och sökte efter hans blick. Han pausade spelet och vände huvudet mot mig. "Hur är det med dig egentligen?"
Jag kunde nästan höra de andras lättade utandningar. Det var som om tyngden i luften genast vägde några kilo mindre, men inte riktigt hade försvunnit ännu.
"Vadå?" undrade han dumt, fast han visste precis vad jag syftade på. Blicken flackade mellan alla hans fyra bästa vänner, osäkert och tvekande. Jag kände för att krama om honom hårt igen.
"Zoey", valde jag att gå rakt på sak. "Hur känns allt?"
"Hon är en hora, ungefär så känns det", fräste han och viftade avvärjande med handen som om han vill vifta bort tankarna på henne. Det var nog tänkt att låta oberört. 
"Ryan", suckade Chaz och vi vände uppmärksamheten mot honom. "Det tycker du inte. Du är ledsen, erkänn det."
Han suckade ljudligare än innan. "Nej, det är jag inte."
"Det är du visst, Ryan, och det fattar vi alla här inne eftersom att vi känner dig utan och innan."
Antingen inbillade jag mig, eller så såg hans ögon faktiskt blanka ut. Han blinkade i alla fall några gånger innan han tog till orda igen, den här gången med blicken stadigare vandrandes mellan oss.
"Jag är inte ledsen, okej? Hon var ingenting annat än en otrogen liten bitch, varför skulle jag på något sätt bli påverkad annat än positivt av att det tog slut?"
Vi stirrade på honom.
"Du älskade henne", påpekade Mitch försiktigt.
"Älskar", fyllde jag i innan han hann säga emot Mitch. Nolan nickade instämmande och det var som om Ryan gav upp. Som om hela hans mur av hårdhet hade varit gjord av is hela tiden. Is som plötsligt kommit för nära solen, och smält över en sekund. Så kvar i allt vatten som kommit så oväntat, låg Ryan och kunde inte simma, var inte beredd på att hans mur skulle smälta och försöka dränka honom. Han tog till orda med en svag röst.
"Okej, vet ni? Jag är ledsen. Zoey har förstört mig och jag vet inte hur eller var jag ska kunna hitta någon jävla glädje längre. Så ja, jag är ledsen men ni kan inte göra någonting åt det", han svalde. "För jag hatar henne."
Han drog efter andan och såg ned på sina händer som låg placerade i hans knä.
"Ryan, det måste finnas någonting vi kan göra...?"
"Nej", avbröt han tvärt Nolan. "Jag skulle inte ha... Det är inte på det..."
"Du måste prata med Zoey, Ryan och låt mig tala till punkt. Jag tror aldrig att någon haft så dåligt samvete som Zoey har just nu, någonsin. Allvarligt."
Chaz spände blicken i honom och han glodde trött tillbaka. Jag kom att tänka på att han faktiskt förlorat sin Lennie. Med ens blev allt ännu hemskare, jag hatade att tänka så. Ändå hade jag tvingat mig själv att göra det flera gånger, endast för att försöka sätta mig in i min väns situation.
"Lova mig att du pratar med henne", mumlade jag men Ryan tittade enbart matt på mig. "Snälla, Ryan. Jag lovar att det är det enda sättet att lösa det här på."
Han stönade, nästan irriterat, "Justin du förstår inte det här, okej?"
"Det gör jag visst", utbrast jag. "För två veckor sedan trodde jag Lennie sköt sig ifrån mig på grund utav en annan kille, precis som Zoey. Tror du inte att jag vet hur det känns att vara andrahandsval?"
Ryan spände käkarna. Såg ned på sina knutna händer. 
"Vet du hur konstig jag var den dagen, Ryan? Vet du hur mycket jag grät? Jag som aldrig gråter." Det gjorde ont i mig att prata om det. Den där dagen var allt jag ville glömma. Det kändes som om det var igår allting inom mig rasade samman och det kändes fortfarande som om jag slet med att bygga upp mig själv igen. Jag tog ett djupt andetag, pressade ned alla uppblåsna känslor och påminde mig själv om att jag gjorde det här för honom. "Sedan lyckades Chaz och du bokstavligen tvinga ihop oss igen och vad gjorde vi? Vi pratade."
"Verkligen?" fnös han. "Från mitt perspektiv såg det mest ut som om ni strulade andan ur varandra i regnet."
Trots att det inte varit menat som ett skämt kunde jag inte låta bli att dra lite på munnen, innan jag skakade på huvudet.
"Justin, bara lägg ned med det här. Ert bråk var uppbyggt på ett missförstånd medan vårt är uppbyggt på verkligheten. Det är inte en gissning att Zoey var tillsammans med Brian, det är ett faktum."
Killarna tittade mellan mig och Ryan som om orden var en studsande tennisboll och vi var spelarna som bara väntade på att den andra skulle göra ett felsteg och förlora matchen.
"Allt jag ber dig om är att prata med henne. Ge henne en chans att förklara. Avbryt inte, utan lyssna. Hör på hennes version."
 
"Give her a chance to explain. Don't interrupt, just listen."
 
"Vi har redan pratat som du kanske minns. Ni har tvingat ihop oss på samma sätt som vi tvingade ihop er."
"Du gav henne aldrig chansen att förklara, Ryan! Du knuffade ut henne genom dörren och drämde igen den framför näsan på henne", svarade jag och kunde inte kontrollera den lite agressiva och uppkäftiga tonen min röst alltid tycktes vilja ta vid när jag inte fick som jag ville.
"Lägg av", fräste han tillbaka. "Och sluta jämföra oss med er, hela tiden. Du behöver inte bevisa någonting, Justin."
Vad trodde han att jag försökte göra? Övertala honom att mitt förhållande gick bättre än hans? För en sekund var jag nära på att ställa mig upp och fräsa någonting åt honom. Någonting som fick honom att hålla tyst. Men sedan kändes det bokstavligen som om soffan höll mig kvar. Som om jag ställde mig upp flera gånger utan att kroppen följde med.
"Vi försöker bara hjälpa dig, Ryan", hörde jag mig själv säga med lugn och stadig röst. "Jag vill inte att jämföra oss, okej? Jag försöker bara tänka mig in i hur du har det och dra någon slags koppling från den situationen till din, så att vi kan använda metoder som fungerade för mig. Vi förstår att du är sur på Zoey, men du mår inte bra och vi tror att det bästa för dig är att ta tag i problemet."
"Ifall vi inte hade trott på det här så hade vi aldrig bett dig göra det", lade Chaz till och Ryan såg trött på oss i några sekunder innan han vände sig mot Mitch.
"Ska vi köra?" undrade Ryan och nickade mot den pausade matchen. Mitch hann inte svara innan spelet var igång igen och trots att jag såg att Ryan kämpade för att hålla upp en oberörd och stark fasad så såg jag att någon stans där inne, så kämpade han med sig själv. Bråkade med sina tankar. Och jag bad en tyst bön om att han skulle ta rätt beslut.
"Jag ska snacka med henne. Just nu vill jag bara hänga med er ett tag, inte tänka på det. Okej?" 
Hans ton lät något lättare när han förklarade vad han ville, och vi nickade alllihopa i kör.
"Vi snackar inte om det, vi fixar det där sen", slätade Nolan ut hela situationen och jag kunde inte låta bli att tycka om honom lite extra mycket när han sa sådär. Nolan hade en tendens att lätta upp situationer som var på väg att gå riktigt fel.
"Justin..." mumlade Ryan, fortfarande med blicken fäst på tv-skärmen. Han såg ut att vara på väg att släppa in ett mål. Jag nickade för att bekräfta att jag lyssnade.
"Yes!" hojtade Mitch mycket riktigt sekunden senare och hoppade nästan upp i luften av glädje. 2-1.
"Förlåt att jag blir så arg. Jag uppskattar det, egentligen."
Han mötte min blick och log ett litet typiskt Ryan-leende. Ett sånt där försiktigt, nästan blygt, som jag kände igen så väl efter alla gånger vi tjafsat under vår uppväxt. Jag log tillbaka och sedan var det inte mer med det. Jag var nöjd, Ryan verkade nöjd. 
"Hade ni varit tjejer hade ni två gått och snackat skit och hatat varandra i några veckor från och med nu", passade Mitch på att påpeka, vilket fick alla att skratta. Jag insåg att det han sa var sant, och kände mig med ens lite tacksam över att det inte var så det gick till bland oss.
Ryan satte upp ljudet på spelet lite och Nolan anslöt till den såkallade väntesoffan, där jag och Chaz redan satt och halvt betraktade matchen som pågick mellan våra vänner, halvt snackade om vad som hänt sedan sist.
"Justin, jag träffade din tjej här om dagen på flygplatsen", berättade Nolan när han slagit sig ner ibland kuddarna på min vänstra sida. Min tjej. Det lät bra i mina öron. 
"Jaha, gjorde du? Men hur kunde ni känna igen varandra?" ville jag veta och letade i huvudet efter en anledning till att Lennie och Nolan skulle känna varandra. Jag fann ingen.
"Vi träffades hos Chaz en gång", sa han med en axelryckning. Jag nickade, det var ju logiskt.
"Var det när hon åkt hem från Atlanta?" undrade Chaz och han nickade. "Vad sa hon då?" 
Han ryckte på axlarna. "Att hon hade varit med Justin", han nickade mot mig, "och träffat dina syskon."
"Det var ju sant", konstaterade jag och tänkte tillbaks på hur bra allt gått, ända tills... det där. Det där hemska. Ett sting av besvikelse tog plats i mig bara av att tänka på händelsen. Tänka på hur hon bara låg där, helt försvarslös. Hur hon legat helt blek i sjukhussängen, hur hon haft så ont men inte velat visa något.
Nolan verkade hur som helst inte vilja nämna något om att hon varit skadad också, antingen i respekt mot mig eller för att Lennie inte ens nämnt det. Det hade varit typiskt henne.
"Du får vara rädd om henne Justin", flinade Nolan. "Hon är väldigt trevlig, och det vore en lögn att säga att hon inte ser grymt bra ut."
Jag försökte tänka tillbaka på hur Lennie sett ut den dagen. Hon hade varit iklädd sin mjuksdress, och haft håret uppsatt. Klagat på hur ful hon varit hela morgonen. Jag blev tvungen att skratta till. Det var jag tvungen att berätta för henne sen, att det fanns fler än jag som tyckte att hon såg bra ut även i de stunderna hon klagade som mest.
"Jo", var allt jag förmådde mig att säga och flinade lite. "Jag ska vara rädd om henne."
Chaz skrattade till, och jag kunde direkt höra att det var det klassiska hån-skrattet. 
"Justin bokstavligen lever för sin lilla prinsessa. Du ska veta hur jobbiga de är, Nolan. Var glad att inte behöva stå ut med dem dagarna i ända."
"Sant", höll Ryan med om, som tydligen hört konversationen. Nolan skrattade åt dem och jag kunde inte låta bli att också skratta. Att de sa sådär fick mig bara att längta efter henne ännu mer. Hennes lysande ögon som alltid kollade på mig på det där speciella sättet, hennes varma skratt som fyllde mig med så mycket glädje att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
"Har du varit hos oss innan, förresten?" undrade Chaz när skrattet lagt sig. Jag skakade på huvudet. 
"Jag åkte direkt hit."
Chaz spärrade upp ögonen, "Vad sa du?"
"Att jag åkte direkt hit...?" repeterade jag frågandes och nu verkade även Ryan ha vänt uppmärksamheten mot mig.
"Åk hem!" utbrast han. "Vad gör du här? Åk hem."
Jag blinkade oförstående några gånger, "Men-"
"Nu, Justin! Hon har saknat dig något fruktansvärt och de senaste dagarna har hon inte kunnat prata än någonting annat än din hemresa. Hon behöver dig mer än vad vi gör just nu."
Jag övervägde allting i några sekunder innan jag sträckte på mig, "Är ni säkra?"
Chaz nickade snabbt och jag log, för trots att jag älskade att umgås med mina vänner så kunde jag inte låta bli att ha Lennie någonstans i bakhuvudet hela tiden. Det var som om hon hade en dragningskraft som bara påverkade mig och mina tankar gick i omloppsbana runt henne dygnet runt.
"Jag ska ringa henne", sa jag och hade på mindre än några få sekunder ställt mig upp och stegat över golvet och fann mig själv ute i den lilla korridoren. Fumligt drog jag ut min iPhone ur jeansfickan och slog vant in nummret till Lennies telefon. Tre signaler gick.
"Justin!" fick bli hennes hälsning och exalteringen i hennes röst var inte svår att urskilja.
"Hej på dig också, älskling", skrattade jag lågt och blev med ens varm i kroppen. Det var fantastiskt att bara hennes röst kunde på mig att känna såhär.
"Är du hemma än?" frågade hon med hopp i rösten och jag fick med ens dåligt samvete över att jag inte åkt och sagt hej till henne innan jag kommit hit. 
"Ja, jag är hos Ryan just nu. Jag var tvungen att prata med honom en stund, men jag kommer snart."
Det lät som om hon höll på med någonting. "Kan vi inte ses hos dig istället? Jag vill komma härifrån en stund."
Hennes ord förvånade mig en aning och jag rynkade på pannan. Det var inte ofta Lennie längtade bort från huset precis. "Om du sover hos oss sen", log jag. "Och om du är redo för en Lentin-myskväll med film och glass."
Lentin var ordet media brukade använda för oss när de skrev om Lennie och mig. Själva namnet i sig lät så otroligt fånigt att det nästan blev bra. 
"Åh, vad mysigt", skrattade hon. "Jag kommer till dig när jag har packat klart. Om en stund. Vi ses."
"Vi ses, men lova att skynda dig."
"Jag lovar."

2013-08-20 | 22:04:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 52 - The last piece

Förra kapitlet: Och jag orkade inte, orkade inte stå upp. Sjönk ned på den lilla gångvägen och drog armarna runt mina ben som för att skydda mig själv. Begravde ansiktet i knäna och kunde inte låta bli att undra. 
Den där dunkande smärtan och besvikelsen inombords. Skulle den aldrig försvinna?

 
Musiken ljöd ut ur de stora högtalarna som stod utplacerade i studion. Både Za och Alfredo satt och nickade i takt med den dunkande basen och min sångröst. 
"There's a few things I'd like to make clear," hörde jag mig själv sjunga. "With me, girl, you have nothing to fear."
Det här var en utav de låtarna som jag redan nu visste skulle bli bra. Alla låtarna jag skrivit den senaste månaden hade gett mig den känslan. Allting runt omkring inspirerade mig. Framför allt Lennie. Det kändes som om alla ord bara kom och handen bildade ord på pappret utan att jag ens tänkte på det. Och orden blev till meningar. Som blev till stycken. Som blev till låtar. 
Musiken tonades långsamt ut och det blev tyst i rummet. 
"Det låter verkligen jättebra, Justin", berömde Kenny genast och resten utav killarna nickade ivrigt. Vi var lite för många personer för ett sådant litet rum. Alfredo, Twist, Kenny och Za satt ihoptryckta i soffan medan Scooter och Tay satt tillsammans med mig på snurrstolarna vid alla knappar. 
"Den är klar", sa jag och nickade glatt för mig själv. Jag hade arbetat med den här hela dagen. "Jag ska bara be Troy ta en sista titt på den ikväll."
Scooter log stort, "Vilken hit det kommer bli. Du har snart tillräkligt med låtar för att släppa ett helt album."
"Nya låtar, album, så mycket pengar att du inte ens kan göra av med allt, tjejer... Justin, du har allvarligt talat allt man kan önska sig i livet just nu. Vet du det?" skrattade Tay och skakade på huvudet. 
"Det är sjukt", höll Za med om och flinade snett.
Jag skakade på huvudet och kunde inte låta bli att rätta honom i sitt uttalande. "Jag har en tjej, inte tjejer."
Tay log och höll händerna framför sig i en försvarande gest och jag reste mig upp.
"Vart ska du?" frågade Scooter när jag började gå igenom rummet, mot dörren, medan jag halade upp telefonen ur fickan. Jag viftade lite med den.
"Ringa, Lennie", svarade jag enkelt och drog igen dörren efter mig innan jag hann höra alla suckar och retsamma kommentarer från mina vänner. Med blicken ned på den lilla displayen klickade jag mig in på kontakter och signalerna började få fram. Tyst slog jag mig ned på det mattbeklädda golvet, med ryggen lutandes mot väggen i den långa, tysta korridoren som ledde till studion. Det var svalt i luften och jag försökte slappna av lite, trots min obekväma ställning. 
"Älskling!"
Jag ryckte till när Lennies röst träffade mina trumhinnor och spärrade upp ögonen för att se vart ljudet kom ifrån, bara för att sekunden senare dunkade bakhuvudet i väggen för att jag var så otroligt dum. 
"Hej, världens finaste", skrattade jag och kände hur magen bubblade av varma känslor. "Var är mina nitton missade samtal?"
Hon fnittrade i andra änden av luren, "Förlåt, jag har varit upptagen. Zoey är sur över..." Hon tystnade i några sekunder. "Det var ingenting. Hur mår du?"
"Bra, nu när jag får prata med dig", log jag och hörde alltför sent att jag kopplat på min mesiga kärleksröst. Den där som var lite för låg och lite för glad. Ifall killarna hade varit här ute nu, hade de skrattat tills de svimmat. Och sedan skrattat lite till. 
"Aw..." log Lennie och den där rösten kändes inte så farlig längre. Jag kände mig faktiskt lite stolt över att jag fått henne att bli lycklig. 
"Och hur mår du?" frågade jag glatt.
"Jag mår bra. Jättebra. Fast jag saknar dig, Justin."
Det skav till i mig och jag blev tvungen att trycka handen mot magen som för att hålla i mig själv. 
"Jag saknar dig också", mumlade jag. "Speciellt nu. Kom och mys med mig."
"Jag önskar att jag kunde", suckade hon. "Vi får mysa när du kommer hem."
Min kropp blev varm och matt av orden. Om det var någonting jag ville just nu så var det att krypa upp bredvid henne i sängen, lägga armarna om hennes, andas i hennes nacke, ligga och prata tills jag somnade av hennes andhämtningar. Men det fick vänta.
"Längtar redan tills dess", sa jag uppriktigt och hörde hur det plötsligt prasslade i andra änden. Lennies röst lät långt borta och det tog några sekunder innan jag förstod att hon talade med någon. 
"Justin?" sa hon, nästan ursäktande. "Jag måste lägga på. Men jag älskar dig och saknar dig så att det gör ont, okej? Och när du kommer hem så har jag något kul att berätta."
Jag suckade, "Okej. Smsa mig ikväll?"
"Jag lovar", skrattade hon. "Älskar dig."
"Älskar dig också", sa jag innan vi lade på. När samtalet avslutades, hängde de varma känslorna i kroppen kvar. Det var som om trots att jag inte längre kunde höra Lennies mjuka stämma så kunde jag känna den. I hela mig. Hon lämnade alltid efter sig en sorts trygghet hos mig som inte riktigt gick att beskriva med ord. Det var som vårt eget hemliga språk som vi enbart delade med varnadra. En blick kunde betyda tusen olika saker och ett tonfall kunde låta hur vardagligt som helst för alla andra, men innebar någonting helt annat oss emellan. Någonting som bara vi var medvetna om och förstod.
Försiktigt resta jag mig upp, noggrann med att inte låta känslorna sköljas av mig på grund av en för snabb rörelse. Med långsamma steg promenerade jag genom korridoren igen, från samma håll jag tidigare kommit ifrån. När jag nådde studion, kunde jag höra skratt flera meter ifrån dörren som ledde till rummet. Jag la handen på handtaget, slätade ut mitt ansikte till neutrala, lugna, stadiga Justin och packade ned Lennies värme i en liten låda i huvudet. Jag tänkte spara de där känslorna tills senare. Tills när jag skulle komma att verkligen behöva dem. 
"Justin," utbrast Twist när jag steg in i rummet igen och ljudlöst slog mig ned på samma stol jag suttit på tidigare igen. Det luktade unket i rummet, som om för många människor andats samma luft, för länge, så jag passade på att dra upp föntret några centimeter innan jag såg på honom. "Vad sa tjejen?"
"Tjejen, har ett namn. Och vad Lennie sa, tänker jag hålla för mig själv." 
Jag lät envis och trotsig när jag uttalade orden. Någonting som jag inte insett förrän det redan var sagt. Min mun drog in det svala syret som fläktade in genom fönstret som om det skulle kunna ta tillbaks orden jag nyss uttalat. 
"Ledsen, grabben", skrattade han och höjde på ögonbrynen. "Jag vet inte ens ifall jag vill veta vad ni viskade till varandra där ute." Han flinade menades mot mig och jag ville ingenting annat än att klippa till både honom och mig själv. Twist - eftersom han betedde sig som en idiot. Mig själv - eftersom jag alltid var tungen att göra allting så svårt för mig. 
"Det där var inte ens roligt", muttrade jag, men när de andra började skratta så kunde jag helt enkelt inte låta bli att le. Ett litet skyggt leende som sa att det var roligt, men att det inte passade sig att skratta åt det. I det här fallet på grund av att det i så fall kunde ses som om jag erkände någonting. 
"Men lägg av, Justin. Du behöver inte skämmas inför oss. Berätta vad som händer med den där tjejen egentligen", flinade Za när skratten sakta med säkert lagt sig i ett sort vänskapligt lugn.
"Ja, för jag menar... Ni gör väl saker?" 
Sättet han uttalde orden på gjorde mig medveten om att hans fråga egentligen innebar någonting annat. Någonting helt annat. Jag vred obekvämt på mig i stolen som tidigare format sig så bra mot min kropp, men som nu bara kändes kantig och hård. Som om den var gjord för någon annan. 
"Vi, uhm..."
Det kändes som om deras blickar brände hål i mig och otroligt nog passade en mjuk rodnad på att leta sig upp längst kinderna. Precis som det brukade göra på Lennie. Jag flackade med blicken, försökte komma på någonting att svara. Antingen kunde jag ljuga och säga att "ja, det är klart vi har!" eller så kunde jag svara ärligt. Säga att vi ville vänta. Att jag väntade i respekt för henne.
Försiktigt tittade jag upp på dem och mötte med ens Scooters blick. Den var lugn, stadig och jag blev plötligt bättre till mods. De här killarna var mina bästa vänner. Jag anförtrodde dem praktiskt taget med mitt liv varje dag. De hade varit med mig sedan dag ett. Att berätta sådant här för personerna man jobbar med, sina... Kollegor... Var nog ingenting man som artonåring gjorde. Men de var mer än bara vänner ifrån arbetet. De var mina bästa vänner. Min familj. 
Jag sträckte på mig och log lite. "Helt ärligt... Inte direkt."
 
"Honestly... Not really."
 
Twist drog fånigt nog efter andan, i något slags chockerat skådespel och det verkade plötsligt som om de alla verkade lika förvånade. Jag kunde inte pressa ned leendet igen, utan böjde på huvudet lite och kliade mig i nacken.
"Vänta, ni..." Za höjde på ögonbrynen och log. Stort. Som om det här var ungefär världens roligaste nyhet. "Ni har inte gjort det? Det."
Jag skakade på huvudet och kände mig nästan lite liten och vilsen där jag satt, med alla dessa vuxna och erfarna människor runt omkring mig. De såg på mig som om jag vore en nykläckt fågelunge som inte riktigt fått kläm på flygningen än. 
"Vi vill inte stressa, eller pressa fram något. Det händer när det händer, ni vet." Och nu såg de på mig som om fågelungen var lite för smart för sin ålder. Till och med Kenny såg ut att vilja fråga ifall det här var något slags skämt. "Det är absolut inte det att jag inte vill", skyndade jag mig därför att säga. "Men jag tror att det är en stor sak för henne, eller ja, för oss. Det får ta den tid det behöver."
Jag drog ett djupt andetag, försökte lugna ned min skenande puls och svalka mina hettande kinder. Killarna såg på mig, sedan på varandra och sedan på mig igen. Tillslut sträckte Scooter på sig och log.
"Ibland förvånar det mig faktiskt hur vuxen du har blivit, Justin." Han nickade, lite stolt och förundrat, nästan för sig själv. "Du menar verkligen allvar med henne, eller hur?"
Hans ord träffade mig verkligen och när jag såg den där faderlika stoltheten i hans stora ögon, kände jag mig stolt över mig själv. Stolt över att jag hade henne. Att vi hade varandra.
"Ja, det gör jag."
Tay skakade på huvudet, ena halvan av hans ansikte utstrålade förbryllan och den andra en form utav facination. "Hon är precis vad du behövde, tror jag. Hon var den sista pusselbiten i ditt pussel, om du förstår vad jag menar?"
Min läppar gled försiktigt upp i ett litet leende och jag kände hur stämningen i rummet var någonting allderles speciellt. Någonting som man inte fick uppleva ofta. Det var som om alla var så otroligt närvarande. Som om alla fanns här, i någon sorts gemenskap. Och med orden sagda, låten färdigskriven och ärlighet hängandes i luften mellan oss, kändes det precis som Tay sagt. Mitt pussel var färdigt. 
 
 
Ryans perspektiv:
Gaffeln petade uttråkat i den varma pastan framför mig. Såsen såg matt och grå ut framför mig, salladen retade mig med sin gröna färg och allting hade tappat sin smak i vårt avancerade kök bland alla ångor. För några veckor sedan hade jag slevat i mig maten med god aptit. Som barn hade det här varit en utav mina favoriträtter. Mormor hade alltid lagat den när jag varit hemma hos henne och morfar och jag hade ätit tills mamma och pappa blivit tvungna att hämta upp mig eftersom jag legat utslagen på soffan och mått så illa. 
När mormor dött för några år sedan hade mamma tagit receptet som en utav de få sakerna hon ville ärva från det stora huset där det funnits så många bra gömställen och katten Thomson strukit omkring dagarna i ända. Morfar brukade säga att katten varit så fet som bebis att den hade blivit tvungen att rulla runt i huset eftersom benen inte nådde ned till marken. Någonting som jag trott på då, men som enbart kändes frånvarande och fel nu. Morfar mindes mig knappt längre. Inte mamma heller för den delen.
"Vad tänker du på?" 
Pappa bröt tystanden och såg på mig genom sina kantiga läsglasögon som åkt lite för långt ned på näsan. Varför han hade dem på sig när vi satt och åt var oklart. Jag såg på honom i några sekunder, innan jag stirrade ned i porslinstallriken som var täckt utav mat jag inte tänkte äta. 
"Thomson", svarade jag. 
Både mammas och pappas blickar vilade på mitt nedåtböjda huvud och jag hörde hur mamma harklade sig. Sedan blev det tyst igen och det gnisslande ljudet av bestick mot tallrikar hördes runt omkring mig. 
Jag mindes den sista kvällen när Zoey varit här på middag. Hur vi suttit här och samtalat och skrattat åt pappas skämt som för en gångs skull varit helt okej. Jag mindes kvällarna i mitt rum, när hon hade skrattat sitt fina skratt mot min hals och lekt med mitt hår. 
Jag mindes Brian. 
"Idioter", väste jag tyst ned i min sallad och spände käkarna. 
Gnisslandet runt omkring mig upphörde när mamma och pappa slutade skära i maten och såg på mig. Sedan började de igen.
"Ryan", sa mamma med lugn ton. "Du kanske borde försöka komma ut lite. Träffa Chaz och Justin? De kan ju komma hit om du vill."
Det var inte svårt att förstå att hon egentligen menade någonting annat. Att hon och min far talat om detta tidigare och funderat över ifall det kanske skulle hjälpa om jag umgicks med mina vänner lite. Ifall det kanske skulle få mig gladare.
"Faktiskt så", sa pappa och sökte efter min blick. Jag lät honom inte fånga den. Fortsatte enbart att peta i pastan och låtsades att tomaterna i salladen i själva verket var huvudet som mosades under min gaffel. Gång på gång tryckte jag ihop en röd version utav Brians huvud och hatade, hatade, hatade honom. Och hatade, hatade, hatade henne. "Du kanske borde ringa Zoey? Vi förstår ju att allting inte är som det ska mellan er. Men det kanske skulle kännas bättre om ni reder ut ett och annat."
Min lilla mosa-Brian lek stannade upp och jag blev tvungen att gripa tag i bordskivan för att inte slänga tallriken rakt i hans ansikte. Inte kasta hela bordet i hans ansikte. Kasta något hårt i hans ansikte på samma sätt som han kastade de där orden i mitt. Långsamt vände jag upp huvudet och mötte hans blick med min. Mamma stirrade på mig. Analyserade varje rörelse.
"Hon ringde igår", sa jag. 
Pappa såg lättad ut, "Vad bra. Vad sa hon då?"
Jag hånlog mot honom, reste mig upp och grep tag i tallriken. Med en skräll vräkte jag ned allting i diskon på mindre än fem sekunder innan jag skrattade till. Glädjelöst. 
"Inte mycket innan jag la på."
Det blev tyst. De såg på mig. Jag såg på dem. 
"Tack för middagen", fräste jag i förbifarten, innan jag dundrade uppför trappan, in i mitt rum och sjönk ner ibland kuddarna som inte längre luktade Zoey.

Kapitel 51 och en viktig fråga här under. Tack så mycket för alla fina kommentarer på förra kapitlet (:

2013-08-20 | 13:27:00 | Novell: Meddelanden

Question

Hej Likebiebers!
 
Hoppas att allting är bra med er och att ni har haft världens bästa sommarlov och att ni har laddat upp med massa positiv energi inför skolstarten. Hur som helst så har vi en fråga till er:
 
Hur vill ni att vi ska skriva sexscenerna i novellen?
 
Vill ni ha dem detaljerade eller odetaljerade? Vad är okej och vad är inte okej? Var går gränsen?
Vi skulle bli jätteglada ifall ni kunde svara då vi inte är riktigt säkra på vad ni vill ha ut utav det och eftersom det faktiskt är ni som ska läsa det så är det viktigt att vi gör det som ni vill ha det.
 
Förresten så är kapitel 52 färdigskrivet och publiceras när vi nått 30 kommentarer på kapitel 51.
 
 
 
 Kommentera, så skulle vi bli jätteglada!
 
Miriam & Alice

2013-08-17 | 00:20:05 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 51 - Guess what, girls

Förra kapitlet: "Justin", sa hon efter en stund. Jag mötte hennes blick, såg hur hon mjuknade. "När jag låg där, på marken idag så kändes det som om allt jag ville var att dö. Men när jag sedan fick se dig så insåg jag en sak." Hon log. "Att jag lever för dig."
"Du behöver inte."
Lennie skakade på huvudet åt hur Kenny tidigare skjutit bort hennes kropp och placerat en sedel på disken innan hon ens hunnit få upp plånboken. Han såg besvärat på henne.
"Att bjuda på en kaffe kan jag väl ändå få göra?" gnällde han. "Efter det som hände igår är jag skyldig dig ungefär hela caféet och en örfil."
Hon suckade trött, "Du är inte skyldig mig någonting. Jag är okej."
Kenny såg på mig med ett spänt ansiktsuttryck och jag ryckte på axlarna innan jag drog åt mig min take-away mugg och den som stod bredvid och räckte över den till Lennie. Hon tog emot den med ett tacksamt leende och vi alla tre började gå ut ifrån det lilla fiket. 
Atlantas flygplats var stor och trots att det var tidigt på morgonen så strömmade det ut och in människor från entrén. Vi gick långsamt över det stenbelagda golvet och slog oss ned på en utav de många bänkarna i närheten. Jag petade upp solglasögonen på näsan och drog ned mössan över ögonen för att göra mig säker på att jag inte skulle bli igenkänd. Just nu ville jag enbart spendera de nedtickande minutrarna innan Lennie var tvungen att lämna oss för att åka för Startford med henne. Det kändes som att en bomb låg och tickade inom mig och väntade på att få explodera i ett hav av saknad när som helst. Ett hav som skulle få mig att drunkna.
"Tänk vad tråkigt du kommer ha på planet utan oss", suckade Kenny och log sedan snett mot henne.
Lennie skrattade till, "Ja, vad ska jag ta mig till utan mina favoritkillar?"
Sova, hade jag lust att säga. För om det var någonting som hon behövde just nu så var det sömn. Jag hade vaknat flera gånger under natten av att hon vridit och vänt på sig i min famn när all medicin som funnits i hennes kropp börjat gå ur. Skuldmedvetet hade jag frågat hur hon mådde och hon hade inte ens svarat. Bara kvidit till innan hon hade blivit tvungen att skjuta bort min slappa arm som tydligen hade råkat hamna lite för nära de skadade punkterna i hennes revben.
Ifall det kändes som att jag hade fått få timmar utav sömn under natten så var det ingenting i jämförelse med vad hon hade fått. 
"Och vad ska Justin göra utan dig?" stönade Kenny, med en glimt i ögonen som jag inte tyckte om just då. "Du har säkert hört talas om hans saknar-Lennie-sida?"
Lennie såg flinandes på mig, "Om jag har."
Den här konversationen höll på att ta vändning mot en riktning som jag helst inte ville att den skulle ta. Jag skyndade mig därför att säga någonting som ledde bort spåret ifrån mig genom att haspla ur mig ett snabbt,
"Säger tjejen som trycker i sig ungefär två kilo glass varje gång jag är borta."
"Vad jag äter är faktiskt min ensak", muttrade Lennie surt och tog en klunk av sitt kaffe. "Och sedan när är det förbjudet att äta glass?"
Jag hade faktiskt inget bra svar på den frågan vilket resluterade i att jag fann min utväg genom att räcka ut tungan åt henne och därmed avsluta våran lilla diskussion. Hon himla med ögonen innan hon log så att en vit tandrad syntes bakom hennes mjukt rosa läppar. Hon såg söt ut, trots de trötta ögonen och den lite bleka hyn som vittnade om att allting inte stod helt rätt till. För ovanlighetens skull bar hon håret i en slarvig knut - någonting hon annars bara hade hemma, samt ett par jeans och en vit stickad tröja. 
"Hur länge kommer du vara borta?" En liten bekymrad rynka skymtades mellan ögonbrynen och hon bet sig lite i underläppen - ett tecken på att hon inte gillade ämnet.
Jag ryckte på axlarna och log mot henne, "Det är bara några dagar."
Kenny skrattade till bredvid Lennie och hon vände sin uppmärksamhet mot honom.
"Han kommer sakna dig. Eller hur Justin?"
Jag mötte hennes blick med min, putade försiktigt med underläppen och nickade.
"Jag kommer sakna dig också, världens finaste", fnittrade hon och ljudet fick mig att spricka upp i ett litet leende. "Var redo för att du kommer få sms varannan sekund och att du kommer ha ungefär nitton missade samtal ifrån mig varje gång du kollar mobilen."
"Det ser jag fram emot", sa jag med ett skratt innan jag tog ännu en klunk utav det avsvalnade kaffet. Hastigt slängde jag en blick på mitt silvriga armbandur och kände hur hjärtat sjönk som en sten i bröstet.
"Uhm, klockan är ganska mycket."
Lennie såg även hon ned på min handled och suckade sedan.
"Jag antar att det är dags för mig att börja gå in."
Hon reste sig lugnt upp och jag följde hennes rörelse med kroppen så att jag stod bredvid henne och såg in i hennes ljust bruna ögon. De där ögonen hade alltid varit speciella på något vis. De bytte nyans beroende på tider på dygnet. Ena dagen kunde de vara mörkt bruna och andra ljusa och gulspräckliga. Det förundrade mig. 
"Justin", mumlade hon med rynkad panna och strök försiktigt med handen över min kind när hon såg mitt ansiktsuttryck. "Se inte så ledsen ut. Snälla?"
Jag lät min hand glida upp över hennes och lät den vila över hennes mot min kind. "Jag älskar dig", sa jag ynkligt och kände hur den där tickande bomben inom mig exploderade och fyllde mig med så mycket saknad att jag fick svårt att andas. Hon var inte ens borta än och ändå värkte saknaden i mig
"Jag älskar dig", upprepade hon och lutade sig framåt och pressade läpparna mot mina. När hon lutade sig tillbaka igen blev jag tvungen att dra ihop läpparna för att hålla kvar kyssen inom mig. Sedan kramade hon om Kenny, mötte min blick i några sekunder, log, vinkade och lämnade mig med det lilla, knappt befintliga jag hade utan henne.
 
Lennies perspektiv:
Musiken dånade i öronen och trängde bort alla ljud från människorna runt omrking mig. Trots att jag sovit i flera timmar på flygresan så kändes ögonlocken fortfarande tunga och kroppen slö. Jag hade svalt ned en tablett smärtstillande så snart vi landat då det bokstavligen kändes som om revbenen dunkat av protest. Väskorna rullade förbi ögonen och mitt bagage verkade ta en evighet på sig att komma. En liten flicka stod spänt strax framför mig och betraktade alla väskor som åkte förbi. Hennes familj stod en bit bort och hon verkade se sitt uppdrag om att hålla en uppsikt över bandet som det viktigaste man kunde tänkas göra. Jag betraktade hennes flätade blonda hår och de långa ögonfransarna. 
Någon knackade plötsligt på min axel och jag snodde förvånat runt för att få syn på en lång mörkhårig kille. Han hade ena handen nedstoppad i jeansfickan och den andra hängandes i luften där min axel nyss befunnit sig. Han log snett mot mig och det tog några sekunder för mig att placera honom. Med ett leende på läpparna drog jag ur hörlurarna ur öronen.
"Hej!" utbrast jag och han log snett. "Nolan, eller hur?"
"Det är jag", skrattade han lugnt. Som om vi känt varandra länge och bara inte setts på ett tag. "Är allt bra?"
Jag skyndade mig att svara genom att haspla ur mig ett, "Absolut. Själv då?" och han log lite bredare.
"Jättebra. Jag har varit i Atlanta över helgen och hälsat på några kompisar. Och du har varit och träffat Jeremy och Erin om jag inte minns fel?"
"Precis", log jag och sneglade åt väskorna som gled förbi mig i jakt på min egen. Om det bara hade kunnat komma nu så att jag hade sluppit att stå och känt mig pinsam inför min pojkväns vän. Om det var någonting jag var avundsjuk på Zoey över så var det hennes sätt att kunna linda människor runt sina fingrar och få dem att gilla henne utan att göra någonting för att det skulle bli så. Jag blev bara nervös och svamlade klart för mycket. 
"Förresten så måste jag bara få säga förlåt för förra gången vi träffades", sa han och rynkade pannan en aning. Förtvivlat letade jag i minnet efter förra gången jag mött honom och insåg till min förfäran att det var den där dagen när Justin och jag precis hade bråkat så förfärligt. Ordet förfallen var det ord som beskrev mig under den tiden. 
"Det är nog jag som ska be om ursäkt över hur jag knappt pratade med dig", skrattade jag och lyckades faktiskt få det att låta som om jag inte ansträngde mig för att få ut orden på rätt sätt. 
"Du och Justin hade ju praktiskt taget gjort slut med varandra och jag gick omkring och pratade om hur gjorda ni var för varandra..." Han höjde på ena ögonbrynet och när jag log, flinade han tillbaks. 
"Det kunde väl inte du veta. Men okej, vi lägger det bakom oss." 
Han nickade lite och jag blickade återigen ut över rullbandet. Fortfarande ingenting. 
"Hur är det med skadan, då?" Jag vände genast uppmärksamheten tillbaks till Nolan och stirrade på honom i några sekunder. Hur kunde han veta om det? Han log när han fick syn på mitt ansiktsuttryck. "Du är medveten om att Justin är Justin Bieber, va? Och att det som händer honom och människor runt omkring honom ganska snabbt blir känt?"
Idiot, Lennie. 
"Förlåt. Jo, det är bra. Justin har väl inte världens bästa samvete över det direkt, men det är faktiskt helt okej."
"De sa att du bröt två revben", konstaterade han och verkade vara påväg att fortsätta på sin mening, men jag hann före.
"Det är bara sprickor."
Han såg lite förvånad ut, men sedan nickade han och log. 
"Något bra iallafall. Jag har hört att det inte finns så mycket att göra åt det."
Jag suckade, "det stämmer. Det läker med tiden helt enkelt."
Han nickade lite och plötsligt fick jag syn på min väska en bit bort. Jag tog ett steg framåt och insåg plötsligt att den lilla flickan som stått precis framför mig tidigare hade försvunnit. Med en blick över axeln kunde jag konstatera att hon och hennes familj gått utan att jag lagt märket till det. Jag log för mig själv. Hon hade påmint mig om Jazmyn på något sätt. 
"Här." Innan jag hann reagera hade Nolan lyft ned min väska från bandet och ställt den framför mina fötter. Jag såg förvånat på honom, då jag inte hade förväntat mig hans styrka och smidighet. Själv hade jag antagligen bara klumpigt dragit ned väskan på marken och hoppats att så få personer som möjligt hade bevittnat min odjärvhet.
"Tack", log jag. Han ryckte på axlarna.
"Det var så lite. Kul att träffa dig igen. Vi får ses", tyckte han och jag nickade. 
"Kom förbi Somers när som helst", log jag och drog upp handtaget i min resväska samtidigt som jag drog upp ryggsäcken som tidigare stått framför mig, på ryggen. "Men var beredd på att bli utklassad i tv-spel. Jag är bäst."
Nolan skrattade till, "Det tror jag så mycket jag vill på. Vi ses."
Vi utbytte ett sista leende innan jag började gå emot utgången. Det tog bara några sekunder innan jag var ute i ankomsthallen och fick syn på både Ryan och Chaz en bit bort. Ryan tittade ned i sin telefon och knuffade till Chaz i sidan så att även han skulle se vad det var som var så viktigt. Jag suckade, log och tog sedan de tiotals stegen som krävdes för att jag skulle nå dem. 
 
 
 
"Men vad hände med tjejerna sedan?" 
Vi svängde upp på infarten till den stora villan och Chaz drog ur bilnyckeln innan han vände sig om mot min plats i baksätet.
"Jag vet faktiskt inte."
Ryan såg storögdt på mig, "Jag förstår inte hur någon kunde göra så mot sig, Lennie."
Jag skakade avvärjande på huvudet, "Justin är deras gud, Ryan. Det är klart att de inte vill se honom med någon annan än dem. De vill ha honom för sig själva."
"Det är ingen bra anledning till att göra illa någon sådär", protesterade han och Chaz nickade instämande. "Riktiga Beliebers stöttar Justin i hans val. De där tjejerna var fans, inte Beliebers. Det är en stor skillnad mellan de två typerna av tjejer."
De båda stirrade på mig och verkade vara förberedda på att jag när som helst skulle bryta ihop och kasta mig in i deras famnar eller någonting i den stilen med tanke på deras ansiktsuttryck. Ryan lät så rolig och bara för att situationen kändes så skör kunde jag inte stoppa mig själv från att motvilligt låta ett skratt bubbla upp ur strupen som jag snabbt tvingade ned igen. 
"Varför skrattar du?" sa Ryan förvirrat och Chaz skakade frågandes på huvudet. Skrattet steg ännu en gång inom mig och jag knep ihop läpparna så att det istället blev ett frustande ljud. 
"Förlåt", fick jag ur mig och pressade händerna mot munnen för att hålla tillbaka ljudet. Det gick inte särskilt bra. "Det är ingenting, förlåt. Jag lovar att jag mår bra."
De utbytte en frågande blick med varandra innan Chaz himlade med ögonen som om detta vore en typisk sak jag skulle göra innan de båda drog upp bildörrarna och klev ut i eftermiddagsljuset. Jag följde snabbt deras exempel och vi gick tillsammans upp över stentrappan. Ryan öppnade vant ytterdörren utan att knacka eller vänta på Chazs inbjudan. Detta var någonting som förekom ofta i den här kompiskretsen, hade jag upptäckt. Det verkade lite som om 'mitt hus är ditt hus' var ett bra citat för att beskriva hur familjära alla verkade vara. 
Vi klev in i hallen och genast hörde jag springande steg i trappan, och i nästa sekund hade Zoey slängt armarna om mig. Jag flämtade till och bet mig själv i tungan för att inte skrika rakt ut när det kändes som att mitt revben knäcktes under den känsliga huden. 
"Zoey..." kved jag och hon drog sig snabbt bort från mig.
"Oups, förlåt", ursäktade hon sig själv med och log sedan stort. "Jag har saknat dig twinie."
Jag tog ett djupt andetag och rätade på mig innan jag log, "jag har saknat dig också."
"Hur var det? Justin skrev på twitter att det var jättemysigt", sa hon lugnt och lutade huvudet lite på sne, med ett mjukt leende på läpparna. "Mår du bra föresten?"
"Jag är okej", svarade jag för nittionde gången idag och suckade inombords. "Och det var verkligen jättemysigt. Hans syskon var hur gulliga som helst."
Zoey nickade lite och sneglade sedan knappt märkbart åt vänster där Ryan stod lutad mot väggen med armarna i kors över bröstet. Jag var inte säker på ifall de träffats sedan Brian-incidenten, men tystnaden mellan dem kändes kallare än ett is.
"Hur har ni haft det här hemma?" frågade jag för att hålla igång samtalet och rädda Zoey. 
Hon hakade genast på, "åh, inte så mycket. Janice och jag har varit på stranden och annars har det varit ganska lugnt."
Jag nickade långsamt och sedan blev det tyst. 
"Men uhm...", tvingade jag fram och vaggade fram och tillbaka med kroppen. Förtvivlat letade jag i huvudet efter någonting att säga och började sakta men säkert inse att jag inte hade någonting att säga, när Zoey plötsligt räddade situationen.
"Mamma och pappa ville prata med oss", sa hon med stadig röst och log oberört mot mig. Att Zoey var bra på att skådespela var det ingen frågan om. Det skulle inte förvåna mig ifall hon vann en Oscar i framtiden för bästa kvinnliga skådespelare i pressade situationer, eller något. 
"Vi kan väl gå upp och prata med dem nu på en gång? Det var längesedan vi talades vid alla fyra", sa jag och försökte låta lika självsäker och rak som Zoey gjort. Hon nickade innan hon vände på klacken och började gå uppför trappan igen. Jag vände mig om och hann utbyta en snabb blick med Chaz innan jag log.
"Tack för skjutsen!" hasplade jag ur mig för att sekunden efter halvspringa uppför trappan.
 
 
 
Skrattandes slängde jag mig på Zoeys säng och begravde ansiktet i berget av kuddar. 
"Bra stämning", fnittrade jag och sekunden efter hade hon drämt till mig på axeln.
"Det är inte roligt, Lennie", väste hon fram samtidigt som hon drog åt sig sin laptop och satte sig bredvid mig. "Hur är det ens möjligt att det blir stelt kring Ryan? Jag hade aldrig varit med om det tidigare. Och han såg knappt på mig."
Hon slog upp locket och loggade in på Skype medan jag satte mig upp bredvid henne.
"Det kommer bli bra. Två personer som älskar varandra så mycket ska vara tillsammans." Zoey såg på mig i någon sekund, innan hon tryckte på 'call' och signalerna började gå fram. 
"Vi har gjort slut, Lennie. Kan du vara så snäll och inse att jag-älskar-dig-delen är över för oss?"
Jag putade surt med läpparna och skakade på huvudet, "Det är den i-"
"Mamma och pappa!" avbröt Zoey mig genom att säga och jag insåg plötsligt att mina föräldrars ansikten täckte skärmen. 
"Hej, tjejer", tjöt mamma på sitt överexalterade sätt och vinkade som en galning på andra sidan skärmen. "Hur mår du, Lennie? Pappa och jag har varit så oroliga. Justin sa att han inte visste mycket, men han skickade ett sms när ni var påväg hem och berättade att du mådde bra. Sedan hörde vi att du hade skadat någonting men alla skrev olika saker så vi visste inte vad vi skulle tro." Hon hasplade ur sig allting så snabbt att jag knappt hängde med.
"Jo..." började jag tvekandes. "Det är bra. Allt jag fick var någon, uhm, spricka i ena revbenet och en liten hjärnskakning, men annars klarade jag mig fint."
Pappa skakade på huvudet, "Det är sjukt att människor kan göra någonting sådant. Du är inte ens arton än och ska ändå behöva uppleva sådana fruktansvärda saker." Jag skrattade nervöst till svar, osäker på ifall det här var anklagerser emot händelsen eller Justin. "Han tog väl hand om dig trots allt." avslutade han och jag kunde inte låta bli att känna mig lättad. 
"Hur som helst..." log mamma. "Så har vi lite nyheter. Bra nyheter."
Zoey och jag utbytte en förvånad blick innan vi båda ryckte på axalrna och såg tillbaks mot datorn.
"Jaha?"
Mammas leende blev bredare, "Gissa vad, tjejer?" vi skakade båda två på huvudet. "Jo, det är nämligen så att pappa har hittat ett jobb."
Någonting inom mig exploderade. Justin. Pappa hade funnit ett jobb. Ett jobb. England. Manchester. Mitt liv. Min familj. Min vardag. Vi skulle åka tillbaka till Manchester igen och den här sommaren skulle enbart bli ett minne. Vad skulle hända med oss? Justin och jag? Någonting inom mig hade klamrat sig fast vid tanken på att det där med jobbet kanske inte skulle gå så bra och att Zoey och jag skulle tvingas stanna här. Där vi hörde hemma.
Jag svalde, "Vad kul."
"Det är inte allt", fortsatte pappa och de båda log klurigt. Jag drog upp en kudde i knät och höll den hårt mot magen för att inte gå sönder. Justin. "Jobbet är på Johnsons&Co." De verkade invänta en reaktion.
Zoey vred lite på sig, "Är... Har inte de sitt huvudkontor i Ontario?"
Jag stelnade till. Ontario. Stratford låg i Ontario. Jag var i Ontario.
Mamma verkade inte kunna hålla det inom sig en sekund längre för när hon öppnade munnen igen så öste orden ut med sådan fart att det knappt gick att förstå, "Jo, det gör det! Och pappa och jag har redan hittat ett litet radhus som ni kommer älska i Stratford, det var därför vi kom och hälsade på för någon vecka sedan. Pappa skulle på anställningsintervju," Det här händer inte. "Och vi skulle kolla hur huset såg ut och ha ett sista samtal med mäklaren bara. Jobbet är fixat och huset är praktiskt taget vårt. Vi flyttar till Strtford!"
Tystnad. 
Vi flyttar till Stratford. Vi flyttar till Stratford.
"Va?" andades jag efter ett tag. Inte än, inte riktigt än vågade jag tro på detta. "Vi ska bo här? Jag menar, ni ska bo här, med oss? Vi alla ska bo här?!" jag stirrade på mina föräldrar genom skärmen som båda två såg lika nervösa ut. Mamma skrattade mjukt innan pappa tog till orda.
"Visst låter det otroligt? Vi avvaktade med att titta på något nytt jobb juni ut, för att se hur ni trivdes. Och när vi insåg att ni funnit er precis så bra som vi misstänkte att ni skulle göra i Stratford, ja, då började vi kolla på jobb borta i Ontario."
Mamma nickade för att förstärka historien och jag kunde inte låta bli att låta den sprudlande lyckan som kliade i mig, komma fram. Alla gånger jag fantiserat över hur det vore att faktiskt bo i Kanada, hur annorlunda mitt liv skulle sett ut. Hur lätt allt skulle vara. 
"Det är ju helt fantastiskt. Jag kan inte tro att det är sant! Åh, lovar ni att detta inte är något löjligt skämt ni drar på oss nu?" Jag skrattade samtidigt som jag uttalade den sista meningen. Kunde inte minnas att jag någonsin känt mig gladare. 
"Vi säger upp lägenheten om en månad. Ni stannar i Stratford nu de sista sommarlovsveckorna, sedan börjar ni skolan med Janice och Chaz. Och Chaz vän ni blivit så bra kompis med, Ryan?" hon slog ihop händerna.
Shit. Ryan. Zoey. Zoey, som faktiskt var nöjd med sitt sociala liv där hemma.
"Wow", sa Zoey och försökte sig på ett leende som inte såg annat än deprimerat ut. 
"Visst är det otroligt, älskling?" log mamma åt Zoey och la huvudet på sne. "Vi förstår ifall detta är mycket att ta in. Ni har ju trots allt erat liv i England, er uppväxt."
Jag kom att tänka på Liam. Min underbara bästis Liam. Min bästa vän, personen jag delat allt med. Med ens for en stöt av obehag genom mig.
"Iallafall, efter att första skolveckan gått kommer ni tillbaka hit till England, ta farväl av vänner och packa era saker. Senare den helgen åker jag och pappa med er tillbaka. Då genomför vi själva flytten." 
Zoey lutade sig med ens över datorn och klickade på en knapp. Videosamtal avslutat.
"Vad håller du på med?!" nästan skrek jag när hon slog igen laptopen med en smäll. Hon gav mig en trött blick.
"Bara för att du inte hade något liv i England, betyder det inte att jag inte hade det", förklarade hon kallt och jag kunde inte låta bli att ta åt mig. Lite. Det var ett faktum att Zoey hade fler vänner än mig, därför såg jag ingen anledning till att hon skulle kasta det på mig i någon slags anklagelse.
"Vad menar du?" fick jag ur mig trots att jag visste exakt vart hon ville komma.
"Jag menar att jag inte är speciellt populär här, Lennie. Faktiskt har jag räknat dagarna till att få komma hem till Hayley och Emily. Det är dig alla älskar här. Till och med Justin Bieber älskar dig, bara det säger en del."
Jag försökte ignorera hennes sura, nästan förtvivlade ton i mitt svar.
"Du hade inte behövt göra ett överdramatiskt avslut på samtalet för det. Vad kommer mamma och pappa tro?" 
"Jag skiter i vad mamma och pappa tror", suckade hon och himlade med ögonen. "Jag orkar inte med dig just nu."
Hon stegade med bestämda steg ut ur rummet och lämnade mig ensam med skuldkänslor och en förvirrad stämning vilandes i rummet. För hur lycklig jag än kände mig, kunde jag inte glädjas helt. Zoey var förstörd och jag kunde inget göra.
 
Zoeys perspektiv:
Allt kändes fel. Jag kändes fel. Jag var inte hemma här, men inte hemma i Manchester. Jag hade inget att se fram emot här, och inte heller där. Och så nu, när jag till slut kände mig trött på det här stället... Fanns inte längre något hem att se fram emot.
Hela världen var emot mig och jag kände mig ensam. Vilsen och smutsig, men framför allt ensam. 
Alltid hade jag haft någon. Mina tjejkompisar hemma i Manchester, Brian, Ryan, någon annan pojkvän eller inte minst Lennie. Min fina syster. Min syster jag älskade villkorslöst, Lennie. Världens godaste person.
Men jag vågade inte, jag vågade inte tynga henne igen. Vågade inte krypa upp i hennes famn och be henne trösta mig. Hela sommaren hade jag låtit henne bära på min hemlighet om Brian, och vad hände när det väl kom ut? Jo, jag höll på att ta det viktigaste i hennes liv, Justin, ifrån henne. Det var efter det jag bestämt mig, jag skulle aldrig göra Lennie något ont igen. Skulle aldrig låta henne ta hand om mig, bära mig på det sättet igen. Det var orättvist.
Hopplöst sparkade jag till en liten sten och halade upp min mobil ur fickan. Att tårarna för länge sedan börjat rinna hade jag inte ens orkat bry mig om den här gången. Fumligt ändrade jag min identitet till dolt nummer i inställningar, och letade upp namnet jag sökte efter bland 'kontakter'. Vilket inte var speciellt svårt, eftersom att namnet låg under Favoriter. Med darrig hand förde jag telefonen till örat och inväntade signalerna.
"Ryan?" svarade rösten jag så väl kände igen.Nervositeten som sköljde över mig fick mig att skaka ännu mer, och jag fick anstränga mig för att få fram ett svar.
"Ryan, det är Z-"
Jag avbröts av ett klick ekandes mot mitt öra. Samtalet hade avslutats, meddelade skärmen. Sju sekunder. Det var alltså vad som krävdes för honom att lägga på, att höra min röst.
Jag tog ett djupt andetag och la ner mobilen i fickan igen. Vid det här laget hade jag lyckats ta mig till någon bakgata, och på andra sidan diket böljade sig en barrskog upp. Alldeles folktomt och tyst, förutom det duggande regnet. 
Och jag orkade inte, orkade inte stå upp. Sjönk ned på den lilla gångvägen och drog armarna runt mina ben som för att skydda mig själv. Begravde ansiktet i knäna och kunde inte låta bli att undra. 
Den där dunkande smärtan och besvikelsen inombords. Skulle den aldrig försvinna?

Whaaaaaaaat?! Lennie och Zoey ska bo i Kanada?! Någon som haft några misstankar? :)
Ursäkta den sega uppdateringen. Kommentera iallafall, vi blir så gladaaaa och inspirerade! Vi lovar att svara på alla kommentarer på detta kapitel så blir det lite roligare, dubbel promise :)
Hoppas er sommar varit superbra, världens bästa läsare 

2013-08-05 | 13:24:28 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 50 - Hurt

Förra kapitlet: "Faktiskt så-"
Jag avbröt henne genom att pressa mina läppar mot hennes. Som på signal gled allt det stela av henne och jag kunde känna hennes motvilliga leende mot mina läppar, nästan känna henne himla med ögonen när hon la sina armar kring mig och hennes perfekta läppar formades efter mina.
"Kanske lite, då", mumlade hon och jag blev tvungen att skratta mellan kyssarna. 
"Visste det."
 
 
"Det var verkligen kul att få träffa dig, Lennie. Ni får komma och hälsa på snart igen." 
Erin log snett mot mig och Jeremy nickade för att visa att han höll med.
"Kan ni inte sova häj?" frågade Jazmyn trött. Det syntes i hennes ögon att dagen hade bjudit på mycket lek och bus. Jag kände mig ungefär som hon såg ut. 
Justin skakade kort på huvudet, "Ledsen, Jazzy, men vi måste sova på hotell istället."
"Varför?"
"För att Justin och Lennie behöver någon som håller dumma människor borta från dem", förklarade Erin. "Och vi kan inte ha massa vakter som springer omkring på gatan."
Det där var ungefär vad Justin hade förklarat för mig angående säkerhetsåtergärderna som blev tvungna att vidtas, fast i en version för barn. Han hade bönat och bett till Scooter om att vi skulle få stanna här över natten, men han hade bara svarat att han inte ville ta några risker. Utifrån det Justin sagt så skulle det vara rejält med fans utanför hotellet just nu, men vakterna höll på att styra upp folkmassorna. Det skulle dessutom bara vara tio minuters bilfärd till hotellet härifrån. 
Justin satte sig på huk bredvid mig och omfamnade sin lillasyster,
"Jag kommer sakna dig", mumlade han. Jazmyn svarade inte, utan klamrade sig bara fast vid honom, som om hon försökte ta vara på så mycket som möjligt av just den där trygga famnen. 
"Heå." lyckades Jaxon få ur sig och vinkade på sitt egna, speciella lilla vis genom att öppna och stänga handen upprepade gånger. Det såg så sött ut att jag inte kunde låta bli att le.
"Hejdå, Lennie", skrattade Jeremy och gav mig en varm kram med Jaxon under ena armen. "Ta hand om Justin nu."
"Det ska jag", hasplade jag ur mig innan jag blev omsluten i Erins famn istället. Om det var någonting jag hade märkt med hela familjen Bieber så var det att de alla fick mig att känna mig så välkommen. Bruce, Diane och Pattie tvekade aldrig på att dela ut varma, vänskapliga men ändå kärleksfulla kramar. Detsamma verkade gälla den här familjen. Jag var verkligen glad över att Justin hade dem. 
När Justin och Jazmyn tillslut avslutat sin kramstund så blev det min tur att säga hejdå till henne. Hon gav mig en stor kram och lutade sig ifrån mig innan hon sa, "Du är min bästa lekkompis."
Och det värmde verkligen. Enda ifrån magen värmde det och trots att jag visste att orden egentligen inte var någonting att hetsa upp sig alltför mycket över, men faktumet att det kom ifrån henne fick mig att bli lycklig. Det innebar att allting hade gått bra. 
När jag ställt mig upp igen stod Justin med armarna om sin pappa och Jaxon och Jazmyn höll i varsin av Erins händer. 
"Ha det bra nu, Justin", sa Jeremy och strök honom lite över ryggen, på ett sådant där faderligt sätt. "Du vet att du alltid kan ringa om det är någonting."
Justin lutade sig bort, nickade och gav sin far en sista blick innan han ställde sig bredvid mig igen. Jag måste ha missat att han sa hejdå till Erin och Jaxon medan jag kramade om Jazmyn. 
"Hejdå, då", sa Erin och log mot oss. Vi vinkade en sista gång och halvvägs ned för trappan som ledde till infarten, precis innan dörren slog igen, kunde jag höra hur Jaxon snyftade fram någonting om att han inte ville att vi skulle åka. Justin sa ingenting när vi gick och jag fattade försiktigt tag om hans hand. 
"Behöver jag säga någonting mer än att din familj är helt underbar?" sa jag med ett skratt. Justin log snett,
"Jag sa ju att ni skulle komma bra överens."
Nedanför huset stod en stor bil parkerad, med mörkt tonade rutor. Det var inte svårt att förstå att det var precis den bilen vi var på väg till. När chauffören verkade få syn på oss startade han bilen och Justin öppnade dörren till baksätet för mig och bugade sig.
"Damerna först."
Jag fnissade och gled sedan in i bilen med Justin efter mig. När klicken från våra säkerhetsbälten hördes började bilen rulla ut på gatan och jag lutade mig lugnt mot Justin. 
"Jag är verkligen trött", mumlade jag. 
"Du kan sova lite om du vill."
Till en början tänkte jag säga ja, men ångrade mig sedan. Ifall jag skulle somna nu skulle det innebära att jag skulle bli tvingad att gå under hundratals tjejers dömande blickar med nyvakna ögon och trassligt hår. Jag kunde dessutom slå vad på att det stod journalister där som skulle filma och fota allt vi gjorde. 
"Jag klarar mig."
"Är du säker?" 
Jag nickade och han kysste mig försiktigt på hjässan som ett 'okej'. Att Justin inte ifrågasatte det hela underlättade. Det kändes inte riktigt bra att föreställa mig hur jag hasplade ur mig någonting om att jag inte ville sova för att människor skulle tycka att jag inte var snygg isåfall. Jag kunde nästa se framför mig hur hans panna veckades och hur han skakade på huvudet. 
"Du var verkligen bra med dem idag", sa Justin efter en stund. 
"Bra med vem?"
"Jazmyn och Jaxon", förklarade han med ett leende i rösten. "Jag tyckte om att se dig med dem."
"Åh", andades jag, lite osäker på vad jag skulle svara. "De var jättegulliga. Verkligen."
Justin nickade och flätade ihop sin ena hand med min och placerade den andra på mitt bara lår. Enbart några centimeter ifrån kanten på mina shorts, "jag tycker att du var jättegullig idag."
Det tog inte mer än en sekund för mig att förstå vart han ville komma med det här och när jag mötte hans blick glödde den av längtan. 
"Justin", jag log. "Har jag någonsin sagt att du är det absolut bästa som hänt mig?"
Han svarade inte, istället pressade han bara läpparna mot mina samtidigt som han log sitt allra finaste leende.
 
 
 
Bilen bromsade in en ganska bra bit bort från folkmassorna, men tillräckligt nära för att jag skulle kunna få en bra överblick över alltihop ifrån min fönsterplats. Det verkade vara mestadels fans. Några nyfikna turister stod och fotograferade alltihop några meter ifrån dem och sedan hade vi papparazzis utspridda lite här och var som verkade redo för att knäppa av så många bilder som möjligt med sina enorma kameror. Ingenting jag inte kunde hantera. 
Jag ryckte till när min perfekta utsikt plötsligt doldes av en skugga utanför rutan som sedan drog upp dörren. Kennys ansikte blev snabbt synligt precis intill mig.
"Tjenare, ungar", utbrast han och log stort. "Hoppa ut."
Justin och jag knäppte upp våra bälten samtidigt och han fattade tag i min hand för att hjälpa mig ur bilen. När vi båda hade kommit upp på fötterna och den lite kyliga kvällsluften träffade våra kroppar fick jag syn på en hel del säkerhetsvakter runt oss. Däribland Kenny, den enda här jag verkade känna. 
"Hur gick det?" frågade Kenny upprymt och menade självklart middagen med Justins föräldrar.
Jag log stort, "det gick jättebra."
"De gillade henne verkligen", lade Justin till. Nästan stolt. 
Kenny log ett leende som verkade spegla mitt eget. "Vad bra", sa han men blev sedan aningen seriösare. "Vi har lite planer på hur vi ska få in er på hotellet och eftersom det är väldigt mycket folk här just nu så måste vi nog göra lite annorlunda jämfört med andra gånger."
Jag rynkade pannan en aning och jag kunde inte låta bli att genaste bli nervös. Inte för att jag trodde att det skulle bli några problem, utan snarare för att ordet 'annorlunda' var ett ord jag ogillade i situationer som dessa. 
"Ni behöver inte se så rädda ut", skrattade han lugnanade och jag insåg genast att även Justin verkade lite orolig. "Vi ska bara underlätta för Lennie lite."
"Vad är det för förändring då?" frågade han och det kändes som att han talade för oss båda. Som om han yttrade orden jag själv ville säga.
Kenny ryckte lite på axlarna, "Det är väldigt mycket fans där nere, och inte särskilt bra ordning. Polisen verkar inte riktigt få kontroll över det. Därför kommer det antagligen bli en enda stor röra där nere sen när ni ska in."
Polisen hade alltså blivit inkallad. Det var trots allt en form utav lättnad att veta att de skulle vara i närheten. Justin hade någon gång berättat att det hänt många gånger att folk blivit klämda och kvävda mitt bland all panik som brukade uppstå, och att polisen var med kunde bara resultera i gott.
"På grund av det", fortsatte Kenny. "Så har vi kommit fram till att ni två kommer få delas upp. Folk är här för att se Justin... Inget illa menat, Lennie." Han blinkade åt mig. "Men vi vet samtidigt hur alla fans reagerar på er två tillsammans. Det blir dubbelt med kaos. Därför ska vi dela upp er. Lennie du går med mig en bit vid sidan av medan Justin tar sig in som vanligt. På så sätt..."
"... Behöver Lennie inte ta några smällar och kommer in utan allt kaos." avslutade Justin. Vi båda såg på honom, och jag hoppades faktiskt att han inte skulle invända. Det lät som en bra plan i mina öron och så länge Justin kände sig bekväm med det så var jag det med. "Är du säker på att du klarar det?"
Hon nickade, "Absolut. Jag har ju Kenny."
Våra händer lekte med varandra och Kenny verkade nöjd över faktumet att han lyckats övertala oss. 
"Då kör vi."
 
 
 
Skriken runt omkring oss var öronbedövande. Bokstavligen. Det förvånade mig ibland att Justin inte led av tinitus eller någon annan hörelskada med tanke på hur mycket skärande skrik han utsatte sig själv för dagligen. Jag höll hårt i hans hand med blicken i marken för att inte bli bländad av alla blixar runt omkring oss. Vi stod i mitten av någon form utav cirkel med livvakter runt omkring oss. 
"Är du säker, Lennie? Du kan bara gå med mig annars", frågade Justin men jag skakade bara på huvudet.
"Det är okej", svarade jag bestämt. Han tvingade mig att möta sin blick genom att lyfta upp min haka med hjälp av tummen och pekfingret. "Jag lovar. Oroa dig inte." 
Han suckade och log sedan snett. Ett leende som fick det att pirra i magen och modet att stiga inombords. Kenny ropade mitt namn en bit bort och verkade vilja att vi skulle börja röra på oss. 
"Vi ses där inne", log Justin lugnt och jag nickade sekunden innan jag kände en grov hand gripa tag i min handled och dra mig bakåt. Jag behövde inte ens vända mig om för att förstå att det var Kenny. 
"Hey", skrattade jag samtidigt som jag fick kämpa med att inte falla till marken av hur han oförsiktigt drog i mig. 
"Sådär", flinade han när jag verkade vara placerad på rätt ställe. "Vi måste börja ta oss in. Är du redo?"
Modet som Justin ögon fått mig att känna för bara några sekunder försvann och ersattes av in hissnande känsla i magen av nervositet. "Jag är redo."
"Lennie", sa Kenny och verkade se igenom min fasad utan minsta problem. "Allting kommer gå bra. Jag är här med dig hela tiden." 
De sista orden blev nästintill omöjliga att uppfatta då ljudnivån höjdes ytterliggare och människor började slänga sig över varandra och vråla i mun på varandra. Med andra ord var Justin där inne i vimlet någonstans. Detta verkade vara något sorts tecken då tre säkerhetsvakter plötsligt stod runt mig tillsammans med Kenny och han gav mig en lugnanade blick. Han placerade en hand på min rygg och två av vakterna började armbåga sig framåt i klungan av människor som stod likt en svårgenomtränglig mur mellan oss och hotellets ingång. Kenny ledde mig efter dem och det tog enbart ett antal sekunder innan vi hade svalts av folkmassan och plötsligt var en del av den. 
"Lennie!" började någon strax framför oss att vråla och flera av tjejerna runt omkring oss började storgråta när de fick syn på mig. 
"Lennie, säg till Justin att jag älskar honom", skrek någon jag inte hann identifiera. Fumligt och klumpigt försökte jag le mot så många som möjligt runt omkring mig samtidigt som Kenny hela tiden sköt mig framför sig och vakterna runt oss slog undan händer som trevande i luften runt omkring mig. 
"Hur var det att träffa Justins syskon?" frågade någon. Jag hann inte svara innan hon hade flytit bort i havet av människor. Fler människor skrek, kastade sig och jag kände mig faktiskt inte säker alls längre. Jag saknade Justin händer på mina höfter, hur hans självsäkerhet smittade av sig på mig och hur hans andetag bakom mig gjorde mig lugn och trygg i mitt eget skinn. Jag saknade hans existens och hur folk var för upptagna med att röra och prata med honom att jag helt enkelt glömdes bort och blev osynlig. Precis som Lennyson Dale skulle vara. Just nu kändes det som att varenda strålkastare i världen var riktad mot just den har stunden och när jag plötsligt blev medveten om hur allas blick låg på mig tappade jag modet fullständigt. Det här var inte jag. 
"Lennie?" mumlade Kenny i mitt öra när han märkte att jag började tveka. "Blicken ned, andas."
Min kropp löd genast hans order och det kändes bra. Jag hade alltid varit bättre på att lyda än att leda.
Men vi kom ingentstans efter det. Vakterna runt oss började skrika åt varandra och jag kände mig liten och ihoptryckt där jag stod. Klaustrofobin kom genast krypandes i kroppen och jag fick kämpa med att pressa ned den igen. 
"Varför går vi inte?" fick jag ur mig och Kenny lyckades otroligt nog urskilja tillräkligt många ord för att förstå vad jag frågade.
"De trycker på för mycket", svarade han. Nästan lite sådär i förbifarten. Som om det var en oviktig detalj som jag inte skulle lägga någon onödig tankekraft på. Men han verkade ha glömt att jag hade egna ögon och se med, och synen framför mig kändes inte alls som någonting oviktigt. För människorna runt omkring oss började få övertaget och det lilla skydd jag hade runt mig började vackla. 
Närmast oss - tryckta mot säkerhetsvakterna och med blickar som brann - stod ett tjejgäng. De verkade vara runt sju stycken och på något sätt kändes det som att de hörde ihop. Det berodde dels på att de alla bar likadana vita t-shirts med tryckta bokstäver i lila färg som tillsammans bildade orden 'Beliebers go hard' och dels på deras sätt att målmedvetet se på mig.
Jag ville bort härifrån. Jag ville kasta mig till ingången som kändes så långt bort och krypa upp i Justins trygga famn och aldrig mer behöva uppleva det här. 
Och mer än så hann jag inte tänka innan en utav tjejerna hade kastat sig emellan en liten lucka som bildats mellan två utav vakterna och träffade mig med ett sådant slag i ansiktet att jag föll till marken. Jag flämtade chockat till och kollade sedan storögt upp på henne. Hon hade följt med i fallet och låg över mig. Kvävde min kropp under sin och sedan grep hon tag i mitt hår och började dra. Tillräkligt hårt för att jag skulle börja ofrivilligt röra mig under henne. Att dra varandra i håret hade varit Zoeys och min favorit sysselsättning när vi varit yngre. Ingen utav oss var vidare bra på att slåss, så istället blev det nyp och hårdragning. Men den här typen av hårdragning var ingenting som gick att jämföra med det jag var van vid. Och när jag gav ifrån mig ett ljud av smärta släppte hon mig fortfarande inte. 
"Vad i..." röt en utav vakterna och lyfte oförsiktigt upp henne från mig. Men hennes händer var fortfarande hårt spända kring mitt hårfäste och när hon plötsligt lyftes uppåt slets även jag med. 
"Jag ska döda dig", skrek tjejen och började kasta sig av och an i vaktens grepp. Jag började slå omkring mig, i hopp om att träffa henne tillräckligt hårt för att hon skulle släppa taget om mig. Min hårbotten sved och ilade av smärta och utan att veta hur det hade gått till låg jag plötsligt på rygg igen. Den befriande känslan av att hennes händer lämnat mitt hår var en sådan lättnad att jag inte ens hann reagera innan ännu ett slag träffade mig i ansiktet. Den här gången av en annan tjej, även hon med en vit tröja med lila tryck på. Hon satt gränslad över min mage och jag kunde inte urskilja någonting utav henne bland blodet och tårarna förutom det blonda, lockiga håret. 
Ljudvolymen runt oss var högre än någonsin och jag var bara vagt medveten om hur Kenny och några andra tjejer brottade ned en utav tjejerna med vita t-shirts på marken. 
"Hjälp!" hörde jag människor vråla tillsammans med saker som 'ring ambulansen', 'de dödar henne' och 'få bort dem'. Om jag hade sagt att de inte gjorde någonting åt problemet som uppstått så hade det varit en lögt. För alla tjejerna i vita t-shirts verkade få kämpa rejält för att inte bli nedslagna. De verkade som att de allihopa hade vetat redan i förväg att det här skulle hända. Att de bara hade väntat på en chans att ta sig i närheten och nu inte tvekade en sekund på att ge mig så mycket stryk att jag knappt kunde tänka längre.
Den blonda tjejen som matat in slag över hela mitt ansikte en stund nu slets plötsligt upp, och sedan kände jag hur ett par kraftiga armar grep tag i min överkropp och gav min rygg stöd mot sin mage.
"Lennie? Visst heter hon Lennie? Lennie, hör du mig?" En man skakade om mig med en sådan kraft att det kändes som att min huvud skulle explodera. Det vände sig i magen av tanken och jag blev tvungen att bita mig själv i läppen för att inte spy. Runt omkring oss hade det brutit ut ett fullkomligt kaos. Jag visste knappt var en människa slutade och en annan började. När han väl märkte att jag fortfarande ens levde så började han försöka lugna ned mig genom att fråga, "Hur mår du? Behöver du någonting?"
Och allt jag kunde göra var att sluta hålla emot och släppa ut tårarna. Tills jag fick syn på hur en tjej slet sig loss ur en kvinnas grepp och mötte min blick. Hon var rädd till en början, men när hon mötte min blick var det som om hon beslutade sig för någonting. Hon slöt ögonen, som för att slippa se på mig när det hände, sedan tog hon satts.
Och jag slöt ögonen för att slippa se.
 
 
 
Justins perspektiv: 
Min puls hade stigit så mycket de senaste sekunderna att det kändes som att det skulle kunna slå sönder mina revben och få bröstet att explodera när som helst. Någonting hade hänt Lennie, det hade inte tagit lång tid att förstå. Allting runt omkring mig verkade upprepa sig självt hela tiden. Som om någon satt och tryckte på en knapp som spolade tillbaka tiden och skrattade åt mig där jag stod och hörde folk skrika samma sak om och om igen. "Justin, jag älskar dig" hade övergått till "Justin, någon slår sönder din flickvän" på mindre än några få sekunder och jag hade känt hur varje liten muskel i min kropp krampade och tvingade mig göra istället för att tänka. Utan att någon hade hunnit reagera - minst sagt jag själv - hade jag börjat knuffa mig framåt i folkmassan utan något som helst skydd från vakterna. Hur mycket skit jag skulle få för det här var en tanke som inte slog mig förrän steget redan var taget och inte kunde göras ogjort. Så istället för att vända tillbaka tvingade jag mig själv framåt och för första gången någonsin brydde jag mig inte om hur många fans som skulle bli besvikna över att jag bara struntade i allt. Det fanns någonting som var viktigare i det här läget. 
"Akta", bad jag hela tiden och folk flyttade sig faktiskt, antagligen skrämda av mina hetsiga andetag och stela ansiktsuttryck. En del verkade till och med förstå vad det var jag var ute efter och knuffade mig i rätt riktning.
Efter vad som kändes som flera minuter av klaustrofobiska känslor och hjärtat i halsgropen verkade jag ha nått mittpunkten av kaoset. Överallt såg jag folk som slogs. Det var den typen av slagsmål som beskrevs med knytnävar, sparkar och blåtiror. Jag kände mig helt lamslagen av skräck när jag fick syn på vad som hände framför ögonen på mig. Min blick gled över människorna och allt jag kunde tänka på var Lennie.
Lennie, min tjej med det långa lockiga håret och den mjuka huden. Lennie som hellre hoppade runt och skrattade i högt gräs än att gå runt i högklackat på stan. Lennie som aldrig verkade behöva bevisa någonting för någon. Var befann hon sig?
Jag kände mig så förvirrad att det nästan gjorde mig yr och illamående. Mina knäveck kändes opålitliga och svaga och mina händer darrade i den kyliga vinden. 
Sedan såg jag henne. Ungefär tio meter bort stod hon, uppstödd mot en man som såg ut att vara i fyrtioårs åldern. Han skakade om henne ordentligt och jag frös till is inombords då min första tanke var att han försökte skada henne, men när jag sedan såg hans ansiktsuttryck insåg jag genast att det lös av oro. Sedan började han tala med henne i låg ton och Lennie föll nästan ihop i hans famn. Hängde i hans armar. Och hon grät på ett sätt jag aldrig sett henne gråta på tidigare. Det var en blandning mellan rädsla som ilade igenom hela henne och fick henne att darra likt ett asplöv i vinden och så mycket smärta att det skav i mig. Mannen skrek någonting till en kvinna som stod en bit bort men Lennie verkade inte höra honom. 
Jag började röra mig emot dem, men mina fötter kändes som blyklumpar och min kropp var stel av chock. Varje rörelse värkte som om jag stått stilla i flera år och mina leder var ovana att bli använda. Men på något sätt rörde jag på mig med blicken fastnaglad vid Lennies ansikte. Hon hade fortfarande inte sett mig och det verkade inte som att hon skulle göra det heller då hennes blick låg någon helt annan stans. 
Jag tvingade mig själv framåt. Ett steg, två steg, tre steg. Hennes ansikte var sönderslaget. Läppen var sprucken. Läppen jag kysst för bara några minuter sedan var sprucken. Hon var sprucken.
Det här var mitt fel.
Mer än så hann jag inte tänka innan något kom flygandes emot henne och stötte in i henne med sådan kraft att Lennie föll ihop mitt på marken. Föll ur mannens grepp. Hon rörde sig inte. 
Sedan insåg jag att 'något' egentligen var en tjej med midjelångt, korpsvart hår och stötten i själva verket var hennes knä i Lennies mage. 
Och plötsligt lättade tyngderna från mina stela ben och jag var framme vid dem på mindre än två sekunder.
 
 
 
Klick, klick, klick.
Jag skruvade på mig i den hårda stolen och trummade nervöst med naglarna över den hårda plastkanten på armstödet. På tv:n som någon satt upp på den beiga väggen visades någon form utav serie med överdrivet snygga bilar, lyxvillor och tonårstjejer med så mycket smink att de skulle passa in bättre på röda mattan än high school. Varför de i hela friden hade satt upp en tv här förstod jag inte. Att sätta sig och titta på Gossip Girl var någonting man gjorde ifall man hette Lennie eller Zoey Dale och hade alldeles för mycket fritid, inte när man satt i ett väntrum på ett skjuhus och förberedde sig för något besked. 
Någonting vibrerade i fickan och jag drog upp min vita iPhone. En lång rad av nummer prydde displayen och jag tvekade en stund innan jag svarade.
"Hallå?"
"Är det Justin?" Jag kände inte igen rösten och började ångra att jag svarat över huvud taget. 
Jag harklade mig, "hurså?"
"Justin, det är John, Lennies pappa." Mina kinder hettade genast. Snyggt jobbat. "Claire sa att jag kunde nå dig på det här nummret."
"Åh, jag ber om ursäkt. Jag kände inte igen numret." bortförklarade jag mig med och pillade nervöst på dragkedjan i min gråa tjocktröja. 
John var tyst en stund, "Hur mår hon?" 
Hans stela röst fick det att vända sig i magen på mig. Jag visste inte ifall jag inbillade mig den anklagande undertonen i hans röst eller ifall den faktiskt fanns där på riktigt.
"Jag vet faktiskt inte, mr Dale. De låter mig inte komma in till henne än."
Han var tyst ännu en gång och det kändes som att han väntade på att jag skulle säga någonting.
"Jag är verkligen ledsen", sa jag därför. "Ledsen för att jag inte var där med henne när det hände."
John skrattade lite, "Justin, det är ingenting att oroa sig över."
"Men jag vill inte att du ska tveka på att hon inte är säker i mitt sällskap."
"Justin", avbröt han mig med. Bestämt. "Att du känner ett visst ansvar över henne kan jag förstå, men du kan inte ta på dig skulden för det här. Okej?"
"Förlåt, mr Dale."
Han skrattade till, "kalla mig inte mr Dale, det får mig att känna mig gammal."
"Förlåt, John", sa jag och lyckades otroligt nog låta lite skämtsam på rösten trots att det var det sista jag kände mig som. Han skrattade återigen. "Vill du att jag ska ringa när jag vet mer om hennes tillstånd?"
"Det hade varit otroligt snällt av dig." sa han. "Hälsa henne att Sylvia oroar ihjäl sig och att lägenheten snart är så ren att grannarna snart påverkas." 
Det där sista förstod jag ingenting utav, men jag skrattade och sa "absolut" innan vi la på. 
Tyst igen. Faktum var att jag började bli väldigt trött på att sitta här, ensam och vänta i tystnaden. Det enda sällskapet jag verkade ha var tv:n och ett par tidningar som låg utspridda på ett litet bord bredvid soffan. Sjukhus hade aldrig varit min grej och ifall jag kände mig obekväm just nu så ville jag inte ens tänka på hur Lennie kände sig. 
Polisen hade kommit efter några minuter av ren panik och sedan även en ambulans. Jag mindes inte mycket ifrån resan till sjukhuset, förutom att en läkare hela tiden sa att hon skulle bli bra och att jag inte behövde vara så rädd.
"Det kanske blir du som blir sövd ifall du inte tar det lite lugnt snart", hade han försökt skämta.
Jag hade inte skrattat. 
Efter några minuter kom en sjuksköterska gåendes genom korridoren. Hon såg lugnt på mig och jag tvivlade inte en sekund på att hon var här för min skull. 
"Mr Bieber", sa hon som om det vore en självklarhet att jag var jag. Jag reste mig upp, svalde, stirrade. "Hon frågar efter dig."
Hon såg ut att vilja säga någonting mer, men jag var redan framme vid henne så hon lät bli. Istället ledde hon mig igenom samma korridor som hon nyss gått igenom. Väggarna här var klädda i samma vit-beiga färg som väggarna i väntrummet och vi passerade två eller tre andra läkare innan vi kom till rätt rum. 
"Hon kan vara lite omtumlad", sa kvinnan med ena handen på dörrhandtaget. "Hon har fått en kraftig hjärnskakning. Försök att inte stressa upp henne och om hon vill vila så är det viktigt att du respekterar det."
Jag förmådde mig inte att göra någonting annat än att nicka. Hon gav mig ett litet leende innan hon öppnade dörren in till rummet och lät mig kliva in. 
Rummet var ljust upplyst och betydligt mycket finare än väntrummen. Lennie låg på en liten säng i mitten av rummet och såg genaste upp när dörren öppnades. Att säga att hon låg i sängen var nog förresten felaktigt - hon satt i sängen, med ryggen lutad mot väggen och en filt över benen. 
"Justin", sa hon, lättat och log svagt mot mitt håll. Blodet som tidigare befunnit sig överallt i hennes söta ansikte var borttorkat och kvar fanns ett sår i läppen, ett strax bredvid ögat och ett rätt stort i pannan. 
"Hej, älskling", lyckades jag otroligt nog få ur mig medan jag gick fram till henne och slog mig ned på sängkanten. "Hur mår du?"
Dum fråga.
"Bättre."
"John ringde, han var orolig för hur du mådde," mumlade jag och började pilla på mina t-shirt. Det kändes av någon anledning fel att prata med Lennie. Det berodde främst på att hon låg här och att jag mycket väl visste att det var på grund av mig. Lennie rynkade pannan. "Sedan sa han att jag skulle hälsa någonting om att Sylvia snart ska städa hos grannarna. Jag förstod inte riktigt."
Detta fick henne att skratta lite och när jag höjde på ett ögonbryn skyndade hon sig med att förklara genom att säga, "Mamma städar när hon är nervös eller orolig. Det är lite utav ett internskämt det där med grannarna."
Jag nickade lite och försökte mig på ett litet leende innan jag vågade möta hennes blick på riktigt, "Så... Vad sa läkarna?"
 
"So... What did the doctor say?"
 
Hon skruvade lite på sig och verkade precis vara på väg att säga någonting när dörren jag tidigare stigit in igenom öppnades och en man med grått hår och en vit rock stegade in.
"Röntgenbilderna är framkallade och granskade, miss Dale", sa han och viftade lite med en hög med papper han höll i ena handen. Dörren gick igenom bakom honom och han tog två kliv igenom rummet så att han stod bredvid oss. 
"Röntgenbilderna?" repeterade jag och såg med bultande hjärta på Lennie. Hon rodnade och såg genast ned på sina fingrar. Åh nej. 
"Lenysson fick en spark i revbenen", förklarade läkaren lugnt och såg på mig. "En ganska hård spark. Men rönkenbilderna visade att ingenting är brutet. Allt jag kan se är dock två kraftiga sprickor i två utav benen på vänster sida."
Bilder från knät i Lennies revben flimmrade förbi över min näthinna och jag fick en klump i halsen. Det lät inte alls bra. 
"O-okej?"
"Men du har fått smärtstillande och det finns faktiskt ingenting annat vi kan göra åt det", sa läkaren. "Brutna och spruckna revben får läka av sig själva. Vi önskar dock att du stannar över natten, då revbensskador i vissa fall kan påverka andningen. Vi skickar med dig lite smärtstillande tabletter hem som du kommer få ta och sedan får du komma på återbesök."
Lennie log tacksamt, "Tack så mycket för hjälpen."
"Det var så lite. Jag ska gå och hämta tabletterna men är tillbaka om två minuter", sa han lätt och nickade kort åt mitt håll innan han ännu en gång gick över tröskeln. Den här gången för att komma ut istället för in. Så snart dörren stängts igen vände jag mig om mot Lennie med stora ögon.
"Spruckna revben?!" utbrast jag. Hon skakade på huvudet,
"Justin, lugna ned dig. Jag mår bra."
Plötsligt kände jag hur ilskan bubblade upp i magen. Ilskan som vände sig mot ingen annan än mig själv. "Bra? Bra?! Inser du inte vad som har hänt dig, Lennie? Det här är praktiskt taget misshandel, och det är mitt fel. Du är mitt ansvar när vi är iväg såhär eftersom att du är min, förstår du? Jag fattar inte att jag kunde gå med på Kennys dumma id-"
"Kenny's idé var inte dum", sa hon lugnt och skakade på huvudet. "Men det blev fel och det är inte ditt fel."
Jag spände käkarna, försökte få mig själv att knipa igen innan jag sa någonting onödigt. Hon hade en poäng, försökte jag intala mig själv. Men det förändrade inte faktumet att jag inte varit där. Det var på grund av mig hon låg här.
Lennie böjde sig framåt mot mig och grimarserade åt hugget i revbenen innan hon fattade tag i min hand som tidigare legat i mitt knä. Hon makade sig försiktigt fram till mig så att vi båda satt på sängkanten och strök lite med fingrarna över min hand. 
Det blev behagligt tyst i det lilla rummet.
"Justin", sa hon efter en stund. Jag mötte hennes blick, såg hur hon mjuknade. "När jag låg där, på marken idag så kändes det som om allt jag ville var att dö. Men när jag sedan fick se dig så insåg jag en sak." Hon log. "Att jag lever för dig."

2013-07-21 | 08:00:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 49 - Whenever I'm with you

Förra kapitlet: "Då vill jag tillägga att vi är mer än okej, älskling.” 
Han strök bort några tårar som lyckats leta sig ner över mina kinder. Jag skrattade till igen.
”Du vet väl att jag älskar dig obeskrivligt mycket?” ville jag veta och han log och kysste mig. 
”Och jag dig.” 
 
"Var god kliv åt sidan", sa en dam artigt till mig sekunden efter att jag paserat magnetdetektorerna på flygplatsen. Trött lunkade jag bort till det lilla bandet där mitt handbagage kom utrullandes och slängde upp väskan på axeln. Mitt huvud kändes tungt som sten och mina ögonlock - om möjligt - ännu tyngre. Några papparazzis stod några meter bort och försökte knäppa av några sista bilder på Justin och mig tillsammans, då de precis som jag förstod att de inte skulle kunna följa efter oss längre än såhär. Att de fotograferade oss i sig gjorde mig inte så mycket, men eftersom mitt hår var en enda röra och jag var klädd i ett ljusrosa mjukissett kändes det inte precis som att jag var förbered på att agera modell. Det enda positiva med mitt utseende för stunden var naglarna som Zoey lagt ner sin själ i under gårdagen. Rosa hade de blivit, med något fint glitter över.
"Har du allt?" frågade Justin glatt när även han kommit fram till bandet och dragit åt sig sin röda ryggsäck. Trots att klockan var sex på morgonen och han antagligen var minst lika sliten som jag, kunde jag inte låta bli att vilja sucka åt hur omöjligt snygg han var i sina vita mjukisbyxor och den slappa t-shirten. 
"Vi ska möta en kille nu på direkten borta vid gate tolv och sedan är vi antagligen redo att flyga." 
"Jag vill ha godis", gnällde jag och han fattade min hand medan vi påbörjade vandringen genom den enorma tax-freen i riktning mot gaterna. 
Justin skrattade till, "Det finns godis på planet, hjärtat. De väntar på oss där borta."
Mitt dåliga humör kunde jag inte skylla på någonting annat än för lite sömn. Det var inte meningen att man skulle gå upp såhär tidigt på sommarlovet. Det var inte meningen att man någonsin skulle gå upp så här tidigt. Att vakna upp halv sju under skoldagar var ungefär vad jag klarade av, men att vakna vid halv fem på sommarlovet... Ord kunde inte ens beskriva.
"Tror du att det kommer bli kul? Att träffa min familj, menar jag?" Han såg glatt ned på mig och verkade vänta in någon form av reaktion från min sida. 
"Jo, det är klart", försäkrade jag med en gäsp. Justin rynkade pannan åt mitt ouvecklade svar och jag var tvungen att snabbt lägga till ett, "Jag ser verkligen fram emot att möta dina syskon. Hoppas att de gillar mig", för att hålla honom lugn. 
Justin log stort, "Tro mig, de kommer älska dig. Pappa vet redan en hel del om dig eftersom jag har berättat så mycket, såklart, så han är väldigt nyfiken."
Jag nickade lite och log. Faktum var att jag inte visste så mycket om Jeremy och Erin i största allmänhet. Förutom att Jeremy var Justins pappa, att Erin var hans nya tjej och att de tillsammans hade två barn. Jazmyn och Jaxon. Jag repeterade namnen i huvudet några gånger, för att göra mig själv säker på att jag fick till dem rätt. 
Vi passerade långa hyllor med allt från skönhetsartiklar, parfymer och väskor till stora chokladblock och påsar med smågodis. Vanligtvis älskade jag att gå omkring och titta på allt härinne, men just nu ville jag bara sätta mig på planet och få lite sömn. 
"Här är gate ett", konstaterade Justin och såg sig omkring. "Jag skulle gissa på att vi ska ditåt."
"Det tror jag med", mumlade jag fram och han såg ut att hålla inne ett skratt åt mitt brist på intresse. Vi promenerade hand i hand genom den breda gången med skyltar som pekade åt höger och vänster och mötte gång på gång förbipaserande människor.
Det var något med flygplatser som tilltalade mig. Alla var på väg någonstans. På väg att återförenas med sina familjer, eller på väg ut på nya äventyr.
Tillslut nådde vi alltså gate tolv och vi hann inte ens sätta oss ned på de tiotals sittplatserna innan en man kom fram till oss. Han var finklädd och bar en kostym som såg ut att kosta mer än vad jag skulle lyckas tjäna ihop på ett år. 
"God morgon, mr Bieber och miss Dale", sa han och skakade hand med Justin innan han trevligt nickade åt mig. Jag log tillbaks och lutade huvudet mot Justins mjuka arm. "Planet är alldeles strax klart för er att kliva på. Önskar ni något speciellt att dricka, eller äta, under flygningen?"
Justin skakade på huvudet. "Ifall ni skulle kunna fälla ut den där stora soffan, bara? Ifall du förstår vilken jag menar?"
Den finklädde mannen verkade skriva ner önskemålet i ett litet notis-block och jag kunde höra någon slags radio-röst säga något i hans örsnäcka. Sekunden därpå log han åt oss.
"Då kan ni följa efter mig."
Jag letade upp Justins hand igen och lät honom leda mig efter mannen bort mot en gång ovanför marken. Mannen stannade upp precis innan vi klev in i själva planet, och lät oss gå före. Justin hälsade glatt på de två andra besättningsmännen som stod högtidligt placerade i det lilla utrymmet man klev in i, och jag försökte mig på ett vänligt leende genom tröttheten.
Justins privatjet var förmodligen det bästa med att han råkade vara världskänd, kom jag på mig själv med att tänka när det breda tygskynket som skiljde besättningens kabin ifrån Justins klart större utrymme drogs åt sidan. Att spendera ett par timmar i total lyx några tusen meter upp i luften... Fanns det något bättre?
Skynket bakom oss drogs igen och lämnade oss ensamma. Rummet gick i jordnära färger, och en beige heltäckningsmatta täckte hela utrymmet. En stor soffa som stod placerad lite åt vänster, i perfekt förhållande till en stor teve var vad som fångade min uppmärksamhet. Det var ingen säng, men ändå såg den ut att vara som gjord att sova i. Justin verkade läsa mina tankar eller något, för han drog med mig till precis den soffan, som visade sig vara lika skön som den såg ut att vara.
"Nu får du sova igen, älskling." försäkrade han när han omsorgsfullt bäddade ner mig i hörnet som bredde ut sig diagonalt och skapade en perfekt form att sova i. Jag lät genast huvudet vila mot kudden i änden av soffan och suckade nöjt.
"Vet du vad?" gäspade jag fram samtidigt som Justin slog sig ned i andra änden av soffan så att jag låg med benen över hans knä. "Det är lite konstigt att du faktiskt har ett eget flygplan."
Justin skrattade till, men svarade inte. Istället slog han på tv:n med hjälp av en fjärrkontroll som tydligen legat på det lilla bordet framför oss. 
Medan en basket-match började visas på skärmen lät han sin hand glida in under min tröja och strök mig lugnt över ryggen med sina sträva fingertoppar tills jag föll i sömn.
 
 
 
"Här är det."
Den stora bilen bromsade in under Justins direktion och mannen som presenterat sig som John stannade bilen utanför ett mycket praktfullt hus i mörkt trä och en stor grusplan som infart. Jag knäppte av mig säkerhetsbältet med blicken fäst vid det stora huset som böljade upp sig framför oss.
"Vilket stort hus", mumlade jag och betraktade den mäktiga trädgården, fortfarande igenom bilrutan. Förmodligen gömde sig en ännu större trädgård bakom huset.
Vi klev ur bilen som direkt körde vidare och lämnade oss ensamma vid brevlådan med siffran 4 på. Justin flinade åt min fascination över huset samtidigt som han tog min hand och började röra sig mot själva huset. Självklart hade han sett hus större än så här... När jag tänkte efter var hans eget hus i LA säkert klart större än detta, och förmodligen var han nog den egentliga ägaren av detta hus också. Men att min pojkvän var förmögen och mångmiljonär orkade jag inte ens tänka på just nu. Det var helt enkelt för sjukt för att tänka på.
"Jag är lite nervös", erkände jag för både mig själv och Justin när vi klev upp för trappan. Han pussade mig snabbt på kinden med ett leende. 
"Du har inget att vara nervös över, hjärtat", försäkrade han samtidigt som våra fötter lämnade det sista trappsteget. Hans hand vilade i min och jag undrade ifall han skulle plinga på eller bara kliva in, men hann inte tänka mer på det alls innan dörren slogs upp och en liten flicka uppenbarade sig i dörröppningen. Hon nådde precis upp till handtaget, nästan hängde i det, men släppte det genast när hon lyckats få upp dörren.
"Juschtin!" utbrast hon med stora ögon och log det sötaste leendet jag någonsin sett samtidigt som hon närmade sig min pojkvän. Min hjärna kopplade snabbt att det måste vara Jazmyn. Justins hand gled ur min samtidigt som han satte sig ner på huk och precis hann fånga upp sin lillasyster i sin famn. Hon la överlyckligt sina nätta små armar kring sin storebrors hals samtidigt som hon skrattade och borrade ner sitt ansikte mot hans axel.
"Hej Jazmyn!" sa Justin med ett leende som var minst lika stort som hennes. "Vad stor du har blivit." Han ställde sig upp med Jazmyn i sin famn och verkade lyckligare än någonsin. Att Justin hade saknat sin lillasyster verkade inte vara någon hemlighet. Hans blick kollade på henne med så mycket ömhet att jag blev rörd.
"Vem är det?" Hon verkade plötsligt ha fått upp ögonen för mig där jag stod, lite vid sidan av och pekade på mig över Justins axel. Han vred på sig och log varmt åt mig.
"Jazzy, det här är Lennie", presenterade han mig, samtidigt som han tog ett kliv in i själva huset och stängde dörren bakom oss. 
"Hej, Lennie", hälsade hon väluppfostrat och log åt mig. Hennes leende såg lite blygt ut, men samtidigt precis lika givmilt och vänligt som Justins alltid gjorde. 
"Det måste vara du som är Jazmyn", log jag och tog ett kliv mot Justin för att ta tag i hennes lilla hand där hon hängde i hans famn.
"Jag är Juschtins lillasyster", förklarade hon för mig och Justin skrattade till. Han mimade något jag inte kunde tyda åt mig, och släppte därefter ner henne på marken för att kunna ta av sig sin tunna jacka.
"Justin har berättat om dig många gånger", log jag åt henne och hukade mig för att vi skulle hamna på samma höjd. Hon skrattade och kollade med stora ögon upp på sin storebror, som blinkade åt henne. Det fick henne att skratta ännu mer innan hon vände sig mot mig igen.
"Juschtin och jag har en lillebror också men han sover", berättade hon för mig och jag nickade förstående.
"Faktiskt så har han precis vaknat", hördes en röst jag inte kände igen, och både jag och Jazmyn tittade upp. In i hallen klev vem jag antog var Justins pappa, bärandes på en liten kille, och förmodligen Jaxon och Jazmyns mamma.
"Jaxon!" utbrast Justin och tog genast sin bror ifrån sin pappa som skrattade och skakade lite på huvudet.
"Det där är mamma och pappa", informerade Jazmyn mig samtidigt som Justin snurrade runt med sin lillebror i famnen och verkade ha ett långt hälsande. Jag nickade som svar åt Jazmyn och log åt henne igen innan jag ställde mig upp. Justin lugnade ner sig, men behöll Jaxon i famnen samtidigt som han glatt kramade om hans pappa och bonusmamma. Sedan vände han sig om mot mig och log igen.
"Det här är Lennie", introducerade han mig ännu en gång och la en hand på min rygg för att putta fram mig lite. 
"Jag är Jeremy, Justins pappa som du kanske förstod", log Jeremy samtidigt som han skakade min hand och jag log tillbaka.
"Lennie, som sagt", upprepade jag leendes och tog även Erin i hand. Hon presenterade sig helt enkelt som Jazmyn och Jaxons mamma.
"Det är så kul att äntligen få träffa dig, Lennie", tyckte Erin och jag blev kände hur hennes ord nästan värmde mig inombords.
"Detsamma", svarade jag uppriktigt och hon hann ge mig ett sista leende innan Justin dök upp framför mig igen, bokstavligen tog Erins plats. Han verkade ivrig och jag kunde inte låta bli att skratta lite åt hans entusiasm i situationen. 
"Det här är då min lillebrorsa Jaxon. Jaxon, det här är Lennie", förklarade han och rättade till sitt grepp kring sin lillebror. 
"Hej, Jaxon", log jag och blev besvarad med ett blygt leende. Justin skrattade och rufsade till hans hår.
"Jag håller på med maten, ifall ni vill kan ni ta med ungarna ut en stund", föreslog Erin. Jazmyn som dykt upp vid min sida skuttade genast till.
"Kom, Lennie, jag ska visa min häst!" utbrast hon lyckligt och greppade tag i min hand. Jeremy och Justin brast ut i skratt båda två och jag log ner mot Jazmyn. 
"Den vill jag gärna se."
 
 
"Här är gungorna."
Jazmyn släppte Justins hand och började springa mot den lilla lekplatsen som uppenbarade sig framför oss. Även Jaxon som fortfarande hade ett vingligt steg, ökade farten.
Justin log mot mig samtidigt som hans hand nästan automatiskt sökte sig till min. 
"Gud vad de är gulliga", mumlade jag när de hunnit fram och Jazmyn försökte hjälpa sin lillebror upp i bebisgungan. Det såg ut att vara en svår uppgift.
"Jag har verkligen saknat dem", tillkännagav Justin och flätade samman våra händer ännu mer. Jag nickade.
"Det förstår jag."
"Jazmyn har börjat prata så bra", konstaterade han och det lät nästan, nästan, som ett ångestfyllt ämne. Jag nickade igen för att bekräfta faktumet. För hennes ringa ålder pratade hon väldigt bra, rent och helt flytande. Hans blick dröjde kvar vid Jazmyn som nu verkat ge upp hoppet om att få i sin lillebror i bebisgungan, och istället tagit plats i en stor. "Ibland skäms jag, typ, för att jag träffar de så pass sällan. Jag får inte se processerna.. Som att hon redan kan säga i princip vartenda ord nu. Förutom mitt namn, då."
Det sista la han till med ett flin. Som för att släta över vad han tillkännagivit. Jag tryckte till hans hand.
"Du träffar de så ofta du kan, det vet de också Justin."
Han kollade upp på mig och pressade fram ett leende.
"Ja, det är väl så." 
Mer han hann inte säga innan vi nått gungorna och syskonen. Jazmyn satt nöjt på en gunga och gjorde fart, men Jaxon såg ut att vara närmre att bryta ihop där han satt intill bebisgungan.
"Här, kom, så hjälper jag dig."
Jag sträckte ut mina armar åt honom och han lät sig genast lyftas. Jag placerade honom i gungan och satte igång lite fart. Direkt gav han ifrån sig ett lyckligt skratt och hans ögon nästan glittrade mot mig. Jag försökte se lika glad ut tillbaka.
Jag slog mig ner på gungan mitt emellan Jaxons och Jazmyns, varpå i Jazmyns Justin lyckats övertala henne att sitta i hans knä istället.
"Lennie, vilket långt håjr du har", konstaterade Jazmyn och granskade mig noggrant. Jag skrattade till, åt hur gullig hon var och åt hur gulligt hon uttalade hår.
"Tycker du det?" undrade jag och hon nickade.
"Jacob på mitt dagis har kort håjr. Jag är kär i honom."
Justin gapade och lutade sig ner mot hennes öra. "Va? Är du kär i honom, Jazzy?" 
Hon nickade, utan tvekan och verkade nästan lite stolt över faktumet. "Då får du ta och fråga chans på honom", tyckte han med ett leende.
"Om du frågar chans på Lennie", förhandlade hon och Justin vickade kaxigt på ögonbrynen åt sin syster.
"Det har jag redan gjort. För länge sedan", sa han och jag kunde se hur han höll inne ett skratt när han mötte min blick. Jazmyn såg en aning tankspridd ut. Som om saker och ting börjat falla på plats för henne.
"Pappa sa att du var kär i Lennie, Juschtin."
"Haha, sant", erkände han och blinkade lite åt mig. Glädjeruset for som vanligt genom mig, och jag fick nästan anstränga mig för att le åt Jazmyn.
"Vågar du pussa henne då?" ville hon veta och Justin flinade samtidigt som han kramade om henne lite hårdare i hans famn. 
"Du vågar ju inte ens fråga chans på Jacob", invände han, "det är orättvist."
"Pussa Lennie", krävde hon och verkade inte vilja argumentera om saken. Han skrattade till och lutade sig fram med henne i famnen för att lämna en lätt puss på mina läppar. Sedan lutade han sig tillbaka igen och viskade något till sin syster. Jaxon gav ifrån sig ett skratt och jag kunde se hur Justin gjorde en grimas åt honom bakom min rygg. De kollade på mig med sina glittrande ögon och skrattade allihopa, så jag försökte le åt de alla tre syskonen samtidigt. Justin mötte min blick och höll fast den, och jag lät mig själv vila i de där ögonen fyllda av så extremt mycket lycka och kärlek, i ett par sekunder. Där han var hemma, var jag hemma.
 
 
Justins perspektiv:
"Vad snällt av er att bjuda på middag och allt", konstaterade jag och sträckte på mig på stolen. Vid middagsbordet satt enbart jag, pappa och Erin kvar och småpratade till det avlägsna ljudet av kaffekokaren och regndropparna utanför. Lennie hade inte fått sitta länge efter sista tuggan innan Jazzy hade lurat med henne ut i garaget till hennes låtsas-häst gjord i trä igen. Jaxon, som bara efter att ha umgåtts en dag med Lennie verkat förälskat sig i henne, ville såklart följa med. Jag misstänkte att pappa nog gärna velat prata mer med henne, men samtidigt ville han inget hellre än att låta mina syskon umgås med henne. Lennie hade ändå kommit bra överens med både pappa och Erin hela eftermiddagen och kvällen.
"Såklart vi ville bjuda på mat", log Erin och tände ett värmeljus i en lykta framför oss på bordet. "Hon är verkligen söt, Lennie", tyckte hon och lät blicken vila på mig.
"Verkligen", stämde pappa in och log även han. "Det var så kul att äntligen få träffa henne. Er." 
Jag gillade när han sa så. Er. Som om han redan tagit in att det var vi. Jag och Lennie. Ett leende måste ha letat sig fram i mungipan för pappa lät retsam när han fortsatte, "Grabben, du är rätt kär i henne, va?" 
Det lät så hemskt och töntigt att jag inte ens orkade svara något mindre töntigt tillbaka.
"Jag älskar henne." fick jag fram. Lennies leende var det enda jag kunde tänka på just då. Jag ville se det, nu. "Det är väl bra?"
"Det är jättebra", stämde Erin in. "Hon verkar vara en fin tjej. Verkligen trevlig."
Pappa nickade, "Jag tror att hon är precis vad du behöver, Justin. Med tanke på allt som händer i ditt liv så kan Lennie vara en bra fast punkt att hålla fast vid. Hon verkar vara..." Han verkade tveka. "Stabil. Förstår du vad jag menar? Stabil i sig själv."
"Jag är bara rädd för att utsätta henne för allt det här."
"Hon klarar sig." lovade pappa övertygat. "Och om det blir svårt så får du hålla er båda över ytan, Justin, precis som hon kommer göra för dig. Det är viktigt."
Det blev tyst runt bordet, och jag nickade, nästan fascinerad över orden han nyss yttrat. För jag visste så väl att det var sant. 
"Jag ska nog gå och kolla vad de gör", sa jag och reste på mig från stolen. Jag fick en plötslig längtan efter att få se på henne, röra vid henne. "Ropa när kaffet är klart."
Vant letade jag min väg till garaget via källaren. Genom källarfönstret kunde man kika ut i själva garaget. Jag var precis påväg att öppna dörren som skiljde utrymmena ifrån varandra när jag blev tvungen att stanna upp och utnyttja det där källarfönstret. De satt på en rad på trähästen alla tre. Lennie längst bak, skrattandes, och så Jaxon och Jazmyn framför henne. Alla tre såg ut att vara så uppfyllda av leken just då att jag inte hade hjärta att gå in och störa. Just när jag slet blicken från mina tre favoriter och tagit det första trappsteget uppför trappan igen, öppnades dörren. Rummet var mörkt, men jag kunde urskilja konturerna av henne. Direkt vände jag mig om och tog de få kliven fram för att möta henne. 
"Vad du skräms!" utbrast hon när jag greppade tag i hennes armar med ett leende. "Vad gör du här, ditt creep?"
Jag blev tvungen att fundera. Vad var mina ärenden, nu igen? "Dels så ville jag kolla vad ni hade för er."
"Jo, vi leker, men jag skulle gå på toaletten, så finns det någo-"
"Ja, till vänster här." sa jag och pekade uppför trappan.
"Tack. Jag lovade att skynda mig så ifall du skulle kunna..." Hon nickade menandes med huvudet för att säga att jag skulle flytta på mig.
Det kändes inte helt rätt att mina syskon lyckats charma över henne till deras sida och att hon fullständigt struntade i att umgås med mig för att få spendera tid med mina småsyskon. Därför lät jag långsamt mina händer vandra ner längst hennes mage och placera dem på hennes höfter.
"Kan vi inte hångla lite?" gnällde jag och putade lite med läpparna. Jag var verkligen på bra humör just nu, men Lennie verkade inte riktigt orka med mig för tillfället. Hon höll inne en suck, det såg jag, vilket bara gjorde det hela ännu roligare. 
"Faktiskt så-"
Jag avbröt henne genom att pressa mina läppar mot hennes. Som på signal gled allt det stela av henne och jag kunde känna hennes motvilliga leende mot mina läppar, nästan känna henne himla med ögonen när hon la sina armar kring mig och hennes perfekta läppar formades efter mina.
"Kanske lite, då", mumlade hon och jag blev tvungen att skratta mellan kyssarna. 
"Visste det."

2013-07-04 | 22:00:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 48 - Give it a try

Förra kapitlet:  Han tog ett djupt andetag, nästan som om han var nervös och såg sedan upp på mig igen, "Du vet att jag inte vill pressa dig, Lennie. Men samtidigt vill jag att du ska veta att när du känner dig redo så... Så är jag det också." Jag nickade långsamt, fortfarande med ett leende på läpparna och drog händerna igenom hans mjuka bruna hår. Sedan lutade jag mig ned över honom och pressade läpparna mot hans, i någon sorts bekräftelse. Mer än så behövdes inte.

Något kittlade mig på näsan. På pannan, på kinderna och sedan på läpparna.
”Mhmhh…” fick jag sömnigt fram, och kunde känna hur kittlandet flyttade sig ner över min haka och till halsen. Jag fnissade till, halvt i sömnen. ”Sluta…” mumlade jag utan att egentligen mena det. Det var ett behagligt kittlande.
”God morgon, älskling”, hörde jag en mycket bekant röst mumla mot mitt öra. Justin. Genast kämpade jag upp ögonlocken för att kisande mötas av hans busiga blick som kärleksfullt vilade på mig. Han log varmt och gav mig ännu en puss på näsan och la armarna på sängkanten, för att kunna lägga sin haka vilandes ovanpå och möta min blick.
”God morgon”, log jag med en gäsp. ”Är Zoey här?”
Han flinade, ”bara du och jag.”
Jag log och lutade mig den ynka centimetern fram för att nå hans läppar. De fångade genast upp mina och kyssen avbröts tvärt av att våra leenden krockade i varandra. Vi skrattade till innan hans läppar återigen sökte mina.
”Kom”, mumlade jag mot hans läppar och drog lätt i honom för att få honom att komma upp i sängen. Han reste sig långsamt upp och la sig ner i de mjuka lakanen över mig, försiktigt för att inte tynga mig. Hans händer smekte ömt bort slingor av mitt hår från mitt ansikte och han log åt mig. Jag mötte leendes hans ömma blick och lutade mig lite uppåt för att våra läppar skulle kunna mötas igen. Justin kysste först mina läppar, vandrade sedan över min ena kind och ner bakom örat, för att slutligen låta hans läppar kyssa min hals. Han gjorde det precis lagom intensivt, och visste precis hur jag reagerade av hans läppar mot min hals. Starkt.
”Justin…” andades jag och blev tvungen att försöka leta upp hans läppar med mina egna för att inte ge ifrån mig ett stön. Han verkade vara på ett retsamt humör för tillfället, och tog tag ett ömmare tag om mina kinder för att istället låta hans läppar vandra ner över mitt nyckelben. Jag fäste blicken uppe i taket och la all tankekraft på att vara tyst. ”Justin… sluta”, fick jag ur mig mellan två andetag och hans läppar lämnade långsamt min hals. Han skrattade till och la sig ner i lakanen bredvid mig. Just nu kunde jag inte få nog av honom. Han gav mig en snabb puss på munnen och lät sedan sitt huvud vila på kudden tätt, intill mig. Jag låg invirad i mitt täcke och delade genast med mig. Han la tillbaka det över mig med ett skratt. Jag ryckte på axlarna med ett leende.
”Kan du… kan du säga det igen?” undrade jag och han såg frågandes på mig.
”Säga vad?”
”Att du älskar mig”, förtydligade jag och han sken upp.
”Jag älskar dig, Lennyson Mirabell Dale”, log han och jag gav honom en arg blick.
”Inte mitt hela namn, det vet du”, muttrade jag och kunde se ett leende leka i hans mungipa.
”Det är fint. Men, jag älskar dig, Lennie”, skrattade han med sin lyckliga glimt i ögat. Jag log.
”Tack. Jag älskar dig också, Justin”, bekräftade jag och kysste honom hårt. Hans blick glittrade till,
”Bra. Ska vi gå ner och äta frukost?”
Jag sträckte på mig och gäspade ännu en gång. ”Jag antar det.”
Jag tog mig upp ur sängen och tog de få stegen fram till garderoben för att leta upp ett par mjukisshorts att sätta på mig till sov t-shirten. Det fick bli Zoeys mörkblå, som egentligen var lite väl korta.
”Kommer du?” log jag åt Justin som fortfarande låg på sängen och betraktade mig. Han klev ur sängen och rättade till täcket, något jag aldrig skulle få för mig att göra själv. Jag skrattade till,
”Så, det blir jättefint Justin. Kom nu.”
Han rättade till kuddarna innan han vände sig mot mig och vi tillsammans satte kurs mot köket. Väl där fann vi Chaz sittandes vid köksbordet och avnjuta en hög pannkakor. Han såg upp när vi klev in i köket, betraktade oss med en missnöjd suck.
”Åh, nej”, utbrast han och lät blicken vandra mellan oss och pannkakorna. ”Jag som precis börjat utgå från att alla var mina.”
Jag flinade och drog med mig Justin in i köket. ”Ledsen, Chaz”, jag kollade på Justin, ”om jag inte missminner mig så älskar väl du också pannkakor, Justin?”
Han nickade glatt med blicken på Chaz som gav honom en mordisk blick, samtidigt som han slog sig ner på stolen mittemot honom. Jag plockade ut apelsinjuicen ur kylskåpet och öppnade därefter skåpet över diskbänken för att plocka ner två tallrikar och glas till mig och Justin. Därefter slog jag mig ner på stolen bredvid Justin och hällde direkt upp ett glas juice. Det smakade precis lika underbart som alltid.
”Skickar du juicen, Lennie”, bad Chaz och jag lät paketet glida över bordet. ”Tack.”
Jag la upp en pannkaka på Justins tallrik och gav honom sirapen. Han log gulligt mot mig innan han började dekorera sin pannkaka med hinkvis med sirap. Jag kunde inte låta bli att grimasera för mig själv när Chaz upprepade samma process. Typiskt dem.
”Ska jag hälla upp sirap åt dig också, Lennie?” undrade Chaz när även jag lagt upp en pannkaka. Justin skrattade och deras händer möttes över bordet i något slags handslag av samförstånd innan de båda betraktade mig när jag tjurigt endast lät några ynka droppar landa på pannkakan. De skakade på huvudet åt mig, innan vi alla tre verkade funnit fred och började äta.
”Så, vad händer idag?” undrade Chaz mellan tuggorna och jag ryckte lätt på axlarna.
”Inget bestämt.”
Han tog en klunk juice. ”Det är skönt att ha er två sams igen, faktiskt”, tyckte han när han svalt och jag kunde inte låta bli att le åt Justin som log lika brett tillbaks.
”Tycker jag med”, log han och tog min hand under bordet. En varm känsla fyllde mig. En kall känsla verkade fylla Chaz.
”Jag tar tillbaka det där om ni inte slutar le sådär löjligt åt varandra direkt”, hotade han och hötte med fingret åt oss. Jag skrattade och Justin kysste mig snabbt på kinden.
”Men ärligt, vart är Zoey och Janice?” undrade jag och han ryckte på axlarna.
”Zoey skulle till frisören, tror jag det var, och Janice var hos Chloé.”
Han rynkade lätt på ögonbrynen när han uttalade det sista namnet, som om det förvånade honom att de umgicks. Det förvånade inte mig. Justin harklade sig.
”Hos Chloé?” upprepade han.
”Ja”, bekräftade han, ”usch, jag gillar verkligen inte henne.”
”Inte jag heller”, for det ur mig med ett uppgivet skratt. Det lättade mig på något sätt att inte ens Chaz, som aldrig ogillade någon, inte tyckte om henne.
”Du då, Justin?” frågade Chaz Justin som verkat fastna med blicken på juicepaketet.
”Jag hatar henne”, mumlade han åt juicen. Inte glatt, inte surt. Likgiltigt. Jag förstod honom precis. Hans hand letade upp min under bordet igen och smekte lugnt min handrygg.
”Hur som helst”, sa Chaz med en harkling och la upp en till pannkaka på sin tallrik. ”Vet ni vad jag tycker vi borde göra?”
Vi skakade på huvudet båda två.
”Vi borde åka hem till Ryan. Och ta med oss Zoey.”
Jag blev tvungen att snabbt svälja biten av pannkakan jag hade i munnen, och ansträngde mig för att varken spärra upp ögonen eller gapa.
”Det… Alltså, jag vet inte, Chaz”, mumlade jag. ”Det känns lite som att vi inte borde lägga oss i, typ...”
Jag fokuserade på Justins och mina ihopflätade händer. Hans tumme strök över min hand i ett regelbundet tempo.
Chaz skakade bestämt på huvudet. ”Jag tror tvärtom. Ifall det här ska lösas på något sätt, måste vi få dem att åtminstone tilltala varandra. Se på varandra.”
Chaz hade uppenbarligen tänkt på det en hel del. Han verkade beslutsam och tydlig i vad han ansåg vore vårt bästa alternativ. Jag sneglade på Justin som såg fundersam ut. En svag bekymmersrynka hade bildats i hans panna och han slickade sig om läpparna.
”Jag vet inte”, suckade han och rätade på ryggen. ”Det kanske är det enda sättet”, resonerade han med en axelryckning. Chaz nickade.
”Jag tror faktiskt det. Det är för bådas skull, liksom.”
Jag halade upp mobilen ur fickan. ”Okej, om ni säger det så. Jag smsar Zoey och säger att vi hämtar henne hos frisören.”
Chaz nickade. ”Perfekt.”

 

”Jag sitter fram”, hojtade jag och satte kurs mot Justins bil som stod längs trottoarkanten precis vid änden av vår trädgård. Jag kunde höra hur Chaz och Justin diskuterade något bakom mig och längde på stegen ännu lite till. När jag nått bilen och räckte mig efter handtaget för att öppna dörren till passagerarsätet var bilen fortfarande låst.
”Flytta på dig, lillen”, kommenderade min kusin som klivit upp bakom mig samtidigt som Justin låste upp bilen. Jag orkade inte ens ta striden, utan tog enkelt de få stegen som behövdes för att kunna hoppa in i baksätet istället. Jag klickade på mig säkerhetsbältet i mittensätet och betraktade hur Justin startade igång bilen. Hans ansiktsuttryck var alltid så koncentrerat när han satt bakom ratten, som om han ställts inför ett mycket viktigt uppdrag. Det var gulligt.
”Jag är nervös”, tillkännagav jag ifrån baksätet. Chaz skrattade till.
”Jag tror knappast du har något att vara nervös över.”
Jag funderade ett ögonblick. ”Nej… Men jag är nervös för Zoey.”
Justin sökte efter min blick i backspegeln och log ömt när han fann den. Det leendet kunde fylla mig med lugn när som helst. ”Du är alltid orolig för andra, hjärtat. Det finns inget du kan göra i det här fallet.” Hans blick flackade mellan mig och vägen.
”Jag antar det”, suckade jag. ”Men kan vi gå igenom planen igen?”
Chaz nickade. ”Först hämtar vi Zoey. Sen åker vi och lämnar henne hos Ryan, stannar tills vi ser att någon öppnar och släpper in henne. Därefter drar vi hem eller någon annanstans, och tvingar de helt enkelt att prata med varandra.”
Jag försökte föreställa mig hur stämningen hade varit mellan mig och Justin ifall Brian varit min andra pojkvän istället. Det räckte med att lätt snudda vid tanken, och jag kände mig svimfärdig. Zoey hade förlorat honom. Jag visste det, hon visste det förmodligen också. Det var redan över, och den här idén om att få de att tvingas prata med varandra var nog bara lönlös.

 

Justins perspektiv:
Vant stannade jag bilen utanför Ryans garage och drog ur nyckeln. Chaz nickade åt mig och vi båda vände oss åt baksätet, där Lennie och Zoey satt.
”Vad håller vi på med?” undrade Zoey genast när hon uppfattat vart vi befann oss. Hennes röst lät både rädd, irriterad och någonstans hoppfull. Jag kunde se Lennie tveksamt fatta hennes händer. Hon strök bort en slinga av sitt hår bakom örat och spände därefter blicken i sin syster innan hon började tala.
”Zoey… Vi försöker hjälpa dig”, inledde hon. ”Vi tänkte att du går in till Ryan här och-”
Zoey slet kvickt åt sig sina händer och vände irriterat bort blicken mot Lennie, som verkade helt beredd på hennes reaktion. ”Det är bara för att-”
”Nej, lägg av, Lennie. Jag vill åka härifrån, nu.”
Hon la en hård betoning på det sista ordet och vände sig åt mig och Chaz.
”Är det här er idé på något sätt?” undrade hon med blicken vandrande mellan oss, och jag skakade hastigt på huvudet samtidigt som jag tackade Gud att jag inte var Chaz just då.
”Vi försöker bara hjälpa dig, Zoey”, mumlade Chaz åt henne. Jag visste själv hur svårt det var att bli arg när han talade i den tonen. Och det var ju sant. Vi ville hjälpa henne. Ja, och Ryan.
”Ni gör mig bara irriterad”, fräste hon med blicken på Lennie igen, som började se illa till mods ut. Jag fick kämpa för att stå emot impulsen att ge Zoey en rak höger när hon talade till Lennie så.
”Kom”, sa hon och räckte sig efter Zoeys hand igen. ”Jag följer dig.”
Chaz såg lika förvånad ut som jag kände mig när de faktiskt klev ur bilen hand i hand. Det ingick inte riktigt i planen. Zoeys nyfriserade hår fladdrade till i vinden. Det hade blivit några centimeter kortare, och några nyanser mörkare.
Vi betraktade med spänning hur Lennie tryckte till på ringklockan. Några sekunder gick och Zoey verkade trycka Lennies hand hårdare och hårdare, för mitt i allt släppte hon taget och gav hennes syster ett löst slag över huvudet. Jag kunde inte låta bli att le när de båda skrattade. Stunden berörde mig, av någon anledning. Hur Lennie vågade för sin systers skull, hur hon ställde upp för henne.
Ryans pappa Martin blev den som öppnade dörren. Jag kunde inte urskilja hans ansikte, men några sekunder senare stängdes dörren och Lennie började gå tillbaka mot bilen igen. Hon hoppade in i baksätet och jag skyndade mig att vända mig om.
”Gick det bra?” undrade jag direkt med blicken fäst på henne och hon ryckte på axlarna.
”Hon var rädd. Jag känner mig hemsk”, erkände hon och både jag och Chaz skakade snabbt på huvudet.
”Hemsk? Du gjorde världens insats, och det kommer gå bra”, försökte jag, och hon såg ut att krympa ihop. Var det något som gjorde mig frustrerad var det när Lennie underskattade sig själv, nästan såg ner på sig själv.
”Jag vet verkligen inte”, sa hon med en axelryckning. ”Vi får se hur det går.”
Jag nickade med ett litet leende och letade upp hennes arm med min hand, för att lätt stryka över den.
”Resten är upp till dem”, tyckte Chaz och jag nickade instämmande. ”Ska vi dra hem igen?” undrade han med blicken mellan oss. Jag kollade på Lennie, för att försöka se vad hon ville. Hon verkade tveksam, som om hon möjligen hade något annat i tankarna.
”Faktiskt så skulle jag vilja ordna en grej till. Vi kan släppa dig hemma, Chaz?”
Hon fick det sista att låta som en fråga, och kände jag Chaz rätt var han minst lika nyfiken som mig över vad det var hon skulle ordna. Men något i luften talade om för oss båda att det inte var läge att fråga. Lennie verkade nervös, men beslutsam i någon konstig kombination. Jag kunde inte mer än hoppas att hennes planer involverade mig, då jag för tillfället kände en stark längtan efter att få ha henne för mig själv.
”Självklart”, nickade Chaz och vände sig om i sätet igen. Jag lutade mig fram mot Lennie och pussade henne lätt på munnen, och mötte snabbt hennes leende blick som hann fylla mig med värme innan jag motvilligt vände mig åt ratten igen.

 

Lennies perspektiv:
”Här är det”, informerade jag Justin om och betraktade honom när han stannade bilen intill den flotta brevlådan. Han släppte ratten och vände sig åt mig som nu satt i passagerarsätet. Vi hade varit hemma och lämnat Chaz innan han skjutsat mig vidare till Chloés hus.
”Är du helt säker på att jag inte ska följa med?” undrade han för säkert tionde gången, med samma vakande oroliga blick. Jag föreställde mig hur vi gick in tillsammans, hand i hand, och ställde de mot väggen. Usch, vad präktigt det hade sett ut. Nej, det här var något jag skulle bli tvungen att göra själv. Hur skönt det än hade varit att ha Justin vid min sida, skulle det blivit alldeles för töntigt och allmänt klyschigt.
”Helt säker”, log jag mot honom och han nickade kort innan han lutade sig mot mig och kysste mig på läppar.
”Mer”, befallde jag mumlandes och kunde känna hans leende mot mina läppar innan han återigen kysste mig. Den här gången lät han sina läppar möta mina gång på gång, något jag inte var sen med att besvara. Tanken av att jag varit så nära på att förlora det här, på grund av de personerna jag precis var på väg att möta, gav mig ännu en dos av ilska och beslutsamhet.
”Okej”, andades jag mot Justins läppar, ”Jag ska gå upp nu.”
Han nickade. ”Jag är stolt över dig.”
Det lät så högtidligt att jag inte kunde låta bli att skratta till. ”Tack kompis”, flinade jag innan jag öppnade dörren och gav honom ett sista leende.
”Ring när jag ska hämta dig”, var det sista jag hörde innan jag smällde igen dörren bakom mig och började gå upp mot ingången. Jag kunde höra hur Justins bil körde iväg efter några sekunder, och tog några djupa andetag samtidigt som jag betraktade huset som tonade upp sig framför mig. Det var ett stort, vackert hus. Färgen gick i en gräddvit nyans och fönsterna var alla i samma unika form. Trappan var gjord i välputsad furu och till och med plingklockan kändes lyxig mot mitt finger.
Chloé själv var den som öppnade dörren. Jag vet inte vad som förvånade henne mest. Faktumet att jag befann mig utanför hennes hus eller faktumet att jag uppenbarligen ville komma in.
”Lennie… Hej!” utbrast hon med hennes ordinarie påklistrade leende. Jag orkade inte ens försöka vara trevlig den här gången. Inte idag, inte nu. Jag var här för en anledning.
”Hej. Får jag komma in?” blev min kyliga startreplik och hon nickade för att göra plats åt mig att kliva in i hallen.
”Självklart. Janice är här”, informerade hon mig om och det blev min tur att nicka.
”Jag vet.”
Hastigt lossade jag på skosnörena och ställde sedan skorna intill det prydliga skostället. Jag hann endast kolla mig omkring i hallen och konstatera för mig själv att även insidan av huset såg nytt och fint ut, innan hon ledde mig uppför en trappa till vänster om oss. Nästa dörr hon öppnade ledde uppenbarligen in till hennes egna rum, för mitt i rummet på den stora sängen, satt min kusin.
”Hej, Lennie”, hälsade Janice och försökte förmodligen svälja förvåningen över att se mig i Chloés rum. Jag förstod henne.
”Hej, Janice”, hälsade jag och hon slog ihop datorn som låg på sängen för att göra plats åt Chloé som slog sig ned bredvid henne. Jag tog några tveksamma steg fram till skrivbordet som stod placerat precis intill sängen.
”Du kan sätta dig”, skrattade Chloé nervöst och nickade åt den tillhörande skrivbordsstolen. Jag satte mig ner. ”Så, kom du för att bara umgås eller var det något annat?”
Just då kunde jag inte låta bli att uppskatta Chloés vana att alltid gå rakt på sak. Det var nu jag hade chansen. Jag tog ett långsamt andetag och la ner mina armar i mitt knä.
”Faktiskt så kom jag för att berätta att er lilla plan inte riktigt gick hela vägen”, for det ur mig inom loppet av en hundradels sekund. Jag fick anstränga mig för att hålla tillbaka förvåningen över min egen ärlighet.
”Ursäkta?”
Chloé rynkade på näsan som om hon inte förstod. Janice däremot kollade nästan ängsligt på mig. Jag fnös. ”Ert desperata försök att sära på mig och Justin. Ni lyckades inte.”
Det blev knäpptyst. De utbytte en blick som till och med jag kunde tyda. De var körda, och de visste om det. Det här gick mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppats på.
”Alltså Lennie, jag har inget emot att du är här eller så… Men nu förstår jag faktiskt ingenting. Du kommer hit och skickar falska anklagelser på mig och… din kusin?”
Hon kollade nästan äcklat på mig. Jag försökte kolla lika äcklat tillbaka.
”Ni vet exakt vad ni gjort”, spottade jag ur mig. ”Och det vet Justin också.”
Janice kollade först på mig, sen på Chloé, och sedan på mig igen, innan hon tog till orda.
”Jag orkar inte förneka något. Vi berättade sanningen om dig och Liam, för Justin. Det är allt.”
Chloé gav henne en irriterad knuff innan hon kollade på mig och slätade ut sitt ansikte i ett leende.
”Precis.”
”Och vad, exakt vad, menar ni med sanningen om mig och Liam?” undrade jag kallt och spände blicken i dem båda. Chloé ryckte på axlarna.
”Du är inte kär i Justin, du är kär i Liam. Det ser vem som helst.”
Frustrationen kröp i mig när Janice fyllde i med en nick.
”Jag är inte kär i Liam, och Liam är inte kär i mig. Det vet jag, eftersom att vi är bästa vänner-”
”Mm, jo, säkert”, avbröt Chloé spydigt och jag försökte ignorera hennes kommentar.
”-Och för att Liam är homosexuell och inte överhuvudtaget gillar tjejer på det sättet”, avslutade jag min mening och lutade mig lite tillbaka i stolen för att kunna betrakta deras reaktioner på ett bekvämt sätt.
Tystnaden la sig återigen som en hinna över rummet. Chloé och Janice verkade utbyta någon slags överläggningsblick innan – självklart – Chloé blev den som öppnade munnen igen.
”Det kan inte stämma”, argumenterade hon lamt.
”Det gör det. Och jag vet inte varför ni två är så extremt belägna om att förstöra mig och Justin, jag orkar inte ens bry mig om varför, faktiskt. Men det är… det är jobbigt.”
”Pfft”, fnös Chloé och jag visste att ifall jag slutade tala, skulle alla känslor ta över på ett annat sätt. Och det ville jag inte.
”Har ni tänkt på hur det är att vara mig i hela den här situationen? Har ni tänkt, någonsin funderat över hur plågsamt det är att se er två göra ert yttersta för att förstöra allt för mig?”
Jag vände mig åt Janice som kollade stint ut i luften. ”Och jag har verkligen, verkligen försökt, Janice. Försök inte säga något annat.”
”Lennie, jag vill att du lämnar mitt hus”, befallde Chloé och ställde sig upp. Jag fnös igen.
”Mer än gärna. Jag vill bara veta varför, innan”, bad jag och rynkade nog pannan lite. ”Hatar ni bara mig, eller varför?” återigen kollade jag åt Janice. ”Varför, Janice?”
”Vill du veta varför, Lennie?” undrade Janice och mötte med ens min blick. Något hon inte gjort på veckor, kändes det som. Jag nickade.
”För att du förstört allt jag någonsin hoppats på. Du kom in i mitt liv och förstörde det. Därför.”
Hennes ton var kall och jag undrade ifall jag faktiskt hoppade till. Det stack till i mig av skam och någon slags smärta. Hon menade det verkligen. Chloé drog upp mig från stolen och kollade rätt in i mina ögon.
”Och, såklart, för Justins skull. För att han förtjänar bättre. Som jag sagt förut Lennie, så är du trots allt bara en sämre kopia av din syster. Det går inte att undgå ifrån.”
Chloé var smart, det var hon. Hon visste om mina svaga punkter, hon visste precis vad som verkligen sårade mig. Jag försökte desperat blinka bort det salta vattnet som fyllt mina ögon till bredden, samtidigt som jag betraktade dem båda. Först Chloé, den absolut värsta personen jag träffat i hela mitt liv. Sedan Janice, min tidigare så snälla kusin. Vad hade hänt med henne?
”Vet du vad? Det kanske jag är. Men en dålig kopia av Zoey, är så extremt mycket bättre än ett perfekt original av dig, Chloé.”
Snabbt vände jag på klacken och mumlade nog något om att jag hittade ut innan jag lämnade rummet och gick ner för samma trappa jag gått i förut. Skorna fick jag på mig på två sekunder och lättnaden som fyllde mig när jag slog igen dörren bakom mig gick inte att sätta ord på. Jag hade gjort det. De hade sårat mig, visst, men jag hade vunnit. Jag hade gjort det jag kom för att göra, att få reda på varför de gjort det, samt fått de att inse att de inte varit starka nog att förstöra mitt och Justins förhållande. Det var det enda som betydde något, att de inte lyckats förstöra oss. Det enda jag ville var att Justin skulle vara precis här, precis just nu, och hålla om mig hårt. Snabbt slog jag hans nummer och förde telefonen till örat, och stängde grinden bakom mig för att börja gå bort från hennes hus med snabba steg. Men inte ens en signal hann gå, och inte ens tio meter hann jag förflytta mig innan en bil jag kände igen väl svängde upp på gatan och började köra emot mig.

 

”Vad håller du på med? Skulle jag inte ringa?” undrade jag när Justin for ur bilen och halvjoggade fram till mig. Hans blick var orolig och bekymmersrynkan var befintlig mellan hans ögonbryn.
”Jag ville inte åka långt ifall något skulle hända”, rabblade han som om det var en inövad replik innan han fångade upp mig i sin famn. Jag lät honom pressa mig hårt mot hans bringa och lämna lätta kyssar på min hjässa. ”Hur gick det?” undrade han och kollade ner mot mig. Tårarna jag tidigare blinkat bort blev omöjliga att undvika när hans djupbruna ögon kollade på mig med så mycket ömhet att jag blev yr.
”Bra”, fick jag i alla fall ur mig, ett svar som inte riktigt verkade tillfredsställa honom.
”Det ser inte ut som att det gick jättebra, hjärtat”, invände han och jag kunde inte låta bli att fnissa till åt hela situationen. ”Var de dumma eller något?”
Det lät som om vi gick på dagis. Jag var det mobbade barnet och Justin dagisfröken.
”Nej”, försäkrade jag. Det var ju ingen ren lögn. Egentligen hade de ju bara sagt sanningen om vad de tyckte om mig. ”Det viktiga är att vi är okej”, mumlade jag och la mina armar kring hans nacke.
”Då vill jag tillägga att vi är mer än okej, älskling.”
Han strök bort några tårar som lyckats leta sig ner över mina kinder. Jag skrattade till igen.
”Du vet väl att jag älskar dig obeskrivligt mycket?” ville jag veta och han log och kysste mig.
”Och jag dig.”


2013-07-02 | 20:00:00 | Novell: Länkbyten

Länkbyte - biebstoory

 
Summer Paris som nyligen flytt med gänget The Outlowers är nu påväg att falla över kanten. Efter ett långt år i Mexico har saker och ting trasslat till hennes liv ännu mer än förväntat. Justin hade börjat ta sin egen väg och detsamma med resten av killarna. Hennes och Justins relation varade inte länge. Saker och ting kompliserade allting vilket fick dem båda att gå egna vägar. Summer lever på en liten ö, Cancun som ligger i Mexico. Att leva utan oro och rädsla är som att gå på moln. Men efter att fått ett samtal av killarna så ändras allting. Ett gäng som dem fruktan, ett gäng med förmågan att kunna göra vad dem vill, när dem vill, vart dem vill, Maras 13, har dragit åt sig deras uppmärksamhet. Då blir Summer tvungen att slå ihop sig med killarna igen. För att ta tillbaks det som är deras och få ett stopp. Natten är kommen... "Dark Night Rises" är en fortsättning på Devil in Disguise. 


Visst låter novellen spännande? Själv har vi inte läst hennes noveller, men handligen verkar sjukt bra och klickar ni er in på bloggen kommer ni genast märka hur välarbetad novellen är! Klicka här eller på bilden för att komma till biebstoory.blogg.se!

2013-06-28 | 22:45:00 | Novell: Länkbyten

Länkbyte - Biebsdrew.blogg.se

"Sasha Gonzales är en sjutton årig tjej från Calabasas, Kalifornien. I skolan är hon en ganska populär tjej, men när det kommer till läget hemma har hon det väldigt jobbigt med en konstant alkoholiserad mamma och en åtta årig lillasyster. Hon tvingas ta hand om både hushållet och ekonomin, vilket tillslut resulterar i att hon och hennes lillasyster blir förflyttade till en fosterfamilj bestående av Mr Butler, Mrs Butler och deras son Ryan. Ryan visar sig snart vara den snygga drömkillen som alla tjejer sucktar efters bästavän, nämligen Justin Biebers. En kille som bär på en stor hemlighet och vars liv vänds upp och ned när Sasha flyttar in i familjen."
 
Visste låter det spännande? Har aldrig själv läst novellen, men läste igenom några kapitel nu och den verkar riktigt bra och välskriven. Så alla går in på biebsdrew.blogg.se nu, eller trycker på bilden! 
 
Puss :)

2013-06-27 | 23:55:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 47 - This isn't the end, it's the beginning

Förra kapitlet: Jag flätade försiktigt in mina fingrar i hans hår och kunde känna hans rysning när mina iskalla fingertoppar gång på gång vidrörde hans nacke. 
”Lennie…” andades han mot mina läppar och lutade mjukt sin panna mot min. Hans blick glödde och jag noterade hur åskan inte längre hördes, hur regnet inte längre blötte ner mig. Allt jag koncentrerade mig på var hur våra blickar talade om allt för varandra. ”Lennie, jag älskar dig.”
 
 
Jag tog försiktigt tag i Lennies hand och styrde in henne i hallen i mitt nuvarande hem. Åtminstonde kändes det som det, med tanke på att jag praktiskt taget spenderade all min lediga tid i just det här huset. Doften av mormor och morfar slog emot mig och jag kände mig genast trygg och varm, nästan omfamnad.
Lennie började långsamt snöra av sig skorna och jag kunde inte låta bli att märka hur hennes hår föll ned som en ridå för att dölja hennes ansikte när hon böjde sig ned. Hon verkade nästan lite blyg. När hon var klar med processen och hon stod upp kunde jag inte stoppa mig själv från att hjälpa henne av med den ljusa jeansjackan med uppvikta ärmar. Jag hade alltid tyckt om den där jackan.
"Justin?" hörde jag mamma ropa från köket. Lennie sträckte lite på sig bredvid mig och gav mig ett försiktigt leende. För ett ögonblick övervägde jag att fatta tag om hennes hand, men ångrade mig i sista sekund. Det kanske skulle bli fel? Trots allt vi varit med om idag, var hon fortfarande försiktig. Jag kunde inte klandra henne förstås. Det jag gjort var inte rättvist på något sätt och hon var sårad. Min ord kanske hade läkt henne en aning, men ärren fanns fortfarande kvar. 
"Var har du varit, gubben? Jag trodde att vi skulle äta midd..." Mammas ord tonades långsamt bort när hon kom in i hallen och fick syn på Lennie. "Lennie? Hej!" 
Lennie drog lite på munnen, "Hej Pattie."
Mamma granskade oss båda, lät blicken glida mellan mig och henne några gånger innan hon mötte min blick ordentligt. Jag svalde hårt och visste inte hur jag skulle se ut, om jag vågade blinka, vad hon förväntade sig att jag skulle säga. Istället stirrade jag bara på henne, tills hon släppte min blick och obekymrat lutade huvudet en aning till vänster och log. 
"Jag var precis på väg ut. Du kom inte hem, så Alyssa och Jackson bjöd över mig på middag." Alyssa och mamma hade varit bästa vänner så länge jag kunde minnas och Jackson - hennes man - hade varit killen som lärt mig ta mitt första ackord. De båda hade bidragit med stor del till min uppväxt och de var förtfarande lika angelägna till att hjälpa till. 
"Hälsa dem från mig." sa jag och log snett. "Och ha så kul."
Mamma nickade, "Det finns rester i kylskåpet sedan igår som mormor antagligen vill bli av med. Och popcorn om ni vill ha." Det sista förslaget verkade inte likt henne. Hon tyckte inte alls om min ovana att trycka i mig alla olika sorters sötsaker så fort jag fick chansen. Att hon nu erbjöd mig popcorn, tydde på att hon antagligen förstod mycket väl vad som snart skulle ske. 
"Okej, tack. Vi ses." sa jag och placerade min hand på Lennies korsrygg och pressade henne försiktigt framåt. Hon och mamma utbytte ett sista mjukt leende, varpå hon gav mig en uppmuntrande blick innan hon började röja runt i hallen på jakt efter sina skor medan vi gick in i det lilla köket. 
Det såg mer städat ut än vanligt då ingenting stod framplockat och både bordet och diskbänken var avtorkade. Någon hade även tagit sig tiden att flytta iordning alla de hundratals kylskåpsmagneterna som mormor och morfar samlat på sig under alla sina resor. Jag misstänkte stakt att denna 'någon' var mamma, då hon alltid städade när hon var nervös eller orolig. Det här med Lennie och mig verkade stressa henne en aning och det var längesedan hon sett mig så som jag varit under förmiddagen. 
Med en blick på klockan kunde jag konstatera att den var strax efter sex.
"Är du hungrig?" frågade jag lättsamt och strök henne prövandes över ryggen några gånger.
Hon ryckte lite på axlarna och log, "Jag är alltid hungrig."
"Dåså." sa jag med ett skratt och öppnade kylskåpsdörren. Gömt under osten jag hyvlat sönder tidigare under dagen stod en plastlåda som visade sig innehålla tillräckligt mycket lasagne för oss båda. Lennie ställde sig på tå bakom mig och blev tvungen att stödja sig mot min rygg för att kunna se vad jag funnit. Hennes beröring fick mig att vilja snurra runt och fånga upp henne i mina armar istället. Men jag kämpade emot, och lät hennes svala andedräckt smeka huden på min nacke. Retas med mig. 
"Det ser gott ut." sa hon lugnt och sjönk ned bakom mig igen.
"Vad bra. Kan du hämta tallrikar är du snäll?" Lennie var självklart villig att hjälpa till. På två sekunder hade hon tagit sig bort till skåpen och börjat leta efter tallrikar och bestik till oss båda, medan jag knuffade igen dörren med armbågen och oförsiktigt la in hela burken i microvågsugnen. Vant tryckte jag på 900 grader och knappade in två minuter, men nedräkningen hade inte hunnit längre än till 1 minut och 55 sekunder innan Lennie ryckte upp luckan igen. 
"Justin!" utbrast hon och drog ut lasagnen och ställde ned den på matsalsbordet. Jag såg förvånat efter henne,
"Vadå? Vi måste väl värma den?" 
Hon vred blicken mot mig och höjde frågandes på ena ögonbrynet, "Man ställer aldrig in plast i micron. Det innehåller massvis av giftiga ämnen som sen hamnar i maten, äts upp av oss och pang så dör vi. Varför tror du att man inte värmer vällingen direkt i flaskan?" Hon suckade och började lassa ned maten på en utav tallrikarna hon tagit fram istället.
"Förlåt mig, Einstein." skrattade jag och höjde händerna i en försvarande gest. "Antar att du är bättre än mig på sådant där." 
Hon log lite och räckte över tillriken till mig och nickade menande mot micron. Jag grep tag om kanten på porslintallriken, ställde in den, stängde luckan och tryckte ännu en gång på 'start'. Lennie ställde ned de resterande sakerna som krävdes för att få till en ordentlig dukning innan hon slog sig ned på ena sidan bordet och började pilla lite på flisorna i träbordet. Ingen av oss sa någonting och ljudet från hennes naglar på bordet gjorde mig stressad. Var det nu vi skulle reda ut allting? Eller låtsas som om ingenting hade hänt? Att allting var som vanligt? Jag började ofrivilligt nynna på någon gamal Alicia Keys låt och väntade på att någonting skulle hända. 
Lennie lyfte inte blicken från bordet, men skruvade lite på sig efter ett tag. 
Jag höll på att explodera inombords. Det fanns så mycket som behövde sägas. Så mycket som behövde förklaras.
"Lennie..." började jag och sträckte lite på mig där jag stod, lutad mot köksbänken. Hon sneglade upp på mig och verkade vänta på att jag skulle säga någonting. "Angående det som hände i förrgår. Vi kanske borde prata om det? Reda ut lite saker."
Hon suckade och rätade lite på sig i stolen och placerade händerna i knät, "Jag antar det."
"Så..." Nu då? Skulle jag lägga mig ned på golvet och gråta? Skämta bort det? "Först och främst, förlåt."
Hon verkade inte vara säker på vad hon skulle svara, då hon enbart nickade, knappt synligt. Det gjorde ont i mig att se henne sådär.
"Så du litar på vad jag sa?"
Det där gjorde ännu ondare. Jag drog frustrerat en hand genom håret och rynkade pannan, "Det är klart att jag litar på dig, Lennie. Det är väl framför allt det jag ber om ursäkt för - faktumet att jag inte litade på dig. Jag är verkligen ledsen för det."
Jag gick långsamt fram och slog mig ned på stolen mitt emot henne. Mina fingrar kliade och ville inget annat än att flätas ihop med hennes, där över bordet, men hon höll kvar dem i sitt knä. 
"Det lät inte som det då." mumlade hon och såg blygt ned i bordet igen. 
"Jag vet. Men allt blev för mycket och jag antar att jag... Att jag kände mig sårad och sviken. Allt kom så plötsligt att jag inte hann tänkta igenom det." Orden lät så fel. En bortförklaring till varför jag inte litade på vad min flickvän sa och istället hade litat på en lögn. 
Hon suckade lite innan hon såg upp på mig igen, "Jag vet. Det är okej."
"Säkert?" frågade jag och lyckades inte dölja hur lättad jag blev. Hon förlät mig.
"Jag vill inte att vi ska var osams, Justin. Alla gör misstag." Hon fick det att låta som om det var helt normalt att göra så som jag gjort. Alla gör inte misstag, inte sådana här. 
"Jag vet inte hur jag ska få dig att förstå hur ledsen jag verkligen är."
"Justin, allvarligt, det är okej. Vi är okej. Det var bara ett dumt missförstånd." sa hon och ryckte lite på axlarna så att hennes vågiga hår böljade ned över tröjan. Det var fortfarande sådär över-lockigt som det blev när hon precis  hade duschat eller när hon gått igenom regn. Det kanske inte var så konstigt med tanke på att vattendropparna fortfarande slog med fönsterutorna och vinden piskade mot huset. Då och då hördes en och annan åsksknall och Lennie ryckte till lika mycket varje gång. Det där med att vara rädd för åska var antagligen någonting som jag aldrig skulle förstå mig på. 
"Däremot", sa hon och drog handen igenom just det där överlockiga håret. "Så vill jag höra vad du har fått allting ifrån."
Jag svalde. Chloé och Janice. Jag förtstod fortfarande inte varför de hade gjort det. Janice var en utav de få vännerna jag hade kvar och Chloé må ha varit en lögnare - men inte på det här sättet. Att splittra upp två personer som behövde varandra så pass mycket och sedan förvänta sig att allt skulle bli som vanligt, var som att ställa sig och skjuta en annan människa och förvänta sig att den sedan skulle ställa sig upp, lika glad som alltid. 
"Chloé och Janice." mumlade jag som svar på Lennies fråga. Hon nickade, liksom för sig själv och verkade ha fått någonting bekräftat. Lennie var smart, hon kanske redan hade haft sina föraningar om vilka som kunde ligga bakom det hela. "De kom hit dagen du spenderade med Liam och sa att de hade sett er två... Kyssa varandra. När de var och fikade."
Lennie såg upp på mig, mötte rakt min blick med sin, "Jag anade att det var någonting i den stilen."
Jag såg ned i bordet igen och skakade på huvudet, "Men det är mitt fel också. Alla gånger ni sa att ni bara var vänner-"
"Jag skulle ha gjort det mer klart för dig." sa hon trött. "Det syntes att du var avundsjuk, det har det alltid gjort och jag gjorde ingenting åt det. Du kan inte skylla allt det här på dig själv. Alla fyra har bidragit till varför det blev som det blev."
Jag var precis på väg att svara någonting när microvågsungen meddelade att maten var klar genom att ge ifrån sig tre pip. Lennie reste sig upp innan jag hann göra det och plockade lugnt ut den varma maten och placerade den framför mig på bordet. Ångorna och maten fick mig att inse hur hungirg jag faktiskt var. Till frukost hade jag mest petat på ostmackan och rört om i filen som mormor ställt fram och lunch hade jag inte ägnat en enda tanke åt. Lennie slog sig ned tvärs över bordet igen och sköt fram sin tallrik för att jag skulle lägga över hälften till henne. 
"Delar du?" frågade hon med ett litet leende och jag nickade, för att sekunden efter börja skära i lasagnen. Försiktigt skyflade jag över en halvan till hennes tallrik och behöll den andra på min. På vägen över lyckades jag dessutom spilla ned köttfärsås över bordet och Lennie fnissade till. Det där ljudet lät bokstavligen som änglaklockor i mina öron. Vad hade jag hållt på med under gårdagen? Sårat henne, trampat på hennes hjärta som om det inte vore någonting, skrikit, överreagerat och struntat i att över huvud taget få fram någon fakta om det var sant. Jag hade bara kunnat fråga.
"Så hur löser vi det här nu då?" frågade jag och stoppade in en gaffel med rykande lasagne i munnen. Lennie flinade,
"Vad sägs om att vi slår ned dem på samma sätt som Janice slo-" Hon hann inte längre innan hon pressade handen för munnen och spärrade upp ögonen, som om hon försökte trycka tillbaka meningen som inte hade varit långt ifrån att fullborda. Jag såg förvånat upp på henne och antog att hon kommit på någonting.
"Vadå? Vad hände?" utbrast jag och höjde på ögonbrynen. Hon verkade söka efter någonting i min blick innan hon långsamt sänkte händerna från munnen igen och skakade på huvudet.
"Nej... Inget. Det var absolut ingenting." Hon lät osäker, men sedan mjuknade hon upp framför mig. "Eller föresten..." Hon verkade vilja säga någonting, men stoppade sig själv innan hon hann börja.
Jag la ifrån bestiken och såg upp på henne, "På samma sätt som Janice slog vad, Lennie? Vad är det du inte berättar?"
Hon verkade överväga att springa ut ur huset eller någonting, med tanke på hennes ansiktsuttryck, "Inte vad utan... Vem." Hon skruvade på sig lite och bet sig i underläppen på det där sättet som fick mig att ofint stirra. På det där sättet som fick min kropp på helspänn. Jag blev tvungen att göra en kraftanstränging för att fokusera blicken i hennes ögon istället och hoppades att det inte syntes hur mycket jag blev tvungen att kämpa med mig själv. Hur mycket sådana där små saker påverkade mig. 
"Fortsätt." lyckades jag otroligt nog få ur mig i en någorlunda sansad ton.
Lennie tog en klunk av vattnet som stod framför henne och drog sedan med handryggen över läpparna, "Mitt blåmärke." mumlade hon fram mot huden och slog ned blicken i bordet. 
Jag rynkade pannan, försökte förstå vad hon ville säga. Vad hade Janice med Lennies blåmä... Vänta. Nej, det kunde inte stämma. De var vänner, kusiner till och med. Janice hade ingen anledning till att göra någonting sådant mot henne. Hon skulle dessutom aldrig lyckas orsaka en sådan stor skada på någon. Jag hade brottats med henne hur många gånger som helst i soffan i deras vardagsrum, kännt hennes kraftlösa knytnävar slå emot mitt bröst. Det kändes knappt. 
Lennie vred obekvämt på sig på stolen och stoppade in en gaffel med lasagne i munnen, tuggade, svalde och såg sedan upp på mig igen. Min panna hade förblivit rynkad, mina ögonbryn ihoptryckta och munnen otåligt snörpt. 
"Janice, hon... Hon slog dig väl inte?" blev jag tvungen att fråga. "Den där dagen, när du fick blåmärket över hela kinden. Det var väl inte hon?" 
Hon svarade inte utan satt istället och petade i maten med blicken på en klump köttfärsås på tallriken.
"Lennie?" repeterade jag, med en mer bestämd ton. 
"Okej, okej. Jag ska berätta vad som hände..." Hon rätade lite på sig och nickade lite för sig själv som om hon kom överens med sig själv om någonting. Min puls blev genast högre. Hon var på väg att berätta. Berätta vad som hade hänt den där kvällen.
"Jag vet inte riktigt hur jag ska få ur mig det..." mumlade hon och lutade ångestfullt sin panna mot handflatan. Jag nickade långsamt och sköt ut stolen en aning.
"Kom hit, älskling. Kom hit och prata." Jag klappade försiktigt på mitt knä och hon ställde sig tveksamt upp och gick runt till min sida av bordet. Lugnt placerade jag mina händer på hennes höfter och satte henne i mitt knä. Hon kurade genast ihop sig mot mitt bröst och gosade in ansiktet i min hals. 
Med lugna rörelser strök jag hennes över ryggen, "Berätta."
Hon tog ett djupt andetag.
"Det hela började innan vi blev tillsammans. Det gick ryckten om att Janice och du hade något slags hemligt förhållande. Minns du?" Jag nickade. Klart jag minndes. Jag hade varit tvungen att pinsamt nog ringa henne och förklara. Förklara hur det låg till, hur situationen var och vi hade lyckligtvis kunnat skratta åt det. "Jag frågade ut henne om det, då jag var avundsjuk. Jag hade redan känslor för dig då och de var tillräckligt starka för att det där rycktet skulle göra mig sur." Hennes läppar snuddade lite vid huden på min hals och jag slöt ögonen. Försökte att bara fokusera på hennes röst, rädd för att missa någonting bland åskan utanför och regnets smattrande. "Hon förklarade hur det låg till. Att det absolut inte var någonting mellan er förutom vänskap och jag trodde på det. Sen kom du tillbaks, det gick ett tag och mina känslor till dig växte sig starkare ju mer vi umgicks. Lyckligtvis nog märkte jag ganska snabbt att du nog kände det samma och allt blev som det blev, helt enkelt. Efter Usa resan blev det liksom du och jag. Allting verkade okej till en början men..." Nu kom det. Det jag hade väntat på så länge. Gått och grubblat över och oroat mig för. "Det Janice hade sagt var en lögn. Eran realtion var på en kompis nivå, men hennes känslor var någonting helt annat." Hon lutade sig ifrån mig och såg in i mina ögon. "Janice är kär i dig, Justin." Min haka föll, bokstavligen, och mina ögon vidgades genast. Janice kunde omöjligen vara kär i mig. Hon var min lillasyster, min barndomsvän, en av de få jag hade kvar. 
"Men hon... Vi..." fick jag ur mig och skakade chockat på huvudet. Det här kunde inte vara sant. Janice var inte kär i mig. Det gick inte. Hon kunde inte. 
"Justin, andas." mumlade Lennie och jag insåg att jag hållt inne ett andetag. "Och lyssna på mig. Hon blev förbannad när hon insåg vad som hade hänt mellan oss och jag kan inte klandra henne. Att tro att det var någonting mellan er fick mig nästan att vilja kväva henne och nu... Nu blev det tvärt om. Det var hon som ville kväva mig."
Jag skakade nästan förtvivlat på huvudet och ville ingenting annat än att hålla i henne. Hon hade burit runt på det här själv för att förstöra någonting mellan mig och Janice. Den där kvällen på stranden sa hon att hon inte ville berätta för att det kunde förstöra saker mellan oss. Men med 'oss' menade hon inte sig själv och mig, utan henne, mig och Janice. 
"Vi var ute när det hände. Hon frågade ut mig på samma sätt som jag frågat ut henne tidigare och jag berättade sanningen. Hon blev arg, Justin, jättearg och hon..."
"Hon slog dig." sa jag. Uttryckslöst. Det var inte möjligt. Men samtidigt så... Jo. Det fick pusselbitarna att falla på plats. Anledningen till varför hon hållt sig borta så mycket på senaste tiden, varför hon och Lennie aldrig riktigt tycktes komma överens på samma sätt som de gjorde tidigare under sommaren, varför hon tagit Chloés parti i så mycket. 
Varför våran relation inte känts likadan.
"Jag är så ledsen, Lennie." viskade jag och hon böjde sig fram igen och höll om mig. Så hårt att det nästan gjorde ont. "Jag önskar att jag hade vetat innan."
"Jag vet, men jag kunde verkligen inte", mumlade hon mot min axel. "Men det gick för långt den här gången. Det gör ingenting att hon hatar mig, skriker och slår så länge du är okej. Så länge vi är okej. Men det var vi inte. Jag antar att det inte krävdes mycket övertalning från Chloés sida för att hon skulle gå med på det här."
Jag stönade mot hennes axel. Intalade mig själv att vi alltid var okej. För trots att det här nästan hade tagit död på det vi hade, så var vi okej. Och vi skulle förbli okej.
 
 
 
Lennies perspektiv:
Jag stoppade prövande ett popcorn i munnen.
"Mer salt." 
Justin skrattade och hällde återigen ned salt i den stora skålen som stod framför oss på bordet. Vi hade suttit vid bordet i flera timmar och pratat om allt. Om Janice och Chloé, Liams avslöjande om hans sexuella läggning, där jag även förklarat varför jag inte sagt någonting om det. Justin verkade ha förstått. Om Manchester, om oss. Om allt.
Det var mörkt ute och Pattie hade vi inte sett en skymt av. Dock var Justin säker på att hon satt kvar hemma hos Alyssa och Jackson och spelade kortspel eller någonting i den stilen. De var tydligen mycket goda vänner. 
"Gud vad du snålar." utbrast jag och tog saltpaketet ifrån honom och började hälla i lagom mängder över de små väldoftande popcornen. 
"Förlåt, babe." sa han med ett snett leende på läpparna innan han lutade sig framåt och gav mig en mjuk kyss på kinden. Jag ställde ifrån mig paketet igen och drog upp skålen i min famn. "Får jag smaka?" bad han och putade lite med underläppen så att han såg så söt ut att mitt hjärta bokstavligen smälte i bröstet.
"Om du fångar." skrattade jag och tog upp en näve popcorn ur skålen. Justin antog genast utmaningen och backade bort några meter ifrån mig och log stort. "Redo?"
Han skrattade sitt hesa skratt, "Absolut."
Jag låtsades göra mig redo genom att sträcka på nacken och rulla med axlarna innan tog satts och kastade popcornen på honom. De flög i en båga genom luften mellan oss och Justin blev tvungen att hoppa för att få tag i dem.
"Oh, såg du?!" utbrast han stolt och tuggade på popcornet han lyckats fånga. 
"Bra!" skrattade jag. "Vad tyckte du då?"
Han log stort, "Det var de godaste popcornen jag någonsin ätit. Du borde skaffa ett popcorn-café eller någonting, Lennie." 
Jag skrattade till, "Ett popcorn-café? Hm... Tja, varför inte?" 
Han gick tillbaks till mig och började sedan styra stegen ut från köket och mot trappan. Den där lugna och avslappnade stämningen hade lagt sig över oss igen. Justin hade reagerat starkt på vad jag berättat om Janice, men det verkade inte som att han försökte att inte tänka på det. Det kändes skönt att ha fått det ur mig. Till en början hade jag nästan varit tvungen att tvinga ur mig orden, men sedan flöt det bara på. 
Vi nådde änden av trappan och jag steg upp på övervåningen strax efter Justin. Det var mörkt i det lilla huset och korridoren mellan trappan och Justins rum var enbart upplyst av fönstret till höger om oss. 
Plötsligt dundrade åskan rakt över oss med en sådan kraft att jag frös till is inombords och förskräckt stelnade till. Sekunden efter blixtrade det till utanför fönstret vilket innebar att ovädret var mindre än en kilometer bort. 
Justin vände sig lugnt om mot mig, "Det är bara åskan, gumman. Kom, håll mig i handen. Du behöver inte vara rädd."
"It's just the thunder, sweetheart. Here, take my hand. You don't have to be scared."
 
Långsamt sträckte jag mig efter hans hand och mötte hans mjuka blick.
"Är du okej?" 
Jag nickade. Jo, jag var okej. Mitt hjärta dunkade nästan hål i bröstet på mig och mina knävek kändes svagare än någonsin, men jag var okej. Justin började långsamt gå framåt igen och med tanke på våra sammankopplade händer, tvingades jag att röra på mig också. Med stela rörelser följde jag honom in genom den vita trädörren in i hans rum. På väg mot sängen drog han åt sig sin laptop och la ned den på täcket. 
Han vände sig om mot mig och log, "Vill du låna en t-shirt eller något?"
Jag såg ned på mina kläder och nickade sedan. En myskväll i tighta jeans och en långärmad tröja kändes inte som den mest underbara idéen. Justin log lite mot mig innan han tog de få stegen som krävdes för att nå den lilla byrån som stod i andra änden av rummet. Han drog ut en låda och kastade bort en militärgrön t-shirt till mig och ett par vita träningsshorts. Utan att tveka en sekund drog jag av mig tröjan så att jag enbart bar ett vitt linne på överkroppen. När den processen var klar, vände jag mig om, så att jag stod med ryggen åt min något odiskret sneglandes pojkvän och drog linnet över huvudet och satte på mig t-shirten. Jag blev tvungen att medge för mig själv hur mycket jag älskade att bära Justins kläder. Hans doft satt i tyget och det fick mig så bekväm. Hemma.  
"Ser bra ut." berömde Justin vilket fick mig att sno runt och möta hans varma blick. Jag log lite mot honom innan jag satte mig ned på sängen och började dra av mig mina ljusa jeans. Han gav mig en sista blick innan han själv drog av sig sin t-shirt och rätade till de löst sittande basketshortsen. Han drog åt sig skålen med popcorn som stod på sängbordet och hoppade sedan upp i sängen bredvid mig och jag kröp snart ned under täcket bredvid honom. 
"Vad vill du se på för film?" frågade han och drog upp sin nedklottrade MacBook över knät. Det var så typiskt Justin att komma på idéen att faktiskt rita på sin dator. 
"Bestäm du", mumlade jag lyckligt med ansiktet strax intill hans.
Han började rabbla upp olika film-titlar och jag nickade och hummade någonting till svars. Faktum var att jag visste mycket väl att jag inte skulle kunna koncentrera mig på filmen när han låg så tätt intill. Jag skulle tappa bort handlingen bland hans hjärtslag och troligtvis tvingas se om filmen någon annan dag för att förstå vad som hänt. Men det sa jag inte. Istället lät jag honom sakta men säkert övertala sig själv till någon film, sätta på den och luta sig tillbaka bland kuddarna. Utan att tveka kröp jag närmare honom och vilade huvudet mot hans bröstkorg. Medan filmen startade och en överdrivet snygg skådespelare började röra sig på skärmen började Justin leka med mitt hår. Försiktigt strök han undan bruna slingor från mitt ansikte och masserade min hårbotten.  Precis sådär - hade jag kunnat ligga i all framtid. Det behövdes ingenting annat. Med Justin i närheten kunde jag andas på riktigt. Ingen falsk fasad krävdes. Inga ord behövdes tänkas igenom. 
"Jag skulle kunna ligga såhär för alltid", viskade jag ärligt och slöt ögonen. Jag kunde höra hur han sprack upp i ett litet leende under mig.
"Stanna, då", viskade han tillbaka. "Stanna hos mig för alltid."
Hans ord värmde mig, fick allting att kännas så bra. I den sekunden ville jag ingenting annat än att tro på det. Att det skulle förbli vi två. Att sommarlovet aldrig skulle ta slut och att vi aldrig skulle skiljas åt. Manchester var en annan värld. En värld jag ibland kunde sakna, men samtidigt någonting som jag ville undvika. För Manchester innebar inte den enda personen i världen som kunde få mig att le så att kinderna gjorde ont. Manchester innebar inte Justin.
Jag vred på mig en aning och Justin la trygt en arm omkring mig. Hans blick vilade på skärmen som stod framför oss och hans hår låg ruffsigt runt hans perfekta ansikte. 
Försiktigt vände jag upp ansiktet mot hans och såg på honom tills han mötte min blick.
"Vad är det?" frågade han lugnt och log. 
Jag svalde, "Vill du verkligen det? Att jag ska stanna hos dig för alltid?"
Justins ögon glittrade till i det mörka rummet när ännu en blixt slog ned ute i regnet och han slickade sig lugnt om läpparna, "Det finns ingenting jag hellre vill, Lennie. Jag menade det jag sa förut, det där om att jag älskar dig. För det gör jag. Mer än vad jag kanske borde."
Jag log, fylld av både lättnad och så mycket kärlek att det nästan gjorde ont. 
Justin skakade på huvudet och skrattade till, "Är det normalt att man som artonåring redan har sin framtid planerad? För det har jag. En framtid med dig."
Ingen av oss la längre märket till filmen som spelades i bakgrunden, eller regnet som smattrade mot hustaket. 
"Berätta." Det var inte ens meningen att ordet skulle komma ut som en viskning, det bara blev så. Tanken på oss, tillsammans, om några år fick mig fullständigt matt i kroppen. 
Justin log varmt och såg djupt in i min blick, "Du går ur high school först och främst. Sedan köper vi ett hus tillsammans. Antingen i England eller här i Kanada. Jag vill att vi ska ha familj och vänner nära hela tiden så att du aldrig blir ensam när jag åker iväg och jobbar." började han och jag kunde inte hejda leendet som lekte över mina läppar. "Du kan gå college, eller börja jobba med vad du vill. Det spelar ingen roll så länge det gör dig glad. Vi håller oss i några år, lever livet, sedan förlovar vi oss." Min mage bubblade av att bara höra ordet 'förlovning' komma ifrån honom. "Och sedan gifter vi oss. Det ska vara det bästa bröllopet någonsin. Stort och fint, med de där rosa blommorna du gillar så mycket hängandes överallt." Faktumet att han mindes att jag pekat ut körsbärsblommorna som mina favorit blommor en gång för länge sedan fick mig att vilja gråta av lycka. "Vi ska inte ens tala om mina planer för smekmånaden." skrattade han och jag kunde inte låta bli att skratta till jag också. Han gav mig en busig blick innan han fortsatte, "Sedan måste vi få barn förstås. Tre minst."
"Med hasselbruna ögon och lockigt hår." andades jag och såg allting så tydligt framför mig. Justin som pappa. Tanken hade aldrig slagit mig förut, men det skulle bli perfekt. En liten mini-Justin som sprang omkring i köket medan jag lagade mat och Justin som kom bärandes på en liten flicka med böljande vågigt hår och ljust skratt. 
"Vi får se dem växa upp." mumlade han och drog upp mig över honom, så att jag enbart vara några centimeter ifrån hans läppar. "Se dem finna samma sorts lycka som vi har gjort."
Jag log lyckligt. Hur hade jag egentligen funnit Justin? Allting hade varit på grund av en slump. Om pappa inte förlorat sitt jobb hade jag aldrig legat här idag. Aldrig kysst de här läpparna. Aldrig känt de här stora trygga armarna om min rygg. Aldrig sett ned i de här mjuka ögonen.
"Ett problem dock." sa han allvarligt och jag nickade för att han skulle fortsätta. "För att få barn måste vi först göra dem."
"Justin!" utbrast jag för att sekunden efter börja skratta. Han flinade nöjt.
"Vadå? Ryan och Zoey har redan haft det många gånger." försvarade han sig själv med. "Och jag tänkte..."
Jag fnittrade till, "Du tänkte vad?"
Han tog ett djupt andetag, nästan som om han var nervös och såg sedan upp på mig igen, "Du vet att jag inte vill pressa dig, Lennie. Men samtidigt vill jag att du ska veta att när du känner dig redo så... Så är jag det också."
Jag nickade långsamt, fortfarande med ett leende på läpparna och drog händerna igenom hans mjuka bruna hår. 
Sedan lutade jag mig ned över honom och pressade läpparna mot hans, i någon sorts bekräftelse. Mer än så behövdes inte.

Nästan en vecka tog det att skriva det här kapitlet men vill samtidigt säga att det blev över 5000 ord långt. Så jag hoppas att ni blev nöjda ändå? :)
Vill också påminna er om att vi har en instagram där ni kan få massa uppdateringar om vad som händer i våra liv som påverkar novellen osv. Så följ oss - likebieberblogg

2013-06-27 | 11:45:11 | Novell: Meddelanden

Ny design av Angelica Nordin

Hej Likebiebers!
Eftersom våran förra design bröt ihop fullständigt så tänkte vi överaska er med en nyyy! 
Den blev lite ljusare och stilrenare och vi tror att den kommer passa jättebra ihop med våran kommande novell, vilket är ett stort plus. Är ni spända föresten? Det är inte mycket kvar på A Summer Trip nu, de sista kapitlerna är redan planerade och vi känner oss jättetaggade på en ny start :)
 
 
 En före och efter bild. Vad tycker ni om nya designen? Hiss eller diss? 
Eftersom inläggen blivit bredare så ser det jättekonstigt ut med bilderna i inläggen just nu, men det kommer inte bli så i framtiden! Just so you know!
Jag håller på och sliter med kapitel 47, men det går lite segt... Nästa kapitel kommer bli riktigt långt i alla fall!
 
Puss

2013-06-22 | 00:54:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 46 - Let my love take you higher

Förra kapitlet: "Nu är ni respektlösa. Ni har ingenting med det här att göra, så dra. Jag bryr mig inte om ifall ni sprider falska rykten om mig i era tidningar, men att stå och trycka upp en kamera rakt upp i någons ansikte är fan vidrigt. Låt mig vara, låt mitt liv vara." hörde jag honom ryta innan han ökade takten på stegen och stegade iväg.
Stegade ut ur mitt liv.

 
Justins perspektiv:
Regnet droppade mot fönstret i en oregelbunden takt. Det hade regnat i princip hela veckan. Inte för att jag egentligen brydde mig om regnet, eller någoting alls, egentligen. För tillfället låg jag på min säng och lyssnade på just regndropparna och försökte kasta basketbollen uppåt varje gång en droppe hördes mot fönstret. Det var svårt, för bollen hann inte ner till mina händer innan nästa droppe hördes. I vanliga fall skulle det gjort mig frustrerad, men inte då. Jag kände mig helt känslokall efter gårdagen.
Egentligen hade jag inte menat att bli så arg på Lennie. Faktiskt så visste jag inte om att jag ens kunde bli arg på henne. Scenen spelades upp gång efter gång i mitt huvud. Jag, skällandes på henne ute i regnet. Hon, förtvivlad och förmodligen dessutom skrämd både av de fåtal fotograferna som lyckats hitta oss, och min ilska. Om och om igen kunde jag se hennes nätta små händer knyta ihop sig av frustration och hennes tänder bita hennes underläpp i hopp om att stå emot tårarna. För hur arg jag än varit i den stunden, kunde jag inte undgå hur ont det gjorde i mig att ha det minnet i mig, och dessutom veta att det var jag som gjort henne så svag.
Men vad som gjorde allra, allra ondast i mig, var min vetskap om att Lennie faktiskt förmodligen ljugit för mig. Att hon, precis som hennes syster, levt sommaren i en lögn. Att Zoey gjort så hade varit en chock. En chock jag sendan kommit över. Men Lennie, min Lennie? Jag visste inte ifall jag någonsin skulle komma över den chocken. Det enda jag ville var att känna den där ilskan jag känt igår. Jag ville inte känna den här tunga besvikelsen, förtvivelsen, desperationen, sorgen. Jag ville vara arg, det var lättast så. Jag ville känna avsky mot henne, inte fortfarande denna tillhörighet. För någonstans, bakom vad Janice och Chloé berättat, bakom mina egna misstankar, ville jag höra det från Lennie. Jag ville att hon skulle kolla mig i ögonen och säga från hjärtat att hon aldrig någonsin skulle kunna göra något sådant mot mig. Sedan ville jag att hon skulle hålla i mig hårt, viska saker i mitt öra och skratta hennes mjuka skratt mot min axel. Det var min enda önskan, trots att jag var väl medveten om precis hur mycket jag borde avsky henne, då mina insikter sa åt mig att lyssna på Janice och Chloé och ingenting annat. 
Regndropparna började falla tätare igen och jag försökte kasta bollen upp och ner snabbare. Precis som förut räckte inte mitt tempo till och precis som förut orkade jag inte bry mig. Det enda jag faktiskt orkade bry mig om, var just Lennie. Som alltid, bara på ett annorlunda sätt. Ett hemskt sätt, men det enda rätta sättet just nu.
Mitt emellan två kast hördes svaga knackningar på dörren. Tre nästan blyga knackningar. Jag orkade inte ens låtsas som att jag inte visste vem som alltid knackade tre mesiga knackningar.
"Vad vill du, mamma?" undrade jag och försökte svälja all negativ energi jag bar på. Det sista jag ville var att göra henne orolig. 
"Kan jag komma in?" hördes hennes vänligaste röst från andra sidan dörren. Jag nickade innan jag kom på att hon inte hörde nickningar.
"Ja."
Dörrhandtaget trycktes genast ner och jag rätade hastigt på mig till en sittande position i sängen. Mamma klev in i rummet med ett avvaktande ansiktsuttryck, som såg ut att vänta på mitt humör.
"Hej, gubben", log hon varmt och tog de fåtal kliv över golvet som behövdes för att nå stolen vid skrivbordet. När jag tänkte efter, undrade jag varför skrivbordet egentligen stod kvar i rummet. Det var inte så att jag någonsin satt vid det. "Hur är det?" undrade hon iallafall så fort hon slagit sig ner på stolen. Hur fan tror du, mamma? Hur tror du att det är med mig? Hur tror du att det är med mig, när jag vet att Lennie förmodligen avskyr mig?
"Okej", svarade jag kort för att undvika en dialog överhuvudtaget. 
"Du ser inte okej ut", invände hon med bekymmersrynkan på plats mellan ögonbrynen. Jag suckade och tvingade mig själv att möta hennes blick. Den var orolig, som jag redan vetat om att den skulle vara. Hennes blick borrade sig in i mig och jag blev tvungen att kolla bort igen.
"Jag mår okej." repeterade jag kort, något irriterad över att hon inte verkade vilja tro mig.
"Jag ser att du inte mår bra, Justin" Hon harklade sig och verkade mer bestämd i sitt tonfall. "Och om jag inte hade sett det så hade jag ändå förstått det eftersom att du knappt åt frukost imorse, och sedan inte ville umgås med Ryan när han kom förbi. Klockan är snart fyra och du har legat på ditt rum hela dagen."
"Det är... Det är inget, okej?" Jag blev tvungen att blinka hundra gånger i sekunden för att inte låta mina ögon tåras. Tåras. Det här hade gått för långt. "Gå ut", mumlade jag, något jag aldrig skulle sagt. På två sekunder befann hon sig framför mig i sängen, och verkade ha tolkat min vädjan precis motsatsen.
 
 
 
Jag orkade inte. Jag orkade inte vara otrevlig mot mamma, men orkade inte heller låtsas vara glad eller hålla upp någon falsk fasad. För var det någon jag faktiskt kunde öppna mig för, så var det mamma. Ja, och på senare dagar en person till. Det stack till i bröstet. Lennie.
"Justin... Jag vill att du berättar varför du är ledsen." 
Hennes röst var öm och lät försiktig. Det, kombinerat med den vakande blicken, fick mig att känna mig som åtta år igen. Av någon anledning kändes det skönt. 
"Jag... Det har... Jag har gjort något dumt," fick jag ur mig och insåg sekunden efter jag uttalat orden att det var precis så det var. Jag hade gjort något dumt, något otroligt dumt. 
"Har du och Lennie bråkat?" undrade hon, fast fick det att låta mer som ren fakta. 
"Hur visste du?" andades jag och slöt hårt ögonen, ännu en gång i ett desperat försök att hålla undan tårarna som tryckte på mer och mer. 
"För jag vet att inget hänt någon i din familj, och jag vet att du har haft gräl med dina kompisar utan att ta så här hårt på det." Hon fick mig att låta som en dåre. "Jag antog att Lennie var den enda personen som du faktiskt skulle påverkas såhär hårt av att vara osams med." 
Jag orkade inte svara. Det var sant, vad hon sa. Såklart. Hon flyttade sig närmare mig på sängen och placerade sina händer på mina knän jag hasat upp, och gav mig en bekymrad blick.
"Du kan berätta, Justin." 
"Jag tror jag har gjort ett stort misstag, mamma", mumlade jag, och ville egentligen söka upp närmsta möjliga spegel för att få skrika åt mig själv vilket stort jävla gigantiskt misstag jag gjort. Litat på Chloé. En av de få personerna i Stratford det var allmänt känt att man inte alls kunde lita på. Speciellt med tanke på att hon kom med besked om just Lennie, som hon alltid, av någon anledning, hatat.
"Har Lennie gjort något... Något dumt?" undrade hon, försiktigare än någonsin nu. 
"Såklart inte Lennie har gjort något dumt," fräste jag ilsket åt henne. Det var en reflex jag besatt, att försvara henne. Även om det varit just för att hon - kanske - gjort något dumt jag blivit så arg. Det gjorde mig ännu mer arg på mig själv. Att jag varit så hjärntvättad efter vad Chloé och Janice sagt, att jag inte ens funderat på att det kanske hade kunnat vara en lögn.
"Du har gjort något dumt?" undrade hon istället. Jag var porslinsfiguren som skulle gå sönder ifall jag någon rörde vid mig för hårt, kändes det som. Mammas röst var någon just nu.
"Ja," fick jag fram i en inandning. "Ja, det har jag," mumlade jag tydligare och nickade, både åt mig själv och åt mamma. Hon andades ut tungt, nästan som en suck, och kröp upp så att hon satt bredvid mig istället, lutad mot sänggaveln.
"Jag vet inte vad som hänt mellan er, Justin. Men jag vet att Lennie är en bra tjej och att du älskar henne, på ett annat sätt du tyckt om någon tidigare, förmodligen." 
Hennes ord plågade mig, slet mig i bitar. Jag fick inte fram ett ord längre, var helt fokuserad på att kämpa emot tårarna.
"Lennie är dig nära inpå livet. Det kan inte vara lätt för henne alla gånger", tyckte hon med lugn röst och strök med sin hand över mitt hår. Minnen från gårdagen, när paparazzis börjat fotografera oss mitt i bråket, flimrade till i min blick. Lennies ansikte som sett så oroligt ut. Hon hade sett rädd ut, faktiskt. Rädd för mig och rädd för kamerorna. Jag sparkade till basketbollen hårt så att den nådde fotändan av sängen och orkade inte bry mig längre, orkade inte kämpa emot. Och när den första salta tåren trillade ner för min kind, var mammas hand där direkt. Uttryckslöst, utan att varken låta eller göra minsta försök till något som helst ansiktsuttryck, lät jag dem rinna. Och hon torkade tårarna, höll om mig hårt, viskade lugnande saker i mitt hår och frågade inget mer. 
 
Lennies perspektiv:
Jag satt i soffan tillsammans med Chaz och slökollade på Harry Potter, som visades på en avlägsen filmkanal. Chazs kompis Nolan hade varit hos oss under förmiddagen, och visat sig vara en kopia av Chaz själv till sättet. Jag hade inte orkat umgås med dem mer än nödvändigt, trots att han visserligen varit schysst. Han hade visst hört talas om mig ”mååånga gånger”, då han även var Justins kompis och varit noga med att påpeka hur mycket Justin tjatat om mig den senaste tiden. Det gjorde mig inget annat än ledsen, för tillfället. Zoey, som lyckats komma över hela Ryan-grejen helt okej de senaste dagarna, var iväg med Janice någonstans. Jag hoppades att de var utomhus och att Janice frös ihjäl eller något. Åtminstone att regnet förstörde hennes hår. 
Förmiddagen hade jag alltså spenderat ensam på rummet, helt för mig själv. Efter att jag legat vaken i princip hela natten och varit allmänt chockad och ledsen över vad som hänt mellan mig och Justin, hade jag under förmiddagen i alla fall lyckats ta tag i mig själv någorlunda och försökt tänka igenom hela grejen. En av sakerna jag kommit fram till var att Chloé förmodligen varit inblandad på något sätt. Förmodligen i kombination med just Janice. Kanske hade de helt enkelt ljugit honom rätt upp i ansiktet, eller på något sätt varit väldigt manipulerande. Jag var osäker på vilket, men ju mer jag tänkte på det, desto mer stämde det. Chloé och Janice hade alltid hatat mig och Justin tillsammans, även om Janice uppenbarligen döljt det den senaste tiden. Vad hade de då för anledning till att inte ta varje chans till att förstöra mellan oss? Ingen alls. Det stack till i bröstet på mig när jag insåg att de ju faktiskt lyckats, också. Lyckats förstöra allt jag och Justin byggt upp, allt förtroende. Det gjorde mig så frustrerad, att de två hade makt nog att förstöra vårt förhållande bara sådär. Ifall det nu varit dem, såklart.
”Lennie, fokusera”, suckade Chaz och kastade en irriterad blick mot min del av soffan. Hade han på något sätt glömt att jag var från England? Vem som helst visste att varenda britt i hela världen hade sett alla Harry Potter filmer för många gånger?
”Jag kollar”, suckade jag tillbaka.
”Gör du ju inte alls”, invände han. Vad var det han inte förstod med att jag var på mitt värsta humör? 
”Gör jag visst! Jag kollar ju hur noga som helst, även fast jag sett den här tusen gånger!”
Det var inte meningen att det skulle låta fullt så otrevligt, kanske. Men idag orkade jag inte vara trevlig, inte ens försöka.
”Du har varit sur hela dagen, Lennie. Jag förstår att du saknar dina föräldrar och så, men ni träffas snart igen. Vi är ju här, och-” 
”Det är inte det”, mumlade jag och undvikte hans sökande blick. Jag kom inte undan så lätt, verkade det som. ”Nej, men vad är det då? Du vill inte umgås, du är helt tankspridd, Zoey hörde dig gråta jättelänge inatt. Och hon sa att du nästan aldrig gråter."
Jag andades in. ”Men det är… Det, alltså, jag…” Jag har förlorat Justin på grund av något jag aldrig ens gjort.
”Du och Justin har bråkat?” undrade han försiktigt. Hade Justin berättat något för honom? Det kunde han väl inte ha gjort? Jag kände hur tårarna tryckte på igen, på samma sätt de gjort hela det här dygnet till och från. Den här gången lät jag mina ögon knappt ens fyllas till bredden med salt vatten, innan jag slutade kämpa emot. Vad fanns det för anledning, egentligen? Vad hade jag att dölja för Chaz? Om han ändå visste.
”Hur visste du?” fick jag fram samtidigt som jag metodiskt strök undan tårarna som börjat falla ner över mina kinder. Chaz var på min sida av soffan på några sekunder, och strök även han iväg en tår som lyckats leta sig hela vägen ner till min haka. 
”Jag frågade Justin ifall han ville umgås med mig och Nolan idag, vilket han inte ville. Och han lät dessutom ledsen, precis som du. Så jag tänkte… Att det kanske hänt något.”
Ja, det har det defenitivt, Chaz. Vad som har hänt är att Justin i princip avslutade vårt förhållande.
”Mm”, mumlade jag och blev tvungen att sätta både händerna för ansiktet, där tårarna bokstavligen rasade ner och bildade strömmar över mina kinder. 
”Förlåt, Chaz”, mumlade jag och blev tvungen att dölja en hulkning. Jag kunde se hur han skakade på huvudet mellan mina fingrar. Sekunden därpå hade han dragit bort mina händer från mitt ansikte och tvingade min suddiga blick att möta hans. Han höll fortfarande kvar i mina handleder när han tog till orda.
”Lennie, lyssna. Du måste berätta för mig vad det är som hänt. Jag kanske kan hjälpa dig eller något. Du måste berätta”, förklarade han, mjukt men bestämt för mig. Jag knep ihop ögonen för några sekunder. Det var lika bra att han fick veta. Igen, vad hade jag egentligen att dölja för Chaz?
”Vi har… Vi har bråkat, som du sa”, fick jag ur mig mellan mina oregelbundna andetag. Hans grepp lossnade kring mina handleder och han nickade uppmuntrande åt mig. Jag andades in, ”Någon har sagt en sak om mig, till Justin. En sak som inte stämmer. Men, det var tillräckligt trovärdigt för Justin att… Typ…” Jag knep ihop ögonen igen och andades ut ett tungt andetag. ”Att avsluta det vi hade, antar jag.”
Jag vet inte om jag inbillade mig, eller om Chaz faktiskt hoppade till där han satt intill mig i soffan. Hans blick gick in i någon slags chockad förskräckelse. 
”Har Justin gjort slut med dig?!” undrade han med halvt öppen mun och jag blev tvungen att hålla mina händer hårt kring min mage, när han uttalade orden. De där orden som jag försökt undvika, försökt förinta i mina tankar. Det oundvikliga faktumet. 
”Ja”, viskade jag och kunde nästan höra begravningsmusiken eka i rummet. Chaz vände sig snabbt åt teven och stängde av den med ett snabbt klick på kontrollen.
”Berätta”, krävde han i samma bestämda, mjuka ton och spände blicken i mig. ”Du sa att någon ljugit för honom. Om vad?” 
”Någon har sagt till Justin att jag och Liam kysst varandra, och jag antar att han redan varit osäker på min och Liams relation, så… Det var nog lätt för honom att tro på det.” 
Jag vet inte riktigt vad Chaz blev mest förvånad över. Faktumet att Justin trott på hela grejen, eller faktumet att jag nyss lyckats få ur mig en hel mening. 
”Ni… Jag menar, det är en lögn, va?” undrade han försiktigt.
”Självklart”, bekräftade jag och övervägde en bråkdels sekund ifall jag verkligen skulle berätta om Liams läggning för Chaz. Jo, han kunde ta det. Liam och Chaz hade ju faktiskt blivit riktigt bra vänner under tiden han spenderat här. ”Liam är… Han är gay, dessutom. Så det är liksom helt ologiskt.” förklarade jag för min kusin.
”Liam är gay?” Chaz rynkade på pannan åt faktan som just kommit under hans kännedom, och jag nickade. Han skrattade till mitt i allt. ”Ja, då är det ju omöjligt.”
"Jag vet", mumlade jag. "Men igår när Justin konfronterade mig med hela grejen... Så, sa jag inget om att Liam inte ens gillar tjejer." 
"Varför?"
Jag tog ett djupt andetag. "Jag antar att jag önskade att han skulle lita på mig ändå, när jag sa att det inte var sant. Jag ville att det inte skulle behövas, typ. Fattar du? Var det dumt?" 
Chaz såg ut att tveka. "Typiskt en tjej", konstaterade han och jag kunde inte låta bli att skratta till lite. "Men ja, det var smart. Fast samtidigt dumt, du hade bara kunnat nämna det så hade ju hela saken varit ur världen. Justin hade inte känt sig hotad längre. För helt ärligt Lennie, jag förstår att han tvivlade med tanke på hela Zoey, Brian, Ryan dramat och allt", resonerade han och tillade snabbt, "även om ni två såklart är olika."
Jag nickade kort. "Jag vet. Jag förstår det också." mumlade jag och gnuggade mig hårt i ögonen som sakta börjat återgå till sitt normala tillstånd.
"Men", utbrast han och la händerna på mina knän samtidigt som han spände ögonen i mig. "Problemet är hur som helst hur det här slutat. Inte bra alls, faktiskt. Jag ska försöka-" 
"Chaz", avbröt jag honom tvärt, "Det kanske inte var... Jag... Det kanske fanns andra anledningar också. Jag menar, han kanske har... Tröttnat på mig, eller något. Vi vet ju inte säkert", mumlade jag och slog ner blicken i soffans beiga kuddar. Han tvingade mig återigen att möta hans blick, och den här gången var den hårdare än innan.
"Lennie, nu lyssnar du på mig", han harklade sig. "Senast i förrgår, snackade Justin om hur han vill spendera sitt liv med dig. Han är så djupt jävla kär i dig, Lennie. Jag tvivlar starkt på att något annat än den där bisarra lögnen hade med saken att göra, alls. Justin... Han skulle aldrig..." Chaz gav ifrån sig ett frustrerat läte och stampade ilsket med foten i marken. Det gjorde bokstavligen ont i mig att höra vad han sa, att se honom så frustrerad, känna hur fel hela grejen var. Det värkte.
”Varför skulle han då göra det?” fick jag ur mig, som en viskning där min röst sprack på slutet. Jag blev tvungen att grimasera. Chaz skakade på huvudet och plockade upp sin telefon ur fickan, som gett ifrån sig ett läte för några minuter sedan. Han betraktade den i några sekunder.
”Jag måste fixa några saker. Vi… Vi får prata sen”, svamlade han och gav mig en sista medlidande blick innan han lämnade mig ensam i rummet. Det var... Konstigt. Jag tog ett djupt andetag och kände mig om möjligt ensammare än innan. Med ens kände jag en stark längtan efter Manchester ta plats inom mig. Jag längtade efter mammas trygga aura, efter pappas torra humor. Efter Liams och mina skrattanfall.
Men det jag längtade efter mest av allt, var inget engelskt. Det var något som fanns närmare än så, men kändes längre bort än något annat. Justin. Jag längtade efter hans ömma blick, hans varma famn och hans leende som tycktes kunna lysa upp vem som helst, när som helst. När var nästa gång jag skulle få se det leendet?
 
 
 
”Lennie, Lennyson. Vakna, Lennie.” 
Någon rörde vid mig med hastiga rörelser. Jag kisade lätt med ögonen och tyckte mig skymta Chazs ansikte framför mig. 
”Chaz?” mumlade jag sömndrucket och försökte identifiera var jag befann mig. Ah, fortfarande i… Teverummet? Just det. Chaz hade ju lämnat rummet. Då hade jag… Vad hade jag gjort då? Hm. Somnat, jag måste ha somnat.
”Jag ska åka och hämta Zoey och Janice hos Janices kompis. Hänger du med?” undrade han, något ivrigt. Jag satte mig långsamt upp i soffan och försökte fokusera blicken. Med en kort blick mot rummets enda fönster kunde jag konstatera att regnet öste ner. Jag skakade på huvudet åt Chaz.
”Nej, tack, jag stannar här”, gäspade jag och han gav mig en missnöjd blick.
”Schyssta? Du kan behöva komma ut och tänka på något annat för en stund”, tyckte han, ”och jag orkar verkligen inte åka själv”, la han gnälligt till. Jag övervägde valet. Kanske hade han rätt, det skulle nog göra mig gott att komma ut och tänka på något annat.
”Jag hänger med”, beslutade jag mig för och han sken upp i ett leende.
”Vi åker om några minuter”, meddelade han och fiskade upp sin telefon från fickan för att börja knappa in ett sms eller något. Jag reste mig upp ur soffan helt och försökte se min spegelbild i tv-skärmen. Jag skymtade mitt nyvakna hår, och hyfsat tydliga ringar under ögonen. Trots att jag bara skulle sitta i en bil, skakade det inte att inte se ut som en häxa.
”Jag kommer strax”, meddelade jag honom innan jag lämnade rummet och tog mig upp till mitt och Zoeys rum. Jag var iklädd ett par svarta leggings och en oversize kofta. Det var inte en speciellt smickrande outfit – men ännu en gång var jag bara förväntad att sitta i bilen. Jag öppnade dörren till badrummet och rotade fram en mascara, lite concealer att placera på de mörka ringarna, samt en blek rouge. Med snabba rörelser sminkade jag på mig produkterna, samt borstade igenom mitt hår jag inte orkade göra annat än att låta det falla ner över mina axlar med. Sedan försökte jag mig på ett kort, inte speciellt genuint leende åt min spegelbild och släckte sedan lampan innan jag lämnade badrummet. Därefter plockade jag hastigt med mig en godisbit ur godispåsen som låg på Zoeys säng och började gå ner mot hallen för att se om Chaz var klar. 
”Är du klar?” undrade han lägligt när jag trädde in i hallen och började snöra på mig skorna.
”Japp. Nu åker vi."
 
 
 
Vi hade inte åkt längre än till glasskiosken i parken när Chaz parkerade bilen och drog ur nyckeln. Jag betraktade regnet som öste ner utanför fönstret. Det hade regnat hela dagen, men nu hade dropparna intagit en ny kraft. Dessutom kunde man höra åskan mullra emellanåt, något som jag motvilligt var tvungen att erkänna, skrämde mig. Jag hade aldrig gillat åska, eller blixtrarna närmare bestämt.
”Bor hon här?” undrade jag tvivelaktigt och Chaz nickade.
”Precis runt hörnet”, mumlade han och pekade med fingret åt en insticksgata. Konstigt. Det var den lilla gångvägen jag och Justin promenerat på, en gång. Den som oftast var folktom, där inga hus heller fanns. Den där han och hans morfar brukade promenera, hade han berättat den gången. Jag log lite åt minnet. Det hade varit en bra dag.
”Kan jag stanna i bilen?”
”Lennie, jag vägrar gå i det här regnet själv. Du får följa med”, bestämde han. Usch.
”Kan vi inte bara ringa och be dem komma ut?” undrade jag och kände mig nöjd över min briljanta idé. Chaz öppnade dörren, klev tveksamt ut i regnet och skyndade bort till min sida. Jag skakade bestämt på huvudet. Bara under tiden han gick runt bilen hade han hunnit bli genomblöt. Min vilja verkade tydligen inte betyda speciellt mycket, sekunden därpå hade han bokstavligen knäppt upp säkerhetsbältet åt mig och dragit ut mig i regnet.
”Kom då, så skyndar vi oss”, suckade jag och kunde redan se i bilrutan hur mascaran börjat rinna under mina ögon. Han sken upp, ifall man nu kunde göra det i det här vädret. Chaz tog i alla fall täten, in på gångvägen. Jag blev mer och mer förvirrad för varje steg. Det fanns inga hus här.
”Chaz, ingen bor här, vad håller vi på med?” fräste jag åt honom. Han vände sig om mot mig och jag visste inte om han tyckte jag såg rolig ut, genomblöt, eller om han roades på något annat sätt. Hur som helst kunde jag se ett litet leende ta plats på hans blåa läppar.
"Vad är det med dig?!" undrade jag, nu i arg ton. "Först lurar du ut mig i regnet, leder mig in på en liten gågata där ingen ens bor, och nu ler du?!" 
Jag vände irriterat på klacken och gjorde mig beredd att hoppa över en gigantisk vattenpöl för att gå tillbaka till bilen. Chaz var genast där med sin hand och tog ett bestämt tag om min arm för att dra mig tillbaka åt rätt håll. Just när jag frustrerat funderade över ifall det var smartast att försöka slita sig ur hans grepp, eller prova att spotta på honom eller något, skymtade jag två silhuetter komma gåendes åt vårt håll. Äntligen.
”Ser du, där är dem. Kom, vi går i förväg till bilen”, jag nickade åt parkeringens håll och var övertygad om att Chaz skulle ge upp. Men han verkade ha andra tankar. 
”Det är inte de”, svarade han och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen. Vilka idioter skulle ge sig ut i den här stormen frivilligt? Nu var det dessutom mörkt ute, vilket gjorde allt ännu hemskare. ”Titta själv då!” manade han mig och jag lät motvilligt min blick falla på personerna som nu var kanske ett trettiotal meter ifrån oss. Jag fick en chock, när jag insåg att Chaz hade talat sanning. Det var inte Zoey och Janice.
”Vad…” flämtade jag och förde automatiskt en hand till mitt hår för att stryka bort en slinga bakom örat. Det kunde väl inte… Jo. Personen till höger drog handen genom håret och såg ut att förvånat fråga sin vän till vänster något. Justin. Justin och Ryan.
Chaz gav mig en försiktig knuff i ryggen. Paniken steg längs min ryggrad ju närmare de kom. Jag gav honom en blick jag inte visste var menad som rent mordisk eller faktiskt tacksam. Några meter innan de nådde oss viskade Justin något i Ryans öra, som nickade och gav honom ett vänskapligt slag i ryggen. Chaz och Ryan mötte varandra på mitten. Jag betraktade Justin i smyg, som stod någon meter bakom Ryan i en avvaktande position. Hans panna var lätt rynkad och håret helt rufsigt och blött. Han slickade sig hela tiden om läpparna, som han alltid gjorde när han var nervös. Jag höll andan. Chaz och Ryan pratade lågmält om något innan de vände sig mot mig. Chaz gav mig en menande blick och Ryan hälsade kort på mig med ett snett leende och en klapp på min axel. 
”Vi går till bilen”, informerade Chaz mig om innan de båda började gå åt det hållet vi kommit ifrån, och lämnade mig ensam. Ensam med Justin. 
Jag försökte koncentrera mig på att andas. Ut, in. Ut, in. För ett ögonblick lät jag mina ögonlock falla, och öppnade de därefter direkt för att kolla upp på honom. Det var dryga två meter mellan oss. Tveksamt, sakta, lät jag min blick leta efter hans bland allt regn. Våra blickar möttes till en början i fullständig förvirring, för att sedan gå över i en annan känsla. Hans blick var mörk och utstrålade rädsla, skam och förtvivlan. Nervositeten som fick hela min kropp att skaka, eller om det även var kylan, kunde jag se speglas i hans blick. Allt jag känt det senaste dygnet fanns en kopia av just då, i de där bruna ögonen jag kände igen så väl.
Han tog hastigt de få stegen som behövdes för att radera det största mellanrummet mellan oss. Ifall man inte räknade med det rent mentala mellanrummet.
”Jag tror Chaz och Ryan lurade hit oss”, sa han tyst, utan att släppa min blick. Jag nickade kort och la armarna i kors för att lindra kylan. Det hjälpte absolut ingenting. ”Så…” mumlade han och började flacka lite med sin intensiva blick. Jag orkade inte bry mig om att tårarna hade börjat rinna igen. Det salta vattnet mina ögon utlöste blandades ändå med regnet, så förmodligen märktes det inte. 
”Jag-” började jag men blev avbruten av en hög smäll. Åskan. Jag kunde inte låta bli att hoppa till av rädsla när den följande blixten lyste upp himlen bara någon sekund senare. Justin var inte rädd för åskan, det hade han aldrig varit. Ändå kollade han oroligt på mig när det gång på gång blixtrade till.
”Vi borde inte stå här”, mumlade han och jag nickade. Eller kanske skakade jag på huvudet. Jag var inte säker. 
”Lennie…” fick han hest ur sig, fortfarande med blicken i min och jag knep ihop ögonen. Jag klarade inte av att möta hans blick och samtidigt stå emot att radera mellanrummet mellan oss helt. ”Lennie, jag är så ledsen”, kved han och verkade inte bry sig om att hans röst sprack på slutet. Jag öppnade motvilligt ögonen igen och genast var hans intensiva blick där igen. Den hade gått in i förtvivlan igen, desperation.
”Jag med”, viskade jag och kände hur mina knän vek sig under mig. I samma stund som jag förberedde mig på att falla ihop till en fläck på marken, kände jag något runt om mig. Honom. Hans armar som bestämt omfamnade och höll i mig. Hans varma händer som tog ett hårt tag runt min rygg och pressade mig in i hans hans famn. Inom mig var det som om alla invecklade knutar löstes upp, allt rann av mig. Det som var kvar av mig befann sig i hans armar och jag lät inte bara tårar falla längre, jag grät. Jag grät så att jag hulkade och min kropp skakade, så att mina andetag blev oregelbundna och helt okontrollerade.
”Shh, såja… Så, det är okej… Shh, jag vet, älskling, så…” viskade hans silkeslena röst i mitt öra och framkallade rysningar i mig. Jag försökte få fram ett ord, försökte få fram något alls. Fumligt försökte jag se något igenom mitt suddiga synfält, och gjorde en kraftansträngning för att lyckas placera mina armar kring hans nacke. Hans händer förflyttade sig från min rygg upp till mina kinder. Han smekte försiktigt bort slingor av mitt hår ifrån mitt ansikte och när mina läppar försökte leta upp hans tog det inte mer än en hundradels sekund innan de fann varandra. De smakade försiktigt på varandra, följt av att mer intensivt kyssa varandra. Han kysste mig passionerat och på samma sätt som jag kunde se hans förtvivlan i hans blick innan, kunde jag smaka den i kyssen. Jag flätade försiktigt in mina fingrar i hans hår och kunde känna hans rysning när mina iskalla fingertoppar gång på gång vidrörde hans nacke. 
”Lennie…” andades han mot mina läppar och lutade mjukt sin panna mot min. Hans blick glödde och jag noterade hur åskan inte längre hördes, hur regnet inte längre blötte ner mig. Allt jag koncentrerade mig på var hur våra blickar talade om allt för varandra. ”Lennie, jag älskar dig.”

2013-06-17 | 18:18:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 45 - Walked out of my life

Förra kapitlet: Chloé nickade åt Janice som reste sig upp från fåtöljen och de båda började gå ut mot hallen igen. Jag borde ha följt efter dem, borde följt dem till dörren, borde ställt följdfrågor. 
Men jag orkade inte. Jag orkade inte försöka motverka den oron som gnagt i mig ända sen han kommit från England.  Jag orkade inte kämpa för mig och Lennie längre, jag orkade inte känna mig så äckligt desperat. 
Kanske, möjligen, ifall den kom från Chloé... Kanske kunde sanningen ljuga?

 
"Gråt inte, gumman. Vi ses ju om bara några veckor."
Mamma stod fortfarande med armarna om Zoey som för tillfället snyftade fram osammanhängande ord och lämnade blöta märken på hennes axel av alla tårar. Vi hade redan sagt hejdå minst tio gånger tidigare den senaste halvtimmen men ingen verkade vilja skiljas åt.
"Sylvia, jag tror att det är dags för oss att gå nu. Vi vill inte missa planet, eller hur?" Pappa log snett och mamma lutade sig långsamt ifrån Zoey.
"Är ni säkra på att ni klarar er?" frågade hon och såg oroligt på oss båda. Liams arm hängde varmt över min midja och jag ville ingenting annat än att tvinga honom stanna här, tillsammans med mig.
"Vi klarar oss." sa jag och log lite. "Men vi kommer sakna er."
Mamma nickade och gav Zoey en sista kram innan hon gick vidare till mig och kysste mig på pannan.
"Ja... Jag antar att vi ses då", sa hon och jag såg upp i Liams ansikte. Efter det som hänt igår kändes det som att vi var närmare varandra än någonsin och jag kunde inte sluta medge för mig själv hur mycket jag tyckte om honom. Inte på samma sätt som jag älskade Justin, utan mer på ett sätt som liknade det jag kände för min syster och min familj.
"Jag kommer sakna dig Len", mumlade han och mötte min blick. Hans ord stärkte mig på något sätt och jag sträckte på mig samtidigt som jag tog ett darrande andetag. Vi skulle inte skiljas åt alltför länge och dessutom skulle vi självklart tala med varandra via Skype, ha våra dagliga sms konversationer och uppdatera varandra om vad som hände. Men jag saknade honom. Jag saknade redan hans trygga leende, sättet han lyssnade på allt som fanns i mina tankar trots att det oftast bara var en massa trassel och mest av allt - jag saknade att ha honom i min närhet. 
"Ring mig när du kommer fram?" sa jag och fick det att låta som en fråga. Han nickade och log innan han drog mig intill sig och gav mig den sista kramen jag skulle få av honom på alltför länge. 
"Jag lovar", mumlade han in i mitt hår och jag klamrade mig krampaktigt fast om hans hals och gosade ned ansiktet i hans vita Abercrombie t-shirt innan vi lossade på greppet. Mamma och pappa hade redan dragit på sig sina ryggsäckar med handbagaget i och höll i sina rullbara resväskor, så Liam drog snabbt upp sin sportbag på axeln. 
"Vi ses", sa han och log snett. Mitt försök till att besvara leendet verkade inte gå särskilt bra med tanke på hur han skrattade till och gav mig en sista puss på hjässan innan de började gå mot den långa kön som ledde till platsen där man lastade av sina väskor. De hann precis försvinna in bland folkmassorna när Claire placerade en hand på min axel och log.
"Se inte så ledsna ut tjejer. Visst var de kul att de kunde komma hit och hälsa på åtminstone?" sa hon lugnt och jag nickade långsamt. Hon skrattade till, "Okej, vet ni vad som brukar hjälpa mot sådant här? Kaffe. Kom igen, jag bjuder." 
I samma sekund som ordet 'kaffe' uttalades insåg jag att det antagligen var precis vad jag behövde. En stor kopp kaffe och några timmar med Justin. Han hade inte hört av sig under gårdagen, antagligen eftersom han visste att jag skulle tillbringa dagen med Liam, men faktumet att vi inte talat med varandra på så pass lång tid fick mig att bli helt frustrerad. 
 
Tio minuter senare stod vi inne på Starbucks allihopa - Claire, Ben, Chaz, Zoey och jag. Jag pillade trött på min telefon och klickade mig in på Twitter i brist på annat att göra i den långa kön bara för att mötas av en bild som jämförde mig och Justins tidigare flickvänner med varandra. Texten 'He could have so much better' placerad under bilden slog mig som en stöt i bröstet och jag loggade snabbt ut igen. Hur orkade de ens? Hur orkade jag fortfarande ta åt mig? 
Tjejen i kassan verkade vara ny med tanke på hennes bristande erfarenheter av hur man tog hand om sina kunder. Vi rörde oss nog ungefär en centimeter framåt i timmen och det kröp i kroppen av frustration. Jag ville ha min underbara latte, krama om min underbara pojkvän och glömma hela den här dumma dagen. 
Utan att riktigt tänka mig för klickade jag in på kontaktlistan och bläddrade ned till Justins nummer. Men en suck tryckte jag på det och pressade den mot örat. Samtidigt fick vi äntligen ta ett steg framåt i kön och de tre tjejerna framför oss började beställa.
"Det här är Justin Bieber. Jepp, du hörde rätt." hörde jag hans bekanta telefonsvarare meddela. "Tyvärr så kan jag inte svara just nu, för jag är antagligen upptagen med att bara vara sådär allmänt cool som jag är. Lämna ett meddelande efter tonen så ringer jag upp dig. Pip. Jag skojade bara, det där var jag." Han skrattade till. Åh, fåniga Justin. "Okej, nu kommer det på riktigt. Swag!" 
Det pep till, alltså det riktiga, och jag log snett. "Hej, det är jag. Tänkte bara kolla ifall du fortfarande är på våra planer om att ses idag? Jag tror inte jag överlever en timme till utan dig. Ring mig. Puss."
Med en suck la jag på och tryckte ned mobilen i fickan på mina jeans. 
"Jag tror inte jag överlever en timme till utan dig", hörde jag plötsligt Chaz säga bakom mig med sin vanliga förlöjliga-lennie-röst. Jag såg upp på honom och mötte hans jobbigt flinande ansikte. 
"Chaz," började jag och ansträngde mig för att inte verka allför sur. "om jag hade varit du, hade jag varit sjukt försiktigt med vad jag sa just nu. Två minuter till och jag kommer vrida nacken av tjejen i kassan, förstår du?"
Han drog fingrarna över sina läppar som om han drog igen ett blixtlås och låtsades sedan slänga iväg en osynlig nyckel genom rummet. Jag vände ryggen åt honom igen. Skjut mig, skjut mig, skjut mig. Min familj och min bästa vän var på väg bort ifrån mig ännu en gång, det regnade, mitt hår var fullständigt förstört, Justin svarade inte på sin telefon och Starbucks service som alltid var så bra, var idag fruktansvärd. 
"Nästa, tack", sa tjejen i kassan äntligen högt och vinkade till sig oss. Ben tog på sig uppdraget att beställa åt oss alla och dessutom betala för allt.
"Din latte, Lennie", sa han och räckte mig den ryckande take-away muggen innan hon ens hade hunnit ställa ned den på brickan. 
"Ben, du är bäst", kärleksförklarade jag mig tacksamt och pressade den varma muggen mot mina läppar. Utan att bry mig om att vätskan brände mot tungan och i strupen tog jag flera stora klunkar. Värmen spred sig i magen och fick mig genast att lugna ned mig en aning. Snart skulle koffeinet dessutom göra mig pigg. Samtidigt som jag smuttade på kaffet i väntan på att de andra skulle bli klara drog jag upp mobilen igen. Jag klickade upp min och Justins smskonversation och knappade in orden 'De andra åkte nyss så vi kanske kan ses? Tror att Ben kan släppa av mig hos dig när vi åker hem från flygplatsen. Ring mig :)' innan jag tryckte på skicka. 
"Ehum, ursäkta?" Jag ryckte till av den plötsliga rösten och såg upp bara för att sekunden efter få syn på de tre tjejerna som stått före oss i kön. De stod i mjukisbyxor och stickade koftor och såg på mig med nyfikna blickar. 
"Hej!" pep den ena och grep tag om sin kompis hand. "Förlåt om vi stör men... Visste heter du Lennie? Eller Lennyson. Dale."
Jag nickade förvånat, "Jo, det är jag."
En av de två brunetterna blev likblek i ansiktet samtidigt som den blonda tjejen i mitten pressade handen för munnen. "Oh my bieber..." fick hon ur sig och det sista ordet fick min hjärna att börja fungera. Beliebers. Såklart.
"Är ni fans till Justin?" frågade jag med ett leende och de nickade exalterat.
"Åh, kan vi få ta en bild med dig? Snälla? Ni är så himla söta tillsammans och du är så fin och jag äääälskar ditt hår." rabblade brunett nummer två upp och drog med darrande händer upp sin iPhone ur fickan.
"Tack så mycket." sa jag och kunde inte låta bli att le stort åt dem. "Och såklart att vi kan ta en bild!"
"Du skojar?" tjöt blondinen och ställde sig tätt intill mig. De turades om att agera fotografer och efter att jag svarat på alla tusentals frågor de hade att ställa om Justin och vårat förhållande, började jag inse att resten av mitt sällskap stod och väntade på mig. Zoey såg mest trött ut, Chaz flinade men verkade inte ha någon större lust att bli igenkänd av tjejerna och Ben och Claire satt och samtalade med varandra. 
"Det var kul att träffa er, men jag måste verkligen gå", ursäktade jag mig och de suckade lyckligt.
"Klart du måste. Vårt plan går snart ändå, så vi borde börja röra på oss vi med. Det var jättekul att träffa dig. Hälsa från oss till Justin!" sa de i mun på varandra innan de överexalterade skuttade ut genom dörrarna. Med ett leende på läpparna traskade jag tillbaks till min farbror, faster, kusin och syster och Ben skrattade lite åt mig.
"Har du gått och blivit kändis, Lennie?" skrockade han och jag himlade leendes med ögonen.
"Har någon av er hört någonting ifrån Justin?" frågade jag istället för att svara på hans kommentar. "Jag ringde honom men han svarade inte."
Chaz ryckte på axlarna, "Han skulle bara vara hemma idag. Har du smsat honom?"
Jag nickade samtidigt som vi började gå ut ur affären och igenom anländningshallen för att ta oss ut till bilen igen. Återigen lirkade jag upp mobilen ur fickan och tryckte upp våran konversation. 'Läst' stod det skrivet med liten text under mitt sms. Inget svar. 
Jag rynkade pannan och kunde inte låta bli att känna oron komma krypandes i kroppen. Det här var inte likt honom. Han svarade alltid på min meddelanden och samtal, oavsett tid på dygnet. Efter tre försök att ringa honom gav jag upp och damp ned i sätet bredvid Chaz i bilen.
"Svarade han inte?" undrade han och jag skakade långsamt på huvudet. "Vill du att jag ska prova att ringa honom?"
"Det kommer säkert inte göra någon skillnad," sa jag med en lätt axelryckning, "men det skadar ju inte att försöka."
Han drog upp sin telefon och gav mig ett snett leende innan han vant knappade in numret till min pojkvän. Allvarligt talat så var jag på fruktansvärt dåligt humör just nu och det fanns ingenting jag hellre ville än att få slänga mig i soffan i Bruce och Dianes vardagsrum tillsammans med Justin och kolla på någon film. Chaz, min underbara kusin, verkade förstå detta med tanke på hur villig han var att hjälpa till.
Trött slöt jag ögonen medan bilen började rulla och det gick kanske en halv minut innan jag hörde Chaz säga någonting. Men det var inte mig han talade med. 
"Hej, Justin." Jag ryckte till och såg förvånat upp i Chazs ansikte. Han såg ned på mig med ett ansiktsuttryck som verkade spegla mitt. "Jo, Lennie ringde, men du svarade inte." Han lyssnade i någon sekund, "Varför inte? Lägg av, Justin. Mm... Hon kommer här." Han gav telefonen en oförstående blick innan han räckte över den till mig.
"Hej." hälsade jag och väntade på att få höra hans silkeslena röst. Hans andetag ekade på andra sidan luren och jag ville få honom att säga någonting. Säga någonting nu. "Du svarade inte när jag ringde."
Han var tyst i några sekunder, "Jag måste ha missat det."
"Men du läste mitt sms?" sa jag oförstående. "Varför-"
"Lennie, varför ringde du?" avbröt han mig genom att säga. Han lätt hård. Kall.
"Men vi..." fick jag fram men skakade sedan på huvudet. "Jag trodde att vi sa att vi skulle ses."
"Så, när kommer du?" frågade han. 
"Om några minuter", svarade jag och fingrade nervöst på kanten på min tröja. "Är allt okej?"
"Vi pratar sen. Ses." sa han och innan jag hann svara på hans oartiga uttalande hade han lagt på. 
 
 
 
"Ring mig ifall det börjar regna, så kommer Ben förbi och plockar upp dig." sa Claire och gav mig ett litet leende medan jag drog i det tröga säkerhetsbältet och faktiskt lyckades få upp det.
"Justin kan säkert göra det annars." svarade jag lugnt. "Men jag ringer om det inte funkar. Tack för skjutsen!" 
Ben skrattade, "Det är ingen fara. Jag tror att Justin står där ute och väntar på dig, så skynda dig upp till honom nu."
Försiktigt sneglade jag ut genom fönstret och fick mycket riktigt syn på honom där upp vid dörren. Han hade ytterkläder på sig och började stega ned för uppfarten till Bruce och Dianes hus, i riktning mot oss.
"Mm, vi ses sen." hummade jag fram innan jag sköt upp dörren och klev ut i den kyliga luften. Stratford-sommaren skiljde sig en aning ifrån den jag var van vid. Några grader kallare var det alltid och shortsväder här innebar något helt annat än hemma i Manchester. Trots det hade vi haft det ganska varmt den här sommaren. Varmare än vanligt, hade Chaz sagt någon gång. Och det sista jag ville klaga på var faktiskt vädret. Jag vill faktiskt inte klaga på någonting utav det den här sommaren hade gett mig.
"Hej." hälsade jag när jag hörde hur bilenhjulen bakom mig började knastra mot marken och de körde vidare hem till sig. Justin nickade lite.
"Hej." Han verkade spänd. "Vill du gå en sväng?"
Jag log i ett försök att lätta upp den konstiga stämningen som låg runt oss, "Beror på." 
"Beror på vad?"
"Ifall jag får en riktig kram. Jag har faktiskt saknat dig, Justin." skrattade jag och tvingade mig själv att låta obekymrad, vilket till min fövåning och glädje fungerade. Han lutade sig över mig och omfamnade mig i några sekunder. Doften av honom slog över mig och genast blev jag varm i hela kroppen. Utan att riktigt tänka mig för pressade jag snabbt läpparna mot huden vid hans hals som inte doldes bakom t-shirten och jackan. Han drog sig genast ifrån mig och började istället promenera längst vägen.
"Kommer du, eller?" frågade han då han upptäckte att jag stod kvar och stirrade efter honom. Med en stor klump i halsen började jag gå efter honom med raska steg tills vi gick bredvid varandra. 
Tystnad.
Det var aldrig tyst i Justins sällskap. Han var alltid så pratglad och ibland var jag allvarligt talat tvungen att pressa en kudde över hans ansikte för att han skulle hålla tyst på kvällarna. Vad det än var som tyngde honom just nu och vad jag än hade gjort för att förtjäna att bli borttryckt på det här sättet, så var det inte bra. 
"Jag träffade några fans idag", malde jag på för att bryta tystnaden. Jag hoppades att det inte var alltför tydligt att jag enbart letade efter ett samtalsämne, men var rädd för att det tyvärr var det. Justin kände mig, han förstod antagligen precis vad jag höll på med. "Jo... Jag skulle hälsa till dig också. De var verkligen jättetrevliga." fortsatte jag och kände mig nästan stressad. Orden kändes fruktansvärt framtvingade och osäkra. Den där lugna och ovetande sidan jag lyckats vända mot honom förut var som bortblåst och lämnade mig här - fullständigt förvirrad. 
"När träffade du dem då?" frågade han.
Jag andades ut, lättad över att han överhuvudtaget reagerade på vad jag sa, "Inne på flygplatsen när vi köpte kaffe." Han nickade långsamt och såg ned i marken med en blick som jag inte kunde tyda. 
"Och, ehum..." Han slickade sig om läpparna på det där perfekta Justin-sättet och jag stod emot impulsen av att vilja möta de där mjuka läpparna med mina. "Hur var det med Liam igår, då?"
"Det var kul." svarade jag med en enkel axelryckning. "Vi kollade runt i lite butiker och fikade."
Justin stannade plötsligt upp, så hastigt att jag hann ta ännu ett steg innan jag uppfattade hans rörelse, vilket resulterade att jag stod ungefär en halv meter framför honom. Han såg på mig, med de där mörka ögonen som fick klumpen i halsen att växa sig större och mitt hjärta att börja slå snabbare än vad det borde.
"Verkligen?" utbrast han. "Ska du verkligen ljuga om det också, Lennie? Du har fem sekunder på att berätta för mig om vad som hände igår. Sanningen."
Jag stirrade på honom. Sanningen? Vilken sanning?
"Fem." började Justin varnandes.
"Vänta, vad pratar du om?"
"Fyra." avbröt han mig genom att säga. "Tre."
"Justin, lägg av." 
"Två..." andades han och såg på mig med en blick som var så sårad att det högg i mig. "Ett." Det sista ordet kom ut som en bruten viskning och jag tog hastigt ett steg fram till honom och såg upp i hans blick.
"Justin, jag vet inte vad du har hört, eller sett, men det..." Jag skakade på huvudet, "Det är inte sant. Ingenting hände igår. Jag är okej, Liam är okej."
Justin skrattade till, överlägset, känslolöst, "Ni är säkert mer än okej, eller hur? Det måste vara helt underbart att få träffa sin såkallade bästa vän igen efter flera veckor utan varandra. Kanske till och med så underbart att du glömde bort mig. Men här är jag." sa han och slog ut med armarna. Han såg svag ut, som om han hade kunat gå sönder när som helst. "Och det värsta är inte att du gjorde det, Lennie, utan det värsta är att du sitter och hittar på lögner nu för att dölja ditt misstag. Det kanske till och med är mer än bara ett misstag, huh?" 
"Vilket misstag?" utbrast jag upprört. Vad höll han på med? "Om du har någonting att säga Justin, så säg det. Men jag tänker inte stå här och försöka gissa mig fram till vad du är sur på."
Han skakade på huvudet, "Du vet mycket väl vad jag är sur på."
"Om det här handlar om att jag umgicks med Liam istället för dig igår, så är jag verkligen ledsen." sa jag, lugnare den här gången. Jag ville inte bråka med Justin just nu. Jag visste faktiskt inte ens ifall jag skulle klara av det. Den senaste timmen hade enbart gått utför och jag behövde Justin. Om även han skulle vända sig emot mig visste jag inte vad jag skulle ta mig till. 
"Dat handlar inte om att du umgicks med Liam igår, det handlar om vad du gjorde med honom igår." sa Justin och spände käkarna samtidigt som han såg ned i mina ögon. "Du kysste honom." 
Jag stelnade till, mina ögon blev stint stirrandes på honom och jag lyckades inte förmå mig själv att säga någonting. 
"Det här fungerar inte längre, du är kär i honom, Lennie." sa Justin samtidigt som han tog ett steg bort ifrån mig. "Jag förstår inte hur du kunde göra så här mot mig."
"Vi... Liam... Va?" pressade jag ur mig följt utav något osammanhängande mumlande som inte ens jag själv förstod mig på. 
"Du har betett dig så konstigt sedan han kom hit, du har varit så himla glad och det har gått mig på nerverna. Inte att du har varit glad, utan att jag vet att det inte är mig det beror på. Jag måste ha varit helt dum i huvudet som inte har förstått förens nu." sa han med höjd röst och knäppte händerna bakom nacken precis som han alltid gjorde när han var irriterad. Folk runt omkring oss hade börjat stirra.
"Hur kan du ens säga så?!" fräste jag tillbaks. Vid den här tiden hade jag helt glömt bort min plan om att ta det här lugnt och sansat. "Jag har känt Liam sedan jag var tre år, Justin. Tre år. Ge mig en bra anledning till varför jag skulle kyssa honom. Det är ingenting mellan oss förutom vänskap!"
"Och hur kan jag vara så säker på det?" argumenterade han emot.
Jag kokade inombords. "Jag är din flickvän, det är meningen att du ska lita på mig."
"Och det är också meningen att du bara ska hålla dig till mig!" Han var inte långt ifrån att börja skrika nu.
Jag tog ett steg närmare honom med sammanbitna tänder, "Jag börjar bli trött på den här konstanta avundsjukan, Justin. Varenda tjej i den här världen älskar dig och jag delar dig med dem utan att klaga. Men så fort jag umgås med en kille som inte heter Chaz eller Ryan så är det plötsligt helt otänkbart. Tycker du verkligen att det är rättvist?"
Justins kinder blossade av ilska och hans händer var krampaktigt spända, "Våga inte vända det här mot mig, Lennie. Det här är ditt fel. Tror du inte att jag lägger märket till sättet ni ser på varandra? Det som hände igår var bara-"
"Det hände ingenting igår!" skrek jag. Justin andades häftigt över mig och det var inte förens då jag la märket till blixtarna bakom oss. Kameror. 
"Fan också." morrade Justin. Jag var tvungen att bita mig själv i läppen för att inte börja gråta. "Vet du vad?" utbrast han och slog ut med armarna, "Om det är såhär du tänker bete dig så kan vi lika gärna skita i det här."
"I vad?" fräste jag tillbaks, minst lika hårt.
"Det här," sa han och pekade mellan oss, "du och jag. Jag tänker ändå inte umgås med någon som jag inte kan lita på." 
Jag stirrade sårat på honom och kände hur magen knöt sig under mig. Nej, nej, nej, Justin. Lämna mig inte. Jag behöver dig. "Så du gör slut med mig på grund av någonting som aldrig ens hände? En ren och skär lögn som aldrig ens existerat?" viskade jag med sprucken röst.
Justin var fortfarande för arg för att verka vilja lyssna på vad jag hade att säga. Istället vred han sig bort ifrån mitt håll och började gå emot de femtals papparazina som stod en bit ifrån oss, "Nu är ni respektlösa. Ni har ingenting med det här att göra, så dra. Jag bryr mig inte om ifall ni sprider falska rykten om mig i era tidningar, men att stå och trycka upp en kamera rakt upp i någons ansikte är fan vidrigt. Låt mig vara, låt mitt liv vara." hörde jag honom ryta innan han ökade takten på stegen och stegade iväg.
Stegade ut ur mitt liv.
Tack så hemskt mycket för alla fina kommentarer till förra kapitlet! :)
Men vad är det som händeeer med Lentin? Ge oss era tankar och åsikter nu nu nu nu
Nu ska vi försöka hålla i den här uppdateringen. Nästa kapitel kommer ligga uppe innan midsommar (fredag). 
 
Kommentera så går det självklart fortare!

2013-06-17 | 00:19:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 44 - What if truth lies

Förra kapitlet: "Det gör vi", halvropade jag samtidigt som jag skyndade mig upp mot bilen. Vi utbytte ett sista leende innan jag drog upp dörren till bilen och hoppade in. Såfort hon kom utom synhåll lät jag mitt leende dö ut och blev genast djupt försjunken i mina egna tankar. Tankar som jag helst ville slippa. 

 
Med lätta steg nästan skuttade jag mellan kvarteren. Trots att vattenpölarna distraherade min gångväg, och att regndropparna effektivt sköljde bort mitt smink, höll jag ett högt tempo. Ju lsnabbare jag tog mig framåt, desto längre tid skulle jag och Liam kunna umgås. Bara tanken av att både Liam och mina föräldrar skulle åka hem till England under morgondagen var outhärdlig. Jag ökade takten ännu lite till.
Varför skulle de bara vara här i knappt en vecka? Det var nästan löjligt. Visst, jag hade Zoey, jag hade Chaz, Janice, framför allt hade jag Justin - men inte mina föräldrar. Dagarna de varit här hade varit som en dröm. Jag hade haft bokstavligen alla personer jag älskade mest i min närhet. Min mamma och pappa, min syster, min pojkvän, min bästa vän, mina underbara kusiner... Idag var min sista chans att få spendera tid med Liam innan han försvann igen, och jag tänkte ta vara på varenda liten del av dagen.
I samma sekund som jag nådde busshållplatsen och bussen dessutom - i perfekt tajming - rullade in, plingade min mobil till. Jag rotade fram både busskortet och mobilen samtidigt som jag klev på bussen, och tog plats långt bak i bussen där jag tillät mig ta upp telefonen. Namnet som lös upp skärmen fick mitt hjärta att slå dubbla slag och jag klickade snabbt upp konversationen.
 
Från: Justin
Godmorgon finaste. Hörde att Brian åkt redan igår. Förstår att du ska spendera dagen med dina föräldrar & Liam, ses vi kanske ikväll eller imorgon? Puss
 
Jag log åt smset som var så typiskt honom. Justin var förmodligen den enda som faktiskt, trots hur snart mina föräldrar än skulle lämna landet, hur mycket det än regnade eller hur dåligt mina jeans än satt, kunde få mig på bra humör endast via ett sms. Jag knappade hastigt in att jag skulle vara med Liam under förmiddagen och sedan träffa mina föräldrar under kvällen, och föreslog att vi istället syntes imorgon. Innan jag lät telefonen glida ner i fickan igen kollade jag snabbt igenom nyhetsflödet på instagram och smsade till Liam att jag var på plats på rätt buss. Snabbt fick jag svaret att han väntade vid sin hållplats. Jag log. Det var så typiskt honom att vara i god tid, och så typiskt mig att vara stolt över att faktiskt ha hunnit med rätt buss.
Regnet smattrade hårt mot rutan. Stratford hade gått i den grå vädertonen ett antal dagar nu. Mitt hår var genomvått och jag kunde riktigt föreställa mig hur mina bruna lockar såg ut just nu. Som ett klart bevis kunde jag skymta precis de där lockarna när en svag spegelbild bildades i fönsterrutan. Jag fokuserade på mitt ansikte i förgrunden. Med några enkla drag under ögonen hade mascaran som letat sig neråt försvunnit och regndroppen mitt på min nästipp avlägsnats. Jag suckade med ett lätt skratt åt synen av mig själv i rutan och vände blicken framåt igen. Förutom buschauffören och jag var bussen helt folktom, och rösten som vanligtvis talade om vilken hållplats som var 'nästa' verkade ha gått sönder. Men det gjorde inget, vid det här laget hade jag båda lärt mig hållplatserna utantill och var dessutom trött på den sega rösten. När bussen rullade in vid hålllplatsen strax intill hotellet uppenbarade sig mycket riktigt Liam, huttrandes och lika genomblöt som mig.
Jag flinade åt honom när han kom gåendes genom den lilla gången och han räckte hastigt ut tungan åt mig innan han slog sig ner på sätet intill mig. 
"Hej, Len", hälsade han lika glatt som alltid och omfamnade mig i en kall kram. Jag kunde inte låta bli att le mot hans axel, trots att vi båda var genomblöta och det var den absolut kallaste kramen jag någonsin delat med någon. Det var min bästa vän, som jag inte skulle få träffa på kanske månader. Jag huttrade till både av besvikelsen över faktumet, och kylan. Han satte sig tillrätta på sätet och började som vanligt genast pladdra på.
"Hur är det? Fryser du, Len? Jag tog med en extra tröja..." han höll upp en av hans klassiska blå hoodies som hängt på hans arm och därmed även den blivit dyngsur. Vi brast ut i skratt innan han fortsatte. "Okej, du kanske inte vill ha den längre. Men iallafa-" 
"Jo", avbröt jag honom tvärt och räckte åt mig den blöta tröjan. "Jo, det vill jag. Tack", flinade jag och knöglade ner den i min väska där den nätt och jämnt fick plats. Liam skakade på huvudet med ett skratt.
"Iallafall, vad ska vi göra idag? Vart är vi påväg?" undrade han, uppriktigt intresserat lät det som.
Jag tvekade, "först hade jag tänkt mig stranden. Men, vädrets makter instämde ju uppenbarligen inte, så vi är påväg till Stratford Shopping Mall", log jag brett mot honom. "Jag lovar att bjuda på glass" la jag snabbt till för att göra erbjudandet intressantare för Liam. Han nickade gillandes.
"Hela glass-erbjudandet avgör saken. Perfekt idé, Len", tyckte han och jag skrattade samtidigt som jag räckte mig fram för att nå stopp-knappen.
"Fast bara om du hjälper mig att välja ett par nya jeans," förhandlade jag samtidigt som bussen saktade in vid hållplatsen. Liam fällde upp paraplyt han lyckats få med sig och inväntade det pustande ljudet av dörrarna som öppnades, innan han krokade sin arm i min för att hålla oss båda under paraplyt när vi klev ut. Jag gav honom ett tacksamt leende. 
"Nya jeans?" suckade han, förmodligen väl medveten om precis hur petig jag kunde vara med sådant. Jag nickade. "Jag antar det", mumlade han och jag skrattade samtidigt som jag lät honom leda mig runt en vattenpöl och torka bort några regndroppar som lyckats landa på min hand trots paraplyet. 
"Tack, du är bäst."
 
 
 
"Vilken storlek sa du? 25 genom 32?"
Jag vände mig om och betraktade jeansen Liam höll upp framför mig inne på den gigantiska jeans-butiken vi hamnat på. Det var ett par urtvättade mörkblå, med tydliga sömmar. På mina egna armar hängde ett par svarta, ett par ljusblå och ett par kritvita. När jag nu skulle våga sätta på mig ett par vita jeans.
"26 i de där", meddelade jag och han vände sig med en kort nick mot högen av jeans igen för att leta rätt på ett par i min storlek. Vi hade gått runt i gallerian, som för övrigt var rätt stor, i någon timme nu, och jag misstänkte att Liam började tröttna på att leta tjej-jeans vid det här laget. 
"Här", han räckte över byxorna i rätt storlek och nickade mot provrummet. "Ska du prova?" 
Lyckligtvis skymtade jag iallafall ingen kö till provrummen, och nickade därför. "Absolut."
Han gav ifrån sig en trött suck och jag boxade till honom med ett skratt. "Kom igen, du orkar. För miiin skull." 
"Ja, ja. Men sen är det faktiskt glass", muttrade han när vi började röra oss mot provrummen och han räckte över mig de mörkblå jeansen. Jag klev in i provrummet längst åt höger och pekade åt en pall precis utanför, där Liam uppskattat slog sig ner. 
Jag började med att prova de mörkblå, följt av de ljusblå, därefter de svarta och till sist de vita.
"De här?" jag drog skynket åt sidan för att Liam skulle kunna vara med och bedöma. Han kollade upp från mobilen och betraktade noggrant de vita jeansen jag nu hade på mig. De satt rätt bra, faktiskt. 
"Perfekt", tyckte han med en tumme upp, och jag drog för skynket igen för att sätta på mig de svarta jag haft innan. 
"Jag tror jag köper både dem vita och ljusblåa", resonerade jag åt min spegelbild samtidigt som jag gick ur hytten med jeansen hängandes på min högra arm och min väska på min vänstra. 
Liam låste telefonen och reste sig från pallen. "Det tycker jag du gör rätt i."
Han verkade lite konstigt nervös idag, på något sätt. Som om han visste något jag inte visste. Det var en irriterande känsla, som jag absolut inte var van vid. Speciellt inte med Liam, om det var någon jag delade allt med, var det honom. Och Justin, kanske Zoey. 
Jag betalade jeansen som faktiskt visade sig vara på rea, och vi började röra oss vidare i köpcentrumet.
"Inget annat du vill kolla på?" undrade han vänligt med ett varmt, troget leende. Jag blev nästan varm i hjärtat av att han ens frågade, när jag visste hur gärna han bara ville sätta sig ner och slänga i sig glass vid det här laget. 
"Helt säker. Så, nu är det glassdags", log jag och han höjde handen i en segergest. Jag skrattade. "Dunkin' donuts har väldigt god glass. Vad säger du?" Jag nickade åt donut-cafét som uppenbarade sig kanske hundra meter framför oss, som även sålde just glass, och extremt goda kaffedrycker. Dunkin' donuts var en amerikansk kedja jag och Zoey lärt oss uppskatta denna sommaren. En islatte var precis vad jag var sugen på just nu, och dessutom hade de faktiskt extremt god glass.
"Det låter perfekt."
 
 
En kort stund senare hade vi tagit plats vid ett utav de vita borden. Cafét var i princip placerat mitt i gallerian och hade endast ett fåtal bord tillhörande, varpå ett av de vi lyckats slå oss ner vid. Atmosfären var lugn och stillsam, men samtidigt blickade man hela tiden ut över den livfulla gallerian. 
Framför mig på bordet stod en låda donuts vi plockat ihop, för att bjuda Zoey och Chaz på senare. Min islatte var placerad rakt framför mig, och såg helt enkelt härligt iskall ut. Liam hade valt att fika på den annorlunda kombinationen glass och kaffe. Han hade redan börjat sleva i sig sin hallon sorbét, där han satt framför mig. Jag kunde inte låta bli att le åt hela situationen. Hallon sorbét hade alltid varit Liams favoritglass, och islattes hade alltid varit min svaga punkt.
"Det här var så gott", berömde han mellan tuggorna och jag tog en klunk av latten.
"Den här med", stämde jag in och våra blickar möttes i samförstånd. Varför fanns allt gott på fel sida atlanten? Jag la ner påsen med jeansen på golvet och flyttade in stolen lite närmare bordet. 
"Så... ni åker imorgon", kunde jag inte låta bli att konstatera. Ämnet var oundvikligt. Hur mycket vi än försökte hålla oss ifrån faktumet, var detta vår sista stund tillsammans på länge. Jag fick bita ihop hårt för att inte börja gråta eller något. 
"Ja, jo. Vi gör ju det", fick han fram i samma nedstämda ton jag använt. Han suckade, kollade ner i några sekunder och kollade därefter upp på mig igen. Det såg lite ut som att han tog sats. Hans blick såg ängslig ut, som om han var osäker. Skeden la han ner i glassen och med ens tyckte jag nästan att stunden kom att bli allvarlig på något sätt. "Och Len, eftersom att vi åker imorgon, så..." han avbröt sig själv med en harkling och kollade ner och sen upp, ännu en gång.
"Så vadå?"
"Så måste jag berätta en sak för dig, som jag döljt ett tag. Jag... jag har inte velat säga det tidigare, men att inte säga något är egentligen bara värre."
Hans stammande inledning gjorde mig nervös. Nu kom det. Det där jag visste att han höll inne. Varför såg han så rädd ut? Jag blev tvungen att samla ihop mig, och försökte möta hans osäkra blick med trygghet i min egen. Hur det gick hade jag i och för sig ingen aning om. "Du vet väl att du kan lite på mig, Liam? Du är min bästa vän, jag lyssnar." 
Han kliade sig i nacken och nickade, samtidigt som hans blick hela tiden vilade på glassen. "Jag vet. Jag vill bara inte att du ska, du vet.. Ändra syn på mig eller någonting."
Min panna rynkades automatiskt och jag blev tvungen att skjuta glassen ifrån honom för att tvinga hans blick att möta min igen.
"Ändra syn på dig? Det hade inte ens spelat någon roll ifall du hade mördat någon. Jag skulle blivit chockad, såklart. Men jag har känt dig så länge, Liam. Inget du gör, eller berättar, skulle kunna få mig att ändra mig."
"Nej", mumlade han, "jag vet. Jag vet vart jag har dig också, Len", försäkrade han och jag log.
"Bra. Så nu får du berätta."
Han andades in. "Det är så här.. Att jag..."
"Mhm?" manade jag och fick tvinga mig själv att sluta bita på nageln. 
"Nej. Jag är..." sa han ännu en gång innan han tog ett darrande andetag. "Jag typ gillar killar." Han sa orden så fort att jag hade svårt att urskilja orden. Men det stoppade mig inte från att förstå. "Jag gillar inte tjejer, inte så. Jag gillar killar."
Han vek genast bort med blicken och räckte sig efter glassbägaren igen. Jag fick anstränga mig för att inte stirra på honom och tog en klunk av latten. Isen var nästan helt smält, till skillnad från min chock som lagt sig kallt inom mig. Liam var... Liam var homosexuell, det var det han döljt. Det var det han var rädd för att tala om för mig. Något så obetydligt att han inte attraherades av tjejer. Jag vet inte vad som förvånade mig mest, själva faktumet i sig, eller att han varit rädd för att berätta det. 
"Liam..." började jag och blev osäker på hur jag skulle formulera mig, men han hann före. 
"Du behöver inte säga något, Len", sa han med ett snett leende. "Jag ville bara att du skulle veta." 
"Liam, om det är något du inte behöver skämmas över, är det det här. Du vet väl att du kan dela allt med mig? Varför har du inte sagt något tidigare? När kom du på det? Herregud, att du behövt bära på det här själv!"
"Tidigare i år, kom jag fram till det", berättade han och jag nickade för att han skulle fortsätta.
"Du träffar någon?" gissade jag och han skakade på huvudet.
"Nej, inte nu. Förut gjorde jag det. Men det var inte så lätt att, ja, visa det. Och jag var så osäker på ifall det verkligen var på riktigt att jag inte sa det till någon. Inte ens till dig." mumlade han och jag nickade igen för att visa min förståelse. Jag fick plötsligt en stark insikt av att jag ville krama om honom, och kilade genast över till hans sida av bordet. Där slog jag mig ner bredvid honom, då han satt i en liten soffa och slängde armarna kring honom. 
"Konstigt, du känns precis som samma Liam som innan", mumlade jag i hans hår och han skrattade till. 
"Skönt", tyckte han och jag nickade. 
"Dock", började jag när vi släppte varandra, och gav honom en sträng blick. "förväntar jag mig isåfall mer entusiasm från din sida vid nästa shoppingtillfälle."
Han skrattade och fäste en slinga av mitt hår bakom mitt öra. "Jag älskar dig, bästis." 
"Jag älskar dig med", försäkrade jag när jag var tillbaka på min stol och tog en klunk av islatten. "Men nu får du berätta allt. Allt, allt, allt."
 
Justins perspektiv:
Det ringde på dörren. Motvilligt slet jag blicken ifrån teven och hockeymatchen. Att vara hemma själv var underbart så länge man inte var mitt uppe i en NHL-match och ringklockan ringde, då det innebar att det inte fanns någon annan som kunde gå och se efter vem som kom.
Jag öppnade dörren lite halvtrött och möttes av två välbekanta ansikten.
"Janice, Chloé, hej", utbrast jag och försökte att svälja förvåningen i ett leende. "Vad gör ni här? Kom in", fick jag fram och båda två tog de få stegen som behövdes för att kliva in i hallen. Jag stängde dörren bakom dem och omfamnade först Janice, följt av Chloé. Vad hade de två gemensamt? Och framför allt, varför var de här? Jag hade aldrig trott att de två var bra vänner.
"Är du ensam?" undrade Chloé och slängde med håret på hennes vanliga sätt. Jag nickade med ett snett leende.
"Ja. Hurså?" undrade jag och Janice kliade sig i bakhuvudet. 
"Vi tänkte bara ifall Lennie var här eller så?" fortsatte Chloé och jag skakade på huvudet. 
"Nej, hon är med Liam", förklarade jag enkelt och Janice och Chloé utbytte en blick. Det här började kännas obehagligt. Varför var de här tillsammans, och frågade mig om Lennie, när jag redan förstått att de inte var särskilt förtjusta i henne? Jag harklade mig, "Följ med in."
De följde mig lydigt in till vardagsrummet där hockeymachens första period just tagit slut, och det lägligt blivit paus. Jag stängde av teven, då jag misstänkte att de var här för något viktigt. 
"Så... Ni..." började jag i ett desperat försök att få dem att berätta vad de egentligen gjorde här. Chloé tog plats i soffan och Janice slog sig något mer stillsamt ner i fåtöljen intill. 
"Alltså..." började hon och tvinnade sitt hår runt sitt finger. "Jag tänker inte ens låtsas att vi är här för att småprata eller något, Justin, vi har en sak vi vill att du ska veta."
Jag svalde hårt. Hon var rakt på sak, som vanligt. Trots vår bra stund under gårdagen, var det knappast nog bevis för att jag faktiskt skulle lita på henne.
"Jag lyssnar." sa jag kort och Janice tog till orda.
"Även om det här är jobbigt för dig att höra, så-"
"Säg det bara, Janice", manade jag kallt och hon nickade snabbt.
"Du vet det vi talade om för några dagar sedan. Om Lennie och Liams relation till varandra?" Hon gav Chloé en blick och Chloé nickade, som för att uppmuntra henne till att fortsätta. "Vi var och shoppade lite idag och sedan såg vi de två där också och de..." Hon tog ett djupt andetag och mötte min blick, "De kysste varandra, Justin."
Jag stannade upp. Eller, det var en lögn. Allt stannade upp. Jag frös till is. Någonting i Janices blick, något fick mig att tro på dem. Jag försökte fokusera på den lilla kanten mellan tröskeln och golvet. Försökte att fokusera blicken, och samtidigt blinka. Försökte desperat hålla emot tårarna. 
För någonstans där inom mig, visste jag att det var sant. Jag hade alltid vetat det. 
"Det här är sanningen, Justin. Jag är verkligen ledsen." 
Chloé nickade åt Janice som reste sig upp från fåtöljen och de båda började gå ut mot hallen igen. Jag borde ha följt efter dem, borde följt dem till dörren, borde ställt följdfrågor. 
Men jag orkade inte. Jag orkade inte försöka motverka den oron som gnagt i mig ända sen han kommit från England.  Jag orkade inte kämpa för mig och Lennie längre, jag orkade inte känna mig så äckligt desperat. 
Kanske, möjligen, ifall den kom från Chloé... Kanske kunde sanningen ljuga?

25 kommentarer till nästa :)
 

2013-06-13 | 00:11:00 | Novell: Videoinlägg

Svar på frågestunden

Novellfrågor:
 
Hur kom ni på namnet till bloggen?
Alice kom på namnet till bloggen då det var hon som startade Likebieber. Hon var ute efter någonting simpelt och då blev det som det blev helt enkelt! Dock stör det oss lite att vi heter webblogg.se och inte endast blogg.se... Men det är upptaget ;)
 
Eran favorit novell blogg?
Alice: Läser bieb.blogg.se & myybieberstoory.blogg.se, samt biebertime när den uppdateras :) Så det är mina favoriter!
Miriam: Myybieberstoory.blogg.se är min favorit, men annars bieb.blogg.se. Läser även jssmn.blogg.se iblaaand.
 
Var ni på Justins konsert?
Jaaaa, det var vi! Vi gick tillsammans på både måndagen och tisdagen och det var de absolut bästa dagarna i hela våra liv. På måndagen hade vi läktare B platser och sedan hann vi i princip bara komma hem, sova i någon timme för att sedan åka tillbaks till Globen för att köa för Golden Circle platserna. Kom till globen igen ca kvart över tre på natten - vi köade i ungefär 15 timmar och fick platserna precis vid scenen, asså där han går ut liksom på den där gången :') Vi stod alltså med magarna tryckta mot staketet. Det var heeeeelt sjukt, har fortfarande inte smält det. Han rörde våra händer (haha Alice har en video, helt sjuk) och höll i Miriams i några sekunder. Asså... det var helt amazing. Kan inte ens förklara.
 
Ska ni göra en ny novell efter den här? Hur lång kommer den här bli?
Vi har lite planer på en ny novell faktiskt då vi båda har börjat tröttna en aning på A Summer Trip. Vi ska försöka skriva klart den här i sommar, sen får vi se hur det blir. A Summer Trip kommer bli runt 60 kapitel :OOO Kommer ni sakna Lennie och gänget? ;)
 
Hur länge har ni varit Beliebers?
Alice: Assåååå min kompis blev vääärsta beliebern redan 2009 - då typ hatade jag Justin hahahaha. Men min bieber-fever kom i slutet av 2010 och spårade ur efter never say never, lol
Miriam: Var en liten sneaky-Belieber när jag var yngre då det ansågs så himla ocoolt att gilla Justin (hahaha) och sen när jag började sexan försvann väll det mesta av min Bieber-fever. Sedan kom det bara liksom. Från ingenstans. Och nu har jag varit fast i någon slags Justin bubbla i över två år. 
 
Hur många är det som skriver?
Vi är två! Alice och Miriam
 
När kommer nästa kapitel ut?
 Kolla instagram - likebieberblogg om du vill ha uppdaterings-info. Nästa kapitel kommer upp någon gång nu i helgen!
 
Vem har gjort eran design?
Angelica Nordin, ni hittar en länk till hennes blogg i menyn.
 
Vilket är ert favoritkapitel?
Alice: Alltså jag skulle bli tvungen att läsa igenom hela novellen för att välja hehe- orkar inte :)))
Miriam: Kapitel 21 som heter 'Love is all around us' för det var då Lentin blev ett officiellt paaar :)
 
Vem av karaktärerna i novellen gillar ni mest? (Ni får inte välja Justin eller Lennie)
Alice: Chaz, haha undrar om han är lika härlig i verkligheten.. 
Miriam: Älskar Chaz! Annars är jag väldigt förtjust i Justins morföräldrar Bruce och Diane.
 
Var gör ni era bilder?
Vi gör våra collage i picasa och våra 'suddiga-kanter-bilder' i gimp. Båda går att ladda ner gratis :)
 
Hur mycket tid lägger ni ner på bloggen?
Vi tycker själva att vi lägger ner väldigt mycket tid på bloggen, men det är tydligen ingenting jämfört med massa andra novellbloggare, hehe.. Om man kollar på uppdateringen och så alltså.
 
Vad heter ni på instagram och twitter?
Alice: Mitt instagramkonto heter hejalice, ni kan prova att följa så kanske jag accepterar er om jag känner igen er som läsare :) men accepterar bara de jag vet vilka de är/känner, förlåt :(
Miriam: På instagram heter jag miriamjensen men den uppdaterar jag verkligen aldrig och på twitter heter jag crewjusty. Följ på egen risk - jag spaaamar ;)
 
Har ni skrivit på A summer trip i 2 år eller har ni skrivit någon annan novell tidigare?
Det här är en fråga som många ställt och NEJ vi har inte skrivit någon annan novell innan. Däremot så stod likebieber helt tom i ungefär ett år och vi började inte blogga seriöst förrän typ förra våren. Så bloggen är två år, men vi har bara skrivit i ett!
 
Hur kom ni på handlingen till novellen?
Alltså det är en bra fråga.. Jag (Alice) hade typ handlingen i huvudet ett tag, vart den liksom kom ifrån vet jag inte haha :) 
 
Vad ska man tänka på om man har en novell blogg?
Det viktigaste är självklart att man har välskrivna texter och ser till så att det inte finns några gramatiska fel eller att man stavat någonting konstigt. Det hjälper att läsa igenom noga innan man publicerar! Sen ska man också ha en fin design, använda sig av fina bilder/gifs och ha en handling som är unik! Kopiera aldrig en annan novell! Vi har själva varit med om att personer har kopierat våra texter och det är inte roligt för någon! 
 
Hur kom ni på namnet Lennyson?
Jag (Alice) läste en bok där en tjej hette Lennon men kallades Lennie. Såå jag tycket det var fint, men ville liksom inte ta hela Lennon-namnet rakt av. Lennyson är alltså ett heeeeelt påhittat namn hahaha :')
 
Om ni hade fått göra någonting annorlunda i novellen, vad hade det varit?
Vi hade gjort så att det tog lite längre tid för Justin och Lennie att bli tillsammans :)
 
Vilken kroppsdel gillar ni mest på Justin?
Alice: Hans mage hehe
Miriam: Hans ansikte och leende är det absolut finaste! Men på kroppen är det nog hans apa piss bajs snygga armar och hans mageeeeee.
 
Har ni över 100 läsare?
Lääääääätt
 
Har ni privata bloggar?
Dom är så privata att inte ens ni får läsa dom... dun dun duuuun
 
Hur föreställer ni er att Lennie och Chloé ser ut? 
Lennie är någon slags blandning mellan Nicole Falciani, Barbara Palvin och Victoria Justice enligt oss och är mer söt än snygg. Chloé är väl blond, blåögd och helt enkelt mega super duper snygg.
 
Vem är Chloé?
Chloé är en tjej som kom in i novellen redan innan kapitel 20. Hon är väl lite in looove with Justin, eller vill hon bara förstöra..? Haha, men hon är typ den där jobbiga tjejen som vill vara med i 'gänget' men egentligen endast vill synas med Justin. I novellen är hon illa omtyckt haha. Det var rätt många som glömt henne - läs igenom lite gamla kapitel, typ kapitel 16, 17 & 18 är heta tips för er. 
 
 
Personliga frågor:
 
Vad heter ni?
Vi heter Alice och Miriam
 
Hur gamla är ni?
Vi är födda 98, har alltså gått ut 8:an (idaaag hehe). Miriam är 15 och Alice är fortfarande 14.
 
Var bor ni?
Vi bor i Stockholm :)
 
Känner ni varandra i verkligheten och har ni träffats?
Vi känner varandra very good och yes haha vaaarje dag i skolan
 
Hur känner ni varandra?
Genom skolan, vi går i samma klass! 
 
Ifall man skulle se någon av er ute, får man gå fram och säga hej då?
Alltså JAAAA! Grejen är att vi skulle liksom hypea mycket mer än ni som skulle kommit fram haha :')
 
Hur ofta umgås ni?
Som sagt ses vi ju varje dag i skolan, utanför ses vi alltid när någon Justin-sak händer haha. Eller om vi typ ska fixa med bloggen & sååå :)
 
Har ni några likheter och skillnader?
Vi är faktiskt rätt lika kom vi fram till, har inte så mkt olikheter - förutom intressen typ :) Många tycker att vi är rätt lika till utseendet, något vi dock inte håller med om, haha
 
Hur ser ni ut?
Look at the videoooo 
 
Favorit B&J?
Alice: Cookie Dough, fast jag gillar inte glass.. bara kakbitarna hahaha
Miriam: Peanut butter cup, cookie dough och half baked. till skillnad från alice älskar jag glass och äter b&j så fort jag får chansen för jag dööör vad gott det är <3333
 
Eran humor, beskriv?
Alltså våran humor... Går inte att beskriva :')
 
Ett minne ni aldrig kommer glömma från 2013?
Självklart konserternaaaaaaaaa och när vi fick gc biljetterna! it was siiick
 
Kan ni visa dagens outfit?
Haha i videon ovan klippte vi faktiskt in den videon så japp japp!

 


2013-06-05 | 09:51:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 43 - He's just a friend

Förra kapitlet: Snabbt bläddrade jag ner till bokstaven J i kontaktlistan och letade upp rätt namn. Utan att tveka tryckte jag upp nummret jag sökte efter och placerade telefonen mot örat.
Hon svarade efter tredje signalen. "Chloé?"
"Det är dags." sa jag istället för att hälsa. "Janice, jag har en idé."

Jag tog enkelt emot den orangea basketbollen och tog de få kliven som behövdes för att jag skulle nå ett bra skottläge, innan jag kastade upp den i den slitna korgen. 
"Ni gör det för enkelt." skrattade jag och såg bort på Chaz och Liam som stod några meter ifrån mig på baketplanen. Ryan dunkade till mig i ryggen,
"Snyggt skott, Bieber." 
Det var skönt att äntligen få umgås lite med Ryan igen. Jag hade saknat honom trots att jag förstod precis vad det var som höll honom på avstånd ifrån oss andra. Zoeys sätt att behandla sina pojkvänner på hade inte haft en särskilt positiv inverkan på honom. Det gjorde ont att se hur han försökte hålla humöret uppe för våran skull. 
Jag sneglade bort mot Lennie som satt och dinglade med benen på en utav de många bänkarna runt omkring asfaltsplanen. Bredvid henne satt Janice och Chloé som verkade vara mitt uppe i ett samtal om Chloés balleringaskor då de betraktade dem från alla möjliga olika vinklar och diskuterade siffror och priser. De var antagligen nya och dyra med tanke på deras upphetsning över dem. Lennie däremot, satt med uppmärksamheten riktad mot oss. Jag visste att det inte fanns någonting som hon fann mindre intressant än att just diskutera mode med Chloé.
"Sluta stirra på Lennie och kör." suckade Chaz samtidigt som han tryckte upp bollen i min famn.
Jag släppte henne inte med blicken, "Hon är så fin idag."
Suck och stön hördes runt omkring mig och jag flinade åt dem innan jag studsade ner bollen i marken igen. 
"Fråga om hon vill vara med. Det verkar inte som att hon är så sugen på att sitta där borta." log Liam och såg på mig. "Lennie är faktiskt rätt bra på basket, vi bruk-"
"Jag vet." avbröt jag honom med och vände mig om till Lennie igen. Jag menade inte att vara otrevlig, men jag hade ingen lust att stå och lyssna på hur han berättade om sina erfarenheter och minnen han hade med min flickvän. "Vill du var med och spela, Lennie?"
Hon lös upp, "Om jag får?"
"Klart du får." sa Chaz och hon kom snabbt upp på benen och började gå över planen. Janice och Chloé såg efter hennes ryggtavla i några sekunder innan de återgick till sitt samtalsämne. "Om du är med i mitt och Liams team förstås."
Lennie flinade mot mig när hon insåg att vi kommit i olika lag och jag himlade med ögonen, "Det finns ingenting jag hellre vill."
"Ni kommer inte ens vinna nu när ni är fler." skrattade Ryan kaxigt och jag nickade med blicken i Lennies. Hon höjde ett ögonbryn och log snett.
"Ni två är alltid så självgoda." tyckte Lennie och la huvudet på sned.
"Är vi inte alls." 
"Jo, och sen när ni inser att ni inte är så bra som ni faktiskt tror, så blir ni sura på alla andra." 
"Håll tyst, mini", sa Ryan surt och tog bollen ifrån mig innan han började studsa den mot marken. Jag började backa på planen för att komma bort från Lennie, Chaz och Liam då jag insåg att de just nu var tre mot en. Ryan var inte sen med att passa vidare bollen till mig, men jag kom inte långt innan den låg i Chaz händer, som sedan passade till Lennie som otroligt nog lyckades undvika Ryans försvarsattack och sköt bort den mot Liam som inte behövde göra något annat än att låta bollen falla ned i korgnätet.
När detta hade skett upprepade gånger utbytte Ryan och jag en sur blick.
"Det är fusk." argumenterade jag. "Ni har alltid en fri att passa till." 
Lennie skrattade sitt klingande skratt innan hon började rulla bollen mellan händerna, "Det var precis det här jag sa skulle hända. Nu blir ni sura för att ni förlorar."
"Vi förlorar inte!" utbrast Ryan. "Vi leder sedan tidigare."
Lennie himlade med ögonen innan hon ännu en gång log. "Vill ni fortsätta köra eller ger ni upp?"
"Dröm vidare." fnös jag åt hennes sista alternativ innan jag ställde mig framför henne. Hon flinade snett vilket fick mig att bli tvungen att svälja ned alla ord som nästan föll ur genom min mun. Hon var så perfekt. Hur var det ens möjligt?
"Redo?" skrattade hon samtidigt som hon studsade bollen framför sig och min mage bubblade och kittlade av ljudet. 
Jag slickade mig om läpparna och såg in i hennes ögon, "Bring it."
Lennies blick svepte över mitt ansikte i någon sekund, men en blick som fick mig att tappa andan och fullständigt tappa fattningen om vad som hände runt omkring mig, vilket resulterade i att jag knappt hann reagera när hon utan förvarning tog ett steg förbi mig med basketbollen. Hon hann inte längre än några meter innan jag var ikapp henne och grep tag om hennes midja samtidigt som jag bromsade in hennes fart och tryckte upp hennes rygg mot mitt bröst. Skrattandes försökte hon sig ta sig ur mitt grepp.
"Ge mig bollen, Lennie." mumlade jag leendes i hennes öra samtidigt som jag skrattade. "Ge mig bollen nu." 
Men längre hann jag inte innan hon hade kastat iväg bollen till Chaz som snabbt tog emot den. 
"Håll i Lennie!" skrek Ryan samtidigt som han bokstavligen kastade sig över Chaz. Lennie hann inte ens försöka sig på att göra något motstånd innan jag - nogrann med att inte göra henne illa - hade brottat ned henne på marken och satt över hennes mage med hennes händer tryckta över hennes huvud. Hon sprattlade under mig och med en snabb blick på andra sidan planen kunde jag se hur tävlingen om bollen hade utvecklats till en kamp på liv och död mellan Ryan, Liam och Chaz. Liam och Chaz verkade förresten inte ens lägga någon tanke på att de var i samma lag då de bråkade om bollen med varandra precis lika mycket som de gjorde med Ryan.
"Kom igen, Ry!" ropade jag samtidigt som Lennie skrattade under mig. Ryan verkade stärkas av mina ord då han gav sig på killarna med någon slags brutal attack som fick alla tre att falla omkull och bollen att rulla iväg. De kom snabbt på fötterna igen och trängde sig fram för att få tag i den. Jag bet mig i läppen för att inte brista ut i ett skratt över hur fåniga de såg ut. 
"Jag skulle uppskatta lite hjälp här borta, vet ni", skrattade Lennie anklagandes, men de var antingen för upptagna med sitt eget eller för långt borta för att uppfatta hennes ord. 
"Antar att du är fast hos mig." flinade jag och såg ned på hennes ansikte. Hon såg upp på mig och räckte ut tungan. 
"De kommer och räddar mig, ska du se." sa hon självsäkert och log. "Eller så släpper du mig bara så slipper vi alla komplikationer."
"Ibland tror du för mycket, hjärtat." skrattade jag. 
Lennie såg surt på mig i några sekunder innan hon himlade med ögonen, "Vi vet båda två att du kommer ge dig iallafall, så allt jag behöver göra är egentligen bara att vänta på att du tröttnar på din fåniga lek. Sen kommer du låta mig gå och då kommer du haka på killarnas... Vad det där nu ska föreställa."
Jag försökte ignorera henne genom att se bort på de andra igen. De låg just nu och rullade runt i gräset bredvid planen och kastade sig över varandra. "Och nu försöker du ignorera mig bara för att du inser att jag har rätt. Visste du inte det, sötnos? Jag har alltid rätt, för jag är helt enkelt bäst. Hur som helst, så kommer du senare förstå att den dä-"
"Ibland pratar du för mycket också." avbört jag henne med ett skratt. 
Lennie log snett innan hon såg in i mina ögon, "Få mig att bli tyst, då." 
Det tog mindre än en hundradels sekund för min kropp att reagera på hennes ord. Den där ilande, lockande, sugande känslan infann sig snabbt i hela min kropp och mitt grepp om hennes handleder mjuknade direkt. Mitt hjärta slog dubbla slag i bröstet när jag lutade mig ned över henne och våra läppar samarbetsvilligt rörde vid varandra. Varje kyss jag delade med Lennie fick mig allt mer säker på att det här var rätt. Att vi var rätt. Det fick mig helt knäsvag och varm att tänka på hur allting var bättre i hennes närvaro. Att ingenting kunde mäta sig med känslorna hon gav mig. Kenny hade sagt någonting om att vara nykär förra veckan, men ordet nykär passade inte in bland orden som beskrev mina känslor för henne. Det här var någonting mer. 
Hon lutade sig snart ifrån mig och bet sig löst i läppen samtidigt som hon mötte min blick.
"Det här är så mycket bättre än basket." fnissade hon och jag kunde inte hjälpa att ett alltför stort leende passade på att ta plats på mina läppar. "Däremot så kväver du mig här under." 
"Lägg av, så tung är jag faktiskt inte." sa jag och lät mitt leende ersättas av en sur blick. "Det som väger är isåfall bara muskler."
Hon skrattade och skakade på huvudet, "Du och ditt ego, Justin."
"Kalla mig inte Justin, baby." sa jag allvarligt. "Kalla mig för... Hm..." Jag låtsades tänka i några sekunder innan jag log, "Kalla mig för Krallis."
"Krallis?" skrattade hon. "Du är på riktigt konstig." 
Jag lossade på mitt seriösa ansiktsuttryck och flinade innan jag gav henne en sista puss på munnen och ställde mig upp. "Jag släpper dig. Är du nöjd nu?" 
Jag hjälpte henne upp och hon log medan hon borstade bort smutsen från sina peach-färgade shorts och det vita linnet. "Hur nöjd som helst." 
Vi log mot varandra på det där sättet som bara vi kunde göra och för några sekunder blev allting förutom hon suddigt och overkligt. Det var som att det enda min blick kunde fokusera på var hennes bruna ögon, det söta ansiktet och hennes perfekta leende. 
"Justin?" Janices röst avbröt våran försiktiga blick och vi båda vände bort huvudet mot hennes håll samtidigt. "Din telefon ringer." 
Jag fattade tag om Lennies hand och joggade över planen för att nå bänken de satt på. 'Mamma' stod det på displayen och jag tryckte snabbt fram samtalet.
"Hej, mamma." log jag, fortfarande överdrivet glad över det som hänt tidigare. 
"Justin, var är du?" sa hon istället för att hälsa. "Vi åker till signeringen om femton minuter."
Jag pressade samman läpparna, "Just det, jag hade helt glömt bort det. Jag går nu." Lennie pekade på sig själv med en menade blick och jag skrattade till, "Lennie hälsar förresten." 
"Hälsa tillbaka. Skynda dig. Vi ses sen, puss." 
"Vi ses." hann jag säga innan hon tryckte bort samtalet. Tydligen var hon stressad, vilket inte var konstigt med tanke på mitt dåliga sinne för att komma i tid. Janice, Chloé och Lennie såg ut att vänta på vad jag skulle säga någonting angående samtalet.
"Jag måste gå." suckade jag och de alla såg något besvikna ut. 
"Måste duuuu?" klagade Lennie med en rynka mellan ögonbrynen. 
Jag nickade och strök försiktigt över hennes hand med min tumme, "Mm... Det är viktigt. Men jag ringer dig ikväll." 
Mitt löfte verkade få henne att komma på lite bättre tankar då hon log och kysste mig mjukt på kinden.
"Okej, jag ska försöka sätta stopp för det där..." Hon nickade bort mot våra vänners boll-slagsmål innan hon fortsatte, "innan någon gör sig illa på riktigt." 
"Smart där." sa jag med ett skratt sedan vände jag mig mot de andra två tjejerna och log, "Vi ses."
De nickade, "Vi ses." 
Jag gav Lennie en sista puss på munnen innan jag började promenera bort från basketplanen, genom den lilla gröna parken i riktigt mot vägen. Bakom mig kunde jag höra hur killarnas höga röster och skratt byttes ut mot Lennies. De verkade äntligen ge sig. 
 
Det var inte förrän jag nådde asfaltsvägen och hade börjat följa trottoaren som jag hörde hur någon gick bakom mig.
"Justin, vänta." Åh nej, jag kände igen den där rösten. Jag svalde innan jag vände mig om.
"Chloé, hej." 
Hennes långa fake-blonda hår guppade över hennes axlar när hon sprang ikapp mig. Hon log stort mot mig så att jag kunde skymta en perfekt tandrad bakom hennes rosa läppar. 
"Går det bra om jag gör dig sällskap? Jag ska ändå träffa några vänner."
"Nej, det är lugnt." svarade jag. En något stel tystnad la sig över oss efter det. Den där krypande känslan av att jag var tvungen att säga någonting spred sig inom kort i min kropp och jag letade snabbt efter första bästa samtalsämne. "Så... Ehum..."
"Okej, innan du säger någonting så vill jag bara säga förlåt", sa hon och såg upp på mig med ett något besvärat ansiktsuttryck. "Vi fick inte precis världens bästa start, det kan vi nog komma överens om båda två. Ditt och Lennies förhållande är absolut ingenting som stör mig, okej? Ni är hur söta som helst tillsammans." 
Hennes ord förvånade mig och jag mötte hennes blick. Någonting i de där blåa ögon fick mig att faktiskt våga tro på att hon menade allvar. 
"Tack, antar jag", fick jag ur mig. 
"Lennie och jag... Vi klickar inte direkt", Hon skrattade till, "Men jag vill inte att det ska förstöra någonting mellan dig och mig. Och förlåt för det där som hände på Chazs rum. Det är klart att jag förstår att du inte hälsade till mig på den där konserten." Det här kändes inte rätt. Chloé kunde väll inte bara ta tillbaks allt och förvänta sig att allt skulle bli som vanligt? "Allvarligt talat så tror jag att det blev lite för mycket med hela Justin Bieber-grejen. Jag känner mig så elak. Kan du förlåta mig?" 
Hon såg vädjande på mig och verkade nästan lite ångerfull. 
"Jag... Chloé, jag är ledsen men det har faktiskt ingenting med din och Lennies realtion att göra. Det är inte för att jag inte tycker om dig, utan för att jag inte vet ifall jag kan lite på dig." Det lät elakt när jag sa det, men det var lika bra att få ur sig sanningen med det samma. "Jag har problem med att låta folk komma nära mig. Lennie har blivit något undantag. Jag släpper aldrig in nya människor i mitt liv."
"Det är för att du verkligen gillar henne." sa hon med ett leende och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. 
"Självklart förlåter jag dig, folk blir ibland konstiga när de träffar mig."
Hon log snett och strök mig över armen där vi gick. Inte på det där vanliga påträngande Chloé sättet, utan vänskapligt och förståligt. Någonting inom mig sa åt mig att inte låta mig luras av detta, men jag hade varit med om liknande saker förut. Människor som först betett sig som idioter och sedan bättrat sig. 
"Så allt är okej mellan oss?" frågade hon lugnt.
"Allt är okej." 
 
"So everything's okay between us?"
 
Hon log stort och för första gången på länge fick det där leendet mig inte att må illa. Vi svängde tillsammans in på gatan som ledde till mina morföräldrars hus och passerade de fina radhusen.
"Hur går det då? Med Lennie och allt?" frågade hon, uppriktigt intresserad.
"Det går bra. Lennie är... underbar." Jag såg ned på henne för att försöka se hur hon reagerade på mina ord, men till min förvåning så log hon bara. 
"Hon verkar göra dig lycklig." sa hon och jag nickade. "Och hennes familj då? Är Liam hennes bror? Jag förstår inte riktigt det där." 
Jag skrattade till, "Nej, det är hennes vän bara."
"Han är söt." tyckte Chloé. "Lite för söt nästan. Han verkar verkligen tycka om Lennie."
Jag blev iskall inombords. Säg inte att Chloé också har lagt märket till det. Snälla, snälla, snälla. 
"Jo, de är tighta." sa jag spänt, vilket hon verkade märka av.
"Och du gillar det inte?" gissade hon med ett leende.
Jag skakade på huvudet, "De är bara vänner."
"Tror du verkligen på det, Justin?" 
Gjorde jag det? Ja. Jag litade på Lennie. Om hon sa att de enbart var vänskap inblandat i deras relation så fanns det ingen anledning för mig att gå omkring och tro annat. Men samtidigt så... Sättet de såg betedde sig i varandras sällskap, sättet de verkade kunna prata om allt, sättet han fick henne att skratta på... Det drog mig till vansinne. Trots att jag vägrade inse det.
Hon suckade, "Ser inte Lennie på dig att du är avundsjuk?"
Jag svarade inte och hon verkade tolka min tystnad som ett nej då hon såg besvärat på mig. 
"Du kanske ska prata med henne?" föreslog hon. 
"Vad vill du att jag ska säga? Jag kan inte förbjuda henne att umgås med sin bästa vän. Dessutom är han bara här i några dagar."
Hon suckade, "Du har rätt. Men jag lovar att berätta för dig ifall jag märker någonting speciellt."
"Tack." 
Jag stannade upp precis utanför mormor och morfars hus och fick syn på mamma som kom nedrusande för uppfarten. "Justin, in i bilen nu. Vi är redan sena!"
"Vi ses", sa hon och gav mig en snabb kram.
"Det gör vi", halvropade jag samtidigt som jag skyndade mig upp mot bilen. Vi utbytte ett sista leende innan jag drog upp dörren till bilen och hoppade in. Såfort hon kom utom synhåll lät jag mitt leende dö ut och blev genast djupt försjunken i mina egna tankar. Tankar som jag helst ville slippa. 

Vad är det som Chloé och Janice håller på meeed? 43 är klart hur som helst och många verkar lite nervösa över vad det är som kommer hända under kommande kapitel... Hur tror ni att det kommer gå?
Glöm inte att ställa frågor i frågestunden (inlägget under) och att följa oss på instagram för massa information om bloggen - Likebieberblogg. 
 
Kommentera!

2013-06-03 | 10:31:00 | Novell: Meddelanden

FRÅGESTUND

Large
 
Holaaaa!
Vet ni? Den 12:e juni fyller likebieber 2 år och självklart ska detta firas, hehe.
Så då tänkte vi lite såhär: Från och med idag sätter vi igång en frågestund här på bloggen! Ni får ställa viiilka frågor ni vill, om novellen, om bloggen, personliga frågor till oss som skriver och ja... Helt enkelt vad ni vill! 
Sen den 12:e, svarar vi på alla frågor i ett videoinlägg! Visst blir det kuuul? 
 
Btw, kapitel 43 är klart, saknas bara bild. Kommentera så kommer det upp snabbare, som vanligt ;)
 
/ Alice & Miriam

2013-06-01 | 16:57:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 42 - It's time

Förra kapitlet: "Det är därför det är bra att du finns, lil sis. Tack," sa han uppriktigt och drog sig ifrån mig sekunden innan Lennie och Liam skrattande återvände till rummet och vi log båda två som om vårat tidigare samtal aldrig ägt rum. Och jag kunde skratta och jag kunde le brett, i vetskapen om att jag kanske lyckats orsaka en spricka mellan Justin och Lennie.

 
Zoeys perspektiv:
 
 
Det knackade på dörren. Vem ville mig något? Alla hatade mig. Inte för att jag inte förstod dem. De hade all rätt att avsky mig, faktiskt. Som om det inte var nog att vara otrogen en halv sommar hade jag säkert förstört både Justin, Chaz och Ryans vänskap, förmodligen fått Justin att tvivla på min syster, förstört hela vårat gäng och förlorat allas respekt. Med all rätt, som sagt. Jag förtjänade inte en smula medlidande. Ändå knackade det igen. Vem ville mig något? Lennie var inte hemma, någon annan kunde jag inte komma på.
"Kom in," mumlade jag och drog åt toffsen i håret samtidigt som jag stängde ihop laptopen jag hade i knät.
En figur jag kände igen mycket väl klev in. Brian. Jag blev tvungen att anstränga mig för att inte flämta till, som om jag sett ett spöke.
"Brian?" fick jag fram och han log snett. Han log.
"Hej Zoey."
Han tog sig friheten att slå sig ner på Lennies säng, endast någon meter ifrån mig. Hur kunde han ens vilja vara i närheten av mig?
"Hej." sa jag kort, beredd på det värsta.
"Så... Jag ville bara... Jag har, hm, köpt en ny flygbiljett," började han. Jag väntade med spänning på fortsättningen. "Jag åker hem imorgon, redan," förklarade han trött. När jag tänkte efter, såg Brian utmattad ut. 
Det här var min chans. Jag hade chansen att förklara, nu.
Säg något, Zoey. Säg något.
"Det är okej, va?" blev chockerande nog hans nästa replik. Jag nickade snabbt. Hastigt fyllde jag mina lungor med luft och tvingade för första gången på länge mig själv att möta hans blick.
"Brian, förlåt. Jag vet, jag är en idiot. Jag vet. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna gottgöra någon, jag..."
Jag tystnade av att mina ögon vällde upp i tårar. Desperat försökte jag blinka bort dem. Jag fick inte gråta nu, jag kunde inte gråta nu. 
"Jag skulle göra vad som helst, för att ta tillbaka det jag gjort. Men det går inte. Jag är ledsen, jag kan inte fixa det här. Det är jag och bara jag som har-" 
"Zoey," avbröt han, "Lyssna. Du har gjort fel, ja. Du har krossat två hjärtan, ja. Men jag känner dig, jag vet hur konstigt jag har betett mig och jag vet att jag inte vet något om ditt liv här, men... Jag känner dig. Jag vet vem du är." 
"Du är en av de få. Och dessutom, vad spelar det för roll nu?" fick jag fram, uttryckslöst.
Brian ryckte på axlarna. "Det spelar roll. Du och jag var lyckliga länge Zoey, jag vet hur fantastisk du är. Det spelar roll för att det vi hade var inte obetydligt. Du har alltid varit en utav mina bästa vänner Zoey, och den tjejen jag känner skulle aldrig göra något sånt."
Jag knep ihop ögonen i ett sista desperat försök att hålla inne tårarna. Det gick inte. Jag begravde ansiktet i händerna och lät tårarna rinna, lät mig själv bli sparkad i magen, lät mig känna hatet mot mig själv. Det gjorde ont. Det var behagligt.
"Jag vet inte hur jag tänkte, Brian. Jag tänkte inte alls. Jag är en idiot." fick jag fram mellan mina fingrar och om han inte känt mig så länge hade han förmodligen aldrig kunnat urskilja orden.
"Jag är inte arg längre, Zoey. Jag tänker åka tillbaka till England nu, och lämna ditt liv här ifred, jag lovar. Jag är ledsen, väldigt ledsen, och jag förstår det inte," han andades ut. "Men jag har accepterat faktumet nu. Du var otrogen, du är kär i en annan. Jag har insett det, även om jag inte respekterar det."
Trots hur hemsk Brian varit mot Lennie häromdagen, trots alla dryga stunder han haft, trots hur otrevlig han varit dessa dagar, var allt mitt fel. Allt var mitt fel.
"Jag vet inte hur det blir med dig och Ryan nu, och jag vet inte heller vad som händer när ni kommer hem till Manchester efter sommaren. Men..." han såg ut att ta satts inför vad han skulle säga. "Kontakta mig inte. Jag ska lämna dig ifred, och du måste låta mig. Du måste förstå att trots att jag inte är arg längre, så... Det är svårt att smälta. Du lät mig leva i en lögn halva sommaren, Zoey." 
Jag nickade. "Och jag har mer skuldkänslor än du anar." sa jag uppriktigt och han nickade kort. Stämningen var stel, men tusen gånger bättre än väntat. 
Han ställde sig upp och jag var inte långt efter. Han började gå bort mot dörren och jag tassade efter på helspänn. Precis innan han såg ut att vara påväg att öppna dörren och lämna mitt liv, vände han sig om och kramade om mig. Det var en stel kram, men en bra. Förmodligen den tydligaste, mest uppenbara hejdå-kramen jag någonsin skulle få.
"Jag är ledsen att det var var tvunget att bli såhär." fick jag fram när vi släppt varandra. Han nickade. 
"Jag med," var det sista han sa innan han lämnade rummet.
Kvar blev jag. Chockad, glad, ledsen, kallsvettig och inte minst förvirrad.
 
 
 
Lennies perspektiv:
"Nej. Absolut inte. Nej, nej, nej."
I snabbt tempo klickade jag runt på den lilla touchskärmen i Justins bil i hopp om att finna musik i min smak. Det var lättare sagt än gjort, kanadensisk musik var... Nej, inget vidare. Som den tvättäkta engelsman jag var, hoppades jag innerligt på att en Ed Sheeran, eller möjligen One Direction låt, skulle dyka upp. Att säga dessa önskningar högt till Justin var dock förmodligen ingen lysande idé. Vad jag uppfattat det som var One Direction lite av hans konkurrenter. Fast jag visste även att de var vänner, vilket förvirrade mig. Hur som helst, brittisk musik, något jag verkligen saknade. Ännu en gång växlade jag kanal och blev bemött av ett gräsligt ljud. Franska lät det som, fransk hiphop eller något. Jag grimaserade. Justin la sin fria hand på min arm med ett flin men behöll blicken på vägen.
"Ge upp Lennie. Den här är väl bra."
"Den här är hemsk, Justin." muttrade jag och han skrattade. Det slog mig att han ju faktiskt kunde tala franska och kanske förstod var de sa i låten, men då hade jag redan växlat. Denna låt var det lite mer drag i, men jag skulle precis låta fingret klicka sig vidare till nästa igen, när sångaren tog ton och jag kände igen rösten på pricken. Med ett nöjt leende lutade jag mig tillbaka i sätet och Justin gav mig en kort blick innan hans hand rörde sig mot skärmen för att byta.
"Nej, sluta," protesterade jag och bytte snabbt tillbaka. Den här kunde jag ju. Lite, iallafall. Jag sneglade mot Justin som verkade obekväm i situationen och sänkte huvudet i en blyg gest. Jag skrattade och försökte sjunga med när, ja, Justin Bieber, tog ton på radion.
"You're hmmhhbeautiful, beautiful, girl show it, you should know it, beautifuuuul, beautifu-u-u-u-l..." fick jag fram och Justin brast ut i skratt åt min egna lilla version av texten. Jag gav honom ett exalterat leende och fortsatte.
"Baby whatcha doin' where you at, at, at, workin' it shy holdin' back yeah back, we're not...mmmmmm it like that, it like that..."
"So DJ bring that bring that bring that bring that back, 'cause-" fyllde han korrekt i mellan skratten och jag försökte högljutt överrösta honom till refrängen som jag faktiskt kunde. 
"All around the wooooorld, people wan't to be loooved. Yeah.. 'Cause all around the wooorld, they're no different than uus... All around the wo-o-orld-"
Min stämma tonade hastigt bort i samma sekund som Justin gav mig ett sista generat flin och räckte sig mot skärmen för att stänga av musiken helt. Jag kollade ilsket på honom och slog löst till honom på armen. 
"Jahapp, så fick man inte ens sjunga lite," muttrade jag.
"Inte för att din härliga sångröst störde mig, inte alls, men det där är alltid lika pinsamt," försökte han bortförklara sig, fortfarande med blicken på vägen, som vi alldeles strax lämnade för att svänga in på parkeringen till cafét vi skulle möta våra föräldrar på. Tydligen var det viktigt för både mamma och pappa, och för Pattie att de fick träffas och 'bekanta sig', som mamma uttryckt det. Inte för att jag hade något emot det.
"Jaja. Tur för dig att vi är framme," tyckte jag, och Justin flinade samtidigt som han parkerade bilen. När motorn stängts av kollade sig Justin omkring som vanligt innan han öppnade några dörrar. Då vi tidigare ringt och bokat bord på cafét - någonting som tydligen var helt normalt ifall man var en världs stjärna -  hade vi blivit tilldelade en parkeringsplats på bakvägen. Förmodligen var alltså de övriga bilarna på parkeringen personalens fordon. Justins blick vandrade över bliarna som var parkerade, och fastnade på en som parkerat ungefär samtidigt som oss, två platser bort. Han sträckte sig över ratten för att få bättre syn över den, antog jag.
"Jag tror det är paparazzis som följt oss hit, Lennie." mumlade han, med blicken fäst på den mörkt tonade bilen. Jag knäppte loss bältet. "Vill du vända? Våra föräldrar får ju träffa varann i vilket fall. Jag kan gå in och köpa varsin kaffe till oss, innan vi åker," föreslog jag och Justin vände sig mot mig med en missnöjd blick.
"Men du gillar ju inte att äta i bilen." 
Jag skrattade till över hur dumt det lät, men samtidigt över glädjen att han hade kommit ihåg det obetydliga faktumet att jag avskydde att äta i bilen.
"Jag klarar mig." log jag åt hans missnöje vilket verkade få en ny beslutsamhet att ta plats i honom.
"Nej, vad håller vi på med? Nu går vi in. Några paparazzis ska inte få förstöra, vi är trots allt i Stratford."
Justins bruna ögon mötte mina med ett leende innan han kastade en blick bort mot bilen igen och knäppte loss sitt bälte. Jag skakade på huvudet åt hans beslutsamhet men hann inte tänka så mycket mer, sekunden därpå hade han öppnat dörren och klivit ut. Jag följde snabbt hans exempel och han slöt direkt upp vid min sida, varpå han låste bilen och vi började gå bort mot ingången, som endast verkade bestå av en simpel dörr.
Precis som Justin förutspått, kunde jag direkt känna blixtar i ryggen. Inte en blixt, snarare kanske tio blixtar i sekunden.
Några ynka sekunder senare befann sig ett femtal paparazzis istället rätt framför oss, och pratiskt taget blockerade ingången. Justin mötte oroligt min blick, för att kolla om jag var rädd antog jag. Jag log diskret upp mot honom som svar, något som inte verkade lugna honom speciellt mycket. Det enda jag egentligen var orolig för var hur blixtarna fångade upp mitt utséende, och att ifall de gjorde det dåligt kunde jag ändå inte göra någonting åt det. Och möjligen var jag något irriterad över att fotograferna ställt sig precis framför ingången, men annars var jag okej. Även om Justin inte faktiskt fysiskt höll min hand, kunde jag liksom känna hur han beskyddande höll om mig med någon slags osynlig mantel.
Som en bekräftelse kände jag sekunden därpå hans betryggande hand mellan mina skulderblad. 
"Ursäkta oss, ifall vi bara skulle kunna få..." bad Justin tydligt, men vänligt, ju närmare vi kom, varpå blixtrandet spårade ur fullständigt. Jag blev tvungen att lägga en hand över ögonen för att inte bli helt blind av ljuset, och Justins grepp kring mig hårdnade genast. Hans hand förflyttades till min överarm och pressade mig försiktigt mot hans bröstkorg, samtidigt som han tog ytterligare ett kliv mot ingången. Det var nu endast någon ynka meter mellan oss och alla kameror. Just när jag var påväg att ge upp, föreslå att vi kanske bara skulle springa tillbaks och sätta oss i bilen igen, öppnades entrédörren utan någon som helst förvarning och en vad jag antog var någon som arbetade på cafét började tala, eller snarare skrika åt fotograferna. 
"Jag måste be er att flytta på er, ni blockerar entrén för gäster." började hon formellt, men efter ingen överhuvudtagen respons verkade irritationen ta över. "Så, iväg, akta på er! Försvinn!"
Blixtarna tonades inte ner men kom nu istället från flera olika håll. Hur hade jag ingen aning om, men inom loppet av några sekunder befann jag mig iallafall innanför dörren som snabbt smälldes igen bakom oss.
Justin flämtade till och jag kunde känna hans kropp darra, nästan skaka. Förmodligen av frustration. Fortfarande var allt jag såg något vitt, flimmrigt, och allt jag kände hans trygga armar runt mig.
När Justin försiktigt tog tag i min hand jag hade kupat framför ögonen och förde den bort från mitt ansikte, var det första jag la märke till en människa. Det flimmrade fortfarande i min blick, men jag kunde iallafall urskilja en söt tjej precis framför oss. Hon hade en bricka på sin vita skjorta, förmodligen med ett namn på. Något på L. Justins högra hand slutade stryka mitt hår och fattade hennes i ett väluppfostrat skak. 
"Det är jag som är Justin." hälsade han med ett leende och tjejen skrattade till. Förmodligen åt att han ens presenterade sig. "Tack så mycket för din hjälp, verkligen." fortsatte han och hon log.
"Det var inget. Jag är Lauren." hon log men kollade samtidigt något oroligt mot mig, som fortfarande lutade mig mot Justin i en skärrad gest. "Hur är det? Vill du ha något? Ett glas vatten?"
Jag rätade på ryggen och släppte Justin helt innan jag tog mig samman och log mot henne. "Jag mår bra, tack. Jag heter Lennie." sa jag och skakade hennes hand jag med. 
"Vilken tur," tyckte hon, fortfarande med ett lugnt leende på läpparna, och gjorde sedan en gest med armarna åt höger. Vi hade kommit in i en slags personalhall, förstod jag när allt det vita och flimmriga försvunnit. Framför oss bredde köket ut sig och personer med likadana vita skortor som Lauren sprang in och förmodligen ut i själva cafét med olika kaffekoppar och bakelser. Åt höger, det håll som Lauren pekade mot, fanns en kort korridor med ett par rum mot varje vägg. "Vi reserverade ett personligt fikarum åt ert sällskap." förklarade hon och pekade med fingret mot den tredje dörren på korridorens vänstra sida. "Där har ni ert rum." 
Justin log trevligt åt henne samtidigt som han fattade min hand och strök med sin tumme mot min handflata. Den rytmiska rörelsen gjorde mig lugn och jag kände hur nervositeten och även skräcken för alla kameror sakta även den tonades bort för varje beröring.
"Tack igen, för din insats där ute. Det var verkligen hjälpsamt," tackade han henne ännu en gång och hon gav oss ett sista leende innan hon försvann bakom svängdörrarna in i köket och lämnade oss ensamma. Direkt vände sig Justin mot mig och tog oroligt tag om mina överarmar. Han såg ut att vara påväg att säga något, men ändrade sig och la istället hårt armarna om mig. Jag la mina egna kring hans hals och lät mitt ansikte falla mot hans axel. Jag visste inte alls varför jag kände mig så svag, men av någon anledning hade fotograferna lyckats skrämma mig. Han flätade in fingrarna i mitt hår och tog ett djupt andetag.
"Är du okej, älskling?" mumlade han och jag nickade. 
"Jag är okej," andades jag mot hans axel. Jag tog tillräckligt avstånd så att jag skulle kunna se honom i ögonen, och hans djupbruna ögon betraktade mig oroligt. "Jag är okej,"  upprepade jag med ett litet leende. Han sökte efter något i min blick. "Blev du rädd, Lennie?" 
"Nej."
"Jag vet att du blev rädd."
"Det är lugnt, okej? Jag var inte förberedd på alla kameror." Min röst sprack på slutet och Justin kollade nästan förtvivlat in i mina ögon.
"Jag vill försäkra dig om att det aldrig kommer hända igen, Lennie, men jag kan inte. Det där kommer hända igen, och igen, och igen." Desperationen i hans röst och blick var omöjlig att missa.
"Shh... Jag vet och jag är beredd nästa gång." försäkrade jag, kände hur jag fylldes med mod. Jag visste precis hur frustrerad han var, jag var tvungen att samla ihop mig för hans skull.
"Men det gör mig arg, Lennie, jag kan inte skydda dig från det där." 
Han släppte min höft mig sin ena hand och gjorde en gest mot dörren, den där paparazzisarna förmodligen fortfarande stod utanför. Jag kunde inte låta bli att le honom ett snett léende.
"Du skyddar mig bara genom att vara där, Justin." förklarade jag och var nära på att himla med ögonen.
Han stängde ögonen, öppnade dem och kollade allvarligt på mig. "Lova bara att du mår bra?" 
Jag betraktade honom. Hans ögon skiftade i den mörka tonen de alltid gjorde när han var på dåligt humör, hans mun var ihopsnärjt till ett stramt streck och hans bröstkorg rörde sig regelbundet varje gång han tog ett nytt andetag. Han andades långsamt, men på något sätt upprört. Utan att tänka efter lät jag mina läppar leta upp hans och omslingra dem passionerat. Han var direkt med på noterna och förflyttade sina händer från min midja till mina kinder, som han fjäderlätt smekte. Jag kunde inte hjälpa att varenda nerv i min kropp skrek hur rätt det var och att mina armar fick i princip klamra sig fast runt hans nacke för att inte falla ihop till en fläck på golvet. Jag kunde inte motstå att också le när hans leende kändes mot mina läppar, och jag kunde inte motstå rysningen när hans händer strök slingor av mitt hår bakom mina öron. 
"Nu mår jag bra." andades jag när kyssen motvilligt avslutats och Justin skrattade till.
"Jag med." Han lutade sin panna mot min och jag kunde skymta den vanliga glimten i hans ögon.
"Då så," viskade jag. "Nu går vi in och får det här gjort."
 
 
 
Två timmar senare, när en servitris knackade på dörren till vårt otroligt fina fikarum och undrade ifall någon skulle ha påtår, var jag på strålande humör. Redan innan jag och Justin kommit hade Pattie och mina föräldrar hunnit ta sig igenom allt kallprat och verkat klickat perfekt. Pattie var lika road av mammas och pappas brittiska som Justin var av min, och pappa lika fascinerad av Pattie och Justins liv som vilken fjortonåring som helst. Justin hade dessutom betett sig lika perfekt som han alltid gjorde, vilket resulterat i att mamma verkade vara en större Belieber än någonsin.
Rummet gick i jordnära färger. Väggarna var vita upptill, med en modernt målad trälist nedtill. Mamma, Pappa och Pattie satt i varsin vit fåtölj runt det låga vita bordet, och jag och Justin hade slagit oss ner i soffan i samma stil. För tillfället verkade de vuxna, och Justin, ha kommit in på ämnet bilar, något som inte roade mig alls. Justin hade lagt sin arm om mig och jag halvlåg i en trött position lutad mot hans bröstkorg, redo att bokstavligen falla i sömn vilken sekund som helst.
"Jag är mätt," log mamma mot servisen och Pattie instämde.
"Vi ska börja röra på oss snart, tror jag." sa pappa och fick det att låta som en fråga. Ännu en gång instämde Pattie och mamma nickade. 
"Absolut. Vi skulle kunna ta in notan, tack."
Servitrisen skrev ner något i sitt lilla block och log sedan mot oss allihopa. "Det är redan ordnat. Det är bara för er att lämna via bakvägen, när ni vill." 
Jag kunde inte låta bli att fnissa till åt mammas och pappas något förvånade ansiktsuttryck. Gratis dyrt fika, inget de var vana vid.
"Jättegott fika, tack så mycket." berömde jag servitrisen precis innan hon lämnade rummet och hon log innan hon lämnade rummet och stängde dörren efter sig.
Mamma reste sig upp och började ta på sig sin kappa hon hängt på ryggstödet. Pappa och Pattie följde hennes exempel. Min position i soffan däremot, perfekt lutad mot Justin, försökte jag desperat dra ut på.
"Lennie, du får sova hemma, hjärtat," sa Justin och strök mig över huvudet. Det gjorde bara allt ännu bättre. 
"Mm..." mumlade jag och samlade ihop kraft till att ställa mig upp. Mamma la huvudet på sne och log åt mig och Justin, så som hon alltid gjorde under hennes jobbigaste mamma-ögonblick. Jag skrattade trött och lät Justin hjälpa mig upp på benen och sätta på mig min tunna jacka. 
När alla fått på sig sina jackor började vi tillsammans gå mot samma dörr jag och Justin tidigare kommit in från. 
"Vi har bilarna parkerade på vanliga parkeringen, så jag tror vi går runt direkt," förklarade Pattie och Justin nickade. Han kramade om mina föräldrar medan jag gjorde detsamma med Pattie.
"Det här har varit så trevligt," tyckte mamma och vi nickade instämmande allihopa. Jag blev tvungen att gäspa, herregud vad trött jag var. Egentligen ville jag hem och sova, men hemma var bara Zoey som säkert låg och deppade. Det orkade jag inte heller med just nu. Chaz och Liam var ute och spelade fotboll med några av Chazs kompisar. Faktumet att Chaz och Liam blivit så pass bra vänner på endast några dagar gjorde mig glad. Väldigt glad. 
"Ses vi hemma Justin?" undrade Pattie och Justin nickade.
"Ja." 
"Kommer du också Lennie?"
Jag och Justin utbytte en blick. "Ja," upprepade han åt mig.
"Mormor lagar middag, tror jag hon sa," upplyste hon oss om med ett varmt leende. Jag älskade Dianes mat.
"Vi ses ikväll då Len, eller imorgon om inte annat." sa pappa och jag nickade,
"Jag ringer er sen."
De försvann ut mot den vanliga delen av cafét samtidigt som jag och Justin vände oss mot dörren och klev ut i den tidiga kvällen. Det tidigare fina vädret hade nu ersatts av ett grått molntäcke och duggregn. 
Den här gången syntes inte en människa till på den lilla parkeringen, och Justins hand höll ett fast grepp kring min. 
"Våra händer passar verkligen, har du tänkt på det?" undrade jag samtidigt som han låste upp bilen på avstånd, så att den blinkade till. Meningen påminde mig om den vi utbytt i Manchester. Natten på hans hotellrum då jag fått ligga sådär tätt intill honom i flera timmar. Han skrattade.
"Ja, många gånger. Jag gillar våra händer tillsammans." sa han och kysste mig på kinden innan han lät mig kliva in i passagerarsätet.
 
 
 
Chloés perspektiv:
Lennie talade om något för honom i lågmäld ton, vilket fick honom att brista ut i sitt överdrivet fina skratt. Han svarade henne något jag inte kunde höra - säkert något gulligt - innan han lämnade en perfekt kyss på hennes kind.
Det var droppen.
Jag lutade mig bakom bilen igen, tillräckligt för att de omöjligt skulle kunna se mig, och fiskade upp min telefon från fickan. Rösterna ekade i mitt huvud, gjorde mig galen. Jag ville också vara tillsammans med Justin Bieber, jag ville också att han skulle älska mig villkorslöst och jag ville också tillhöra honom. Lennie Dale förtjänade honom inte. Jag och ingen annan förtjänade honom, och jag visste precis vem som skulle kunna hjälpa mig att få honom att inse det. 
Snabbt bläddrade jag ner till bokstaven J i kontaktlistan och letade upp rätt namn. Utan att tveka tryckte jag upp nummret jag sökte efter och placerade telefonen mot örat.
Hon svarade efter tredje signalen. "Chloé?"
"Det är dags." sa jag istället för att hälsa. "Janice, jag har en idé."

2013-05-27 | 15:25:00 | Novell: A Summer Trip

@likebieberblogg på instagram

  
 Hellooo världens bästa läsare. Nu har vi, som vissa av er önskat länge, fixat ett instagramkonto till likebieber! Där kommer vi att uppdatera med alla möjliga blogg-relaterade saker, förmodligen dagligen. Så vill ni hålla bättre koll på novellen, uppdateringen, ta del av sneakpeaks och jaa, kanske lära känna oss lite bättre, följ oss! :) Vi lovar att uppdatera mer än vad vi uppdaterar facebooksidan, hehe. 
 
Sök på likebieberblogg eller tryck på bilden så hittar ni kontot!
 
 

2013-05-23 | 23:19:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 41 - I can't believe you noticed

Förra kapitletJag lät allt komma på samma gång. Oron över min syster, osäkerheten över min och Justins intima stund tidigare under dagen, glädjen över att ha mina föräldrar och min bästa vän i närheten men den stora obehagskänslan över att ha Brian i närheten, medlidandet för Ryan, den kraftiga viljan över att vilja berätta för Justin att jag älskade honom oanständigt mycket, det ständiga grubblandet över Janice och även Chloé, rädslan för Justins värld, fans och kändisskap...
Och någonstans mitt bland alla tankar som snurrade runt, bland Justin och Chaz konverserande och spelande, tillät jag mig själv falla i sömn, medveten om att jag befann mig i världens tryggaste famn.

"Vad lyssnar du på?"
Justin låg med bakhuvudet lutat mot min mage i solen och såg - som om det ens var möjligt - ännu snyggare ut i solskenet ute i familjen Somers trädgård. Jag lossade försiktigt på hörlurarna och gav honom den ena innan jag stoppade i den andra i mitt öra igen. Justin nynnade lågt med i versen till One Republic låten som jag redan hade spelat aningen för många gånger den senaste månaden. 
"Du har faktiskt ganska bra musiksmak." sa han med ett leende på läpparna. 
Jag log, "det glädjer mig att höra. Jag menar, du är ju trots allt... du."
"Justin Bieber." avslutade han. "Den oerhört snygga och oemotståndliga stjärnan som du inte kan leva en dag utan."
Jag skrattade, "Det låter snarare som att det är du som är kär i dig själv."
Oerhört snygg och oemotståndlig var faktiskt en underdrift. Justin var allt en kille kunde vara och lite till. Och sedan lite till igen. Just nu var han dessutom enabart iförd ett par badshorts och hans hår var ruffsigt efter vinden. Han var så snygg att jag knappt ville se på honom.
"Sa du nyss att du inte var kär i mig, baby?" frågade han med sin typiska busiga röst.
Jag ryckte på axlarna med ett leende på läpparna, alltför medveten om sättet han rörde sig på när han satte sig upp över mig. 
"Så du menar..." Han höjde på ett ögonbryn. "... Att du inte känner någonting alls när jag gör så här?" Justins mjuka läppar snuddade försiktigt vid huden på min mage och trots att det kändes som att varje del av mig plötsligt glödde, höll jag mig lung.
Jag suckade nonchalant, "nepp."
"När jag gör så här då?" Han lutade sig mot mitt ansikte men vek av i sista sekund, precis så att jag hann få lite för höga förhoppningar och kysste istället mitt nyckelben. 
Jag slöt ögonen i någon sekund innan jag log, "fortfarande ingenting."
Justin skrattade mot min hud innan han vandrade upp mot mitt ansikte igen. 
"Nu då?" mumlade han, några millimeter ifrån mina läppar.
Jag svalde, "lite pirr i magen kanske."
Pirr i hela kroppen, ett hjärta som dunkade fortare än nödvändigt, ögon som inte ville slita sig ifrån hans ansikte och den där speciella känslan som tog över allt annat. 
Han log snett innan han pressade sina läppar mot mina. Jag flätade snabbt in fingrarna i hans bruna och lena hår och lät hans händer forma sig efter mina höfter
"Okej..." erkännde jag mellan kyssarna. "Jag är nog lite kär i dig trots allt."
Han drog sig ifrån mig med ett skratt och lutade sedan lugnt sin panna mot min. Hans bruna ögon hade en mer lugn form av den där glödande blickan han haft dagen innan. Det var någonting med de där ögonen som fick mig fullkomligt mållös. Och samtidigt så ivrig. 
Jag kunde inte låta bli att bli lite besviken när han satte sig upp igen och såg bort över den gröna gräsmattan på baksidan. Långsamt hävde jag mig upp på armbågarna och sträckte på mig bredvid honom. 
Han harklade sig en aning, "Lennie?"
"Ja?" svarade jag, lite förvånad över hans lite nervösare tonfall.
"Har du kollat runt på Twitter mycket på sistone?" Han log snett.
Jag skakade på huvudet. "Jag är inte inne så jätteofta. Varför undrar du? Är allt okej?"
"Nej, det är... TMZ har dragit igång rykten om mig och någon tjej och jag ville bara försäkra mig om att du inte trodde på det." 
Jag blinkade förvånat, "En annan tjej?"
"Någon tjej som jag tydligen skulle ha träffat igår, vilket är omöjligt med tanke på att jag var med dig hela dagen." suckade han. 
"Men så kan de väl inte göra?" utbrast jag, plötsligt lite irriterad. "Kan du inte bara säga att det är falskt?"
Han ryckte på axlarna, "tror du att folk bryr sig om vad jag säger? De är nöjda så länge de har någonting att skvallra om."
Jag la armarna i kors över bröstet och såg medlidsamt på honom, "Du säger det som om det är en vana."
"Det är en vana." sa han och mötte min blick. Han verkade vilja tala ut om allt det här, det syntes på något sätt i hans blick. Samtidigt visste jag att han ogillade den typen av uppmärksamhet. 
"Är det jobbigt?"
Han var tyst en stund innan han nickade. Jag ville inte pressa fram några svar ifrån honom, så istället kröp jag närmare honom och la armarna om hans nacke. Justins muskulösa armar placerades lungt runt min kropp och hans blick fastnade på en punkt strax under mitt nyckelben. 
"Ibland påverkar det mig inte alls, men vissa saker de skriver blir bara..." han stönade lågt. "Det blir för mycket. På senaste tiden är allt de har kunnat tänka på hur vild jag är. De har hittat på historer om att jag dricker och festar hela nätterna när jag i själva verket bara är ute med några från crewet. Så fort jag gör ett litet misstag så blir det kaos. Ingen verkar vilja inse att jag inte är perfekt. Och de lyckas förstöra varje liten lycklig stund jag har genom att peka ut alla brister. Det värsta är att vissa ju faktiskt tror på det." 
Jag nickade långsamt, "lova mig att du inte låter det gå över huvudet på dig."
"Ibland känns det som att det redan har gjort det. Tänk om jag förlorar greppet om allt? Det är inte precis ovanligt för folk i min situation."
"Justin." sa jag och placerade mina händer om hans kinder så att jag kunde se honom i ögonen. "Du är för bra för allt sådant. Det vet du, det vet jag och det vet alla som känner dig. Dessutom vet du att jag, eller alla andra i din omgivning, aldrig skulle låta det hända."
Han slöt ögonen, "Det är därför det är så skönt att jag har er, speciellt dig. Du har aldrig sett mig för någonting annat än den jag är. När jag är med dig kan jag liksom... Jag behöver inte sätta upp någon perfekt fasad, säga rätt saker hela tiden eller le tills det gör ont i kinderna."
Jag lät min hand glida ner längst hans nacke och log, "Bra, för jag känner detsamma." 
Justins händer följde min rygg ned till mina höfter och såg på mig. 
"Du är verkligen det bästa jag har." mumlade han, mer för sig själv än till mig, innan han ännu en gång pressade sina läppar mot mina. För stunden kändes det faktiskt bra att sitta där, i Justins famn och känna hur han öppnade sig för mig. Lät mig se sidor av honom som han annars dolde. Samtidigt var det på något sätt inte förrän då jag insåg att det han sa var sant. Jag hade fått uppfattningen av att Justin inte lät någonting av det människor i hans omgivning sa påverka honom. Tydligen hade jag haft fel. Justin var precis lika känslig som vilken annan artonåring som helst och det gjorde lika ont för honom att höra alla dessa konstanta hotande ord som det gjorde för mig. 
Utan förvarning avbröt han kyssen med ett leende på läpparna.
"Tack." log han.
Jag såg på honom, "för vad?"
"För att du finns." 
 
 
Janices perspektiv:
Jag betraktade dem igenom fönstret från mitt rum. Justin hade ställt sig upp och sträckte lite på sig i solen innan han fattade tag om Lennies hand och hjälpte henne upp. De började dra ihop handduken de legat på och deras blickar verkade inte vilja lämna varandra. Det drog mig till vansinne hur han konstant kollade på henne. Det var inte rätt. Ingenting utav det de gjorde var rätt. 
Jag lutade mig närmare glaset och lät min blick glida över honom. Idag var han brutalt och okontrollerat snygg i sina ljusblåa badbyxor och det ruffsiga håret. Synen hade varit perfekt ifall han inte hade stått där, med en beskyddande arm om Lennies midja. Det syntes, att hon var hans. Hon var faktiskt också söt idag och ja, hon såg bra ut i den där perfekt åtsittande bikinin som fick henne att se så brun ut. Jag ville så gärna, så gärna, så gärna också kunna stå där nere i solen hand i hand med en kille som miljontals tjejer suktade efter, få kalla honom min, få oplanerade kyssar av honom och se sådar fruktansvärt bra ut utan att behöva stå framför spegeln i timmar. Jag ville också. Och jag visste att det där livet egentligen tillhörde mig.
Det knackade på dörren och sekunden därefter stack mammas vänliga ansikte in genom dörren.
"Hej, gumman." sa hon. "Vad kul att se dig hemma. Hur var det hos Emelie igår?" 
"Det var väl rätt kul." 
Hon såg nöjd ut, "Blev det sent? Du ser lite trött ut."
Nej, mamma. Det blev inte sent. Men jag kunde inte sova. Jag kan aldrig sova nu för tiden, visste du inte det, mamma? Ser du det inte på mig? 
"Vi låg uppe och kollade på film."
"Åh, vad mysigt!" log hon innan hon fortsatte, "Pappa och jag åker iväg med John och Sylvia en stund. De ville se lite mer utav umrådet, så vi tänkte ta dem till parken vid biblioteket. Gå ut och spendera lite tid med de andra en stund. Justin frågade efter dig förut, jag tror att hela gänget tycker att det är lite tråkigt nu när du är borta så mycket." Jag fick svårt att andas. Hade han allvaligt frågat efter mig? 
Jag log, "Jag går ner till dem senare."
Mamma lös upp, "Vad bra, hjärtat! Då ses vi senare då. Vad sägs om att vi gör någonting kul snart också. Bara vi två? Det var så längesen sist."
Någonting i hennes ögon påminde om skuldkänslor. Jag visste mycket väl att hon tog på sig skulden för mitt konstiga uppförande. Jag hade hört dem diskutera det en sen kväll. Pappa hade talat om att det berodde på tonåren, för Chaz hade ju varit precis likadan och jag kanske hade en anledning till att söka mig hemifrån. När mamma hade bett om exempel på den teorin hade pappa inte haft några, och det hade gjort så ont, ont, ont i mig. Fattade de inte att jag helt enkelt var fruktansvärt olyckligt kär?
"Absolut." svarade jag därför. "Shopping när jag har fått min månadspeng?" 
Hon nickade stort, "Vad roligt! Vi ses senare då? Glöm inte Lennie och Justin." 
"Mm, vi ses." sa jag men hon hade redan hunnit stänga igen dörren efter sig. Jag lyssnade till hennes fotsteg genom korridoren och hur ljudet långsamt tonades ut när hon gick ned för trapporna. 
Vad var det för fel på mig?
 
 
 
Jag rätade till mitt vita spetslinne innan jag klev in i vardagsrummet där Liam, Justin och Lennie satt och pratade i soffan. På bordet framför dem stod ett paket vaniljglass samt fyra skålar framdukade. De hade dragit på sig shorts och t-shirts efter deras tidigare soliga stund ute i trädgården. 
"Hej, Janice." log Lennie när hon fick syn på mig. "Vill du ha glass?"
"Gärna." svarade jag och slog mig ned bredvid Justin. Han log snett mot mig - ett leende som fick hjärtat att hoppa över ett slag och min mage att pirra okontrollerat. 
"Hur mår Zoey?" frågade jag långsamt samtidigt som jag slevade upp glass i en utav skålarna. Lennie vred lite på sig och ryckte trött på axlarna. Samtalsämnet föll henne tydligen inte riktigt i smaken.
"Sådär." sa hon. "Hon vill nog inte prata om det. Hon skäms." 
Liam la sin hand på hennes lår och suckade medlidsamt. "Det kommer gå bra, Lennie. Vi vet båda två att Zoey inte låter någonting tynga henne särskilt länge." 
Jag stirrade på hans hand. Den låg för långt upp för att vara vänskaplig och för långt ned för att vara kärleksfull. Det var någonting med Liam och Lennies vänskap som jag inte tyckte om. Eller kanske snarare tyckte om, faktiskt. De var så nära inpå varandras liv att de liknade ett gammalt gift par.
"Ehum..." mumlade Justin samtidigt som han hängde en arm över hennes axlar, som för att markera at hon var hans. Det syntes i hans blick att han var missnöjd över Liams handplacering. "Precis. Det kommer att ordna sig." 
Jag stirrade ned i glasskålen i mina händer och kunde inte låta bli att känna av hur fel allting var. Det var inte menat att vara såhär.
"Jag hörde några tjejer i skolan prata om din konsert i Manchester förresten." sa Liam med blick fäst vid Justins. "De sa att den var fantastisk."
"Det var den!" fyllde Lennie i med. "Jag har vääärldens mest begåvade pojkvän." 
Justin kliade sig i nacken och log gulligt. "Ehum, tack antar jag."
Lennie stirrade på honom i några sekunder innan hennes mun föll vidöppen.
"Du rodnar." andades hon och vände sig så att hon satt med hela kroppen vänd mot honom. Det var sant. Han rodnade. Inte jag-blir-helt-röd-i-ansikte rodnad, utan en helt perfek rosig-om-kinderna rodnad. Han var så bedårande att jag var tvungen att stirra ned i skålen igen. 
"Du rodnar!" upprepade hon och log så att hennes vita tänder skymtade bakom läpparna. "Justiiin! Jag har aldrig sett dig rodna förut."
Justin slickade sig om läpparna och skrattade till med blicken i sitt knä. Lennie suckade lyckligt samtidigt som hon begravde ansiktet mellan hans axel och hals.
Liam suckade, "Ni två har redan börjat gå mig på nerverna, vet ni det? Inte undra på att Chaz klagar så mycket. Hur står folk ut?"
Varken Lennie eller Justin svarade honom, utan log istället mot varandra. Jag stoppade snabbt in en sked glass i munnen och försökte fokusera på hur sval och skön den mjuka massan var emot min tunga. Det hjälpte inte särskilt mycket.
"Men något mer?" utbrast Lennie plötsligt och såg bort på Liam igen. "Har du något intressant Machester-skvaller att dela med dig utav?" 
Liam ryckte på axlarna, "Det är rätt dött där hemma faktiskt. Emilie verkar ha tagit över efter Zoey och hon beter sig som någon mentalt störd drottning som alla ska se upp till och avguda. Annars har det inte hänt så mycket mer." Han flinade innan han fortsatte, "Sen kanske du minns Lennie Dale? Hon har tydligen gått och blivit tillsammans med Justin Bieber över sommarlovet. Kan du fatta?" 
"Inte roligt." muttrade Lennie och la armarna i kors över bröstet. "Inte roligt alls faktiskt."
Justin däremot skrattade bara sitt klingande och underbara skratt och skakade på huvudet. 
"Just det, på tal om Manchester - Gissa vem jag träffade för några veckor sedan?" skrattade Liam. 
Lennie såg på honom, "Vem?"
"Mrs Waldmore." Hon stirrade på honom i några sekunder innan de både två exploderade ut i världens skrattattack. Justin vände sig mot mig och höjde frågandes på ena ögonbrynet och jag höll allvarligt talat på att sätta glassen i halsen när han mötte min blick. Jag ryckte lite på axlarna för att visa att jag inte heller hade någon aning om vem denna 'Mrs Waldmore' var eller vad det var som var så fruktansvärt roligt. 
"Vad är det som är så roligt?" frågade Justin vilket inte ledde till någonting annat än ännu mer skratt från Lennie och Liams sida. Han såg bort på dem med en blick som lös av både hopplöshet och... Avundsjuka. 
Det var inte svårt att se på Justin att han inte kände sig säker på hela Lennie och Liam grejen och jag förstod honom. Jag var inte ens säker på ifall det bara fanns vänskap inblandat i deras förhållande eller ifall det var mer. Eller jo, det var jag ju. Jag visste att Lennie aldrig skulle ha hjärta att göra något som Zoey. Jag visste vilken speciell och intensivt stark relation Justin och Lennie hade, vem som helst förstod att de älskade varandra ohälsosamt mycket. Men det betydde inte att jag inte skulle dra nytta utav Justins osäkerhet.
"Liam och jag..." flämtade Lennie. "Vi... När vi var yngre så..." Längre kom hon inte innan skratten kvävde hennes talförmåga igen.
"Vi skulle busa med..." skrattpaus, "... Med Mrs Waldmore i- i lägenheten..." skrattpaus, "... bredvid och..."
"Sluta!" tjöt Lennie och höll sig för magen. 
Liam lugnade sig en aning innan han skrattandes fortsatte, "Lennie ringde på och sen så var det meningen att vi skulle springa därifrån, men... Men Lennie... Hon-" Ännu en skrattpaus.
Justin skrattade, "Lennie gjorde vad?"
"Ramlade ner för hela trappan och vi..." skrattade Liam. "... Vi blev påkomna och hon skällde ut oss... Och sen... Sen dess har hon gett och världens läskigaste blick varje gång vi har träffat henne."
"Ni är ju helt sjuka." suckade jag och himlade med ögonen. 
Justin skakade på huvudet och såg menandes på mig, "Brittisk humor, säger jag bara..." 
"Hey!" utbrast Lennie och slog till honom på armen. "Brittisk humor är underbar, det vet vi båda två."
Justin svarade genom att flina brett och skaka lite lätt på huvudet. Jag ställde ifrån mig min nu tomma porslinskål på bordet framför oss med en skräll och Lennie log.
"Är du klar?" 
Nej, du vet. Jag hade tänkt äta skålen också.
"Jag är klar."
"Jag plockar undan." sa hon och började sedan stapla upp alla skålar och skedar på bordet under Justins något missnöjda uppsyn.
"Du behöver inte, Lennie." sa han och rynkade pannan.
Liam reste sig upp, "Äsch, jag hjälper henne." 
Justin såg ut att vara påväg att ställa sig upp han också, men utan att jag riktigt visste varför stoppade jag honom.
"Du kan väl stanna här med mig, Justin?" 
Han såg lite förvånat på mig i några sekunder innan hans blick landade på Lennie igen. Hälften av alla skålarna balanserade hon i sin vänstra hand medan den andra var fylld utav skedar. Liam petade henne otåligt i ryggen för att hon skulle röra sig emot köket.
"Är ni säkra på att ni inte behöver-"
"Nej, nej, stanna med Janice du. Det tar bara några minuter." log Lennie medan hon började gå igenom vardagsrummet med Liam hack i häl. När de klev över tröskeln till köket kunde jag inte låta bli att snegla bort mot Justin som stirrade efter dem.
"Är det bara jag eller..." började han, mer för sig själv än för mig, men avbröt sig själv innan han hann säga någonting. Jag visste redan vad han täkte. Det här var min chans, och jag visste precis hur jag skulle hantera den.
"Justin, jag vill inte få dig att tro massa saker nu..." sa jag och såg in i hans ögon. "Men vad håller de där två på med egentligen?"
Han rynkade pannan, "Jag kan inte fatta att du märkte det. Till en början trodde jag att det bara var jag, men om du också kan se det så..." 
Han bet sig hårt i läppen och slöt ögonen. Det var precis det här hon gjorde. Hon fick honom att bli sårad. Hon gjorde honom illa. Hon var inte bra för honom. Att Lennie inte ens kunde hålla sig till enbart honom fick mig att vilja slå till henne igen. Hårdare den här gången. Jag ville göra illa henne på samma sätt som hon gjorde illa personen jag älskade. Och mig, som hon skadade mig. Du skulle ha det så mycket bättre med mig, Justin. 
"Sättet hon ser på honom, det får mig... Jag känner mig så underlägsen." mumlade han och skruvade på sig i soffan.
Jag ansträngde mig för att verka riktigt bekymrad, vilket jag ju inte alls var."Jag vet, Justin. Och jag är ledsen för din skull. Jag vill inte säga att Lennie går i sin systers fotspår, men efter allt som har hänt de senaste dagarna så..." 
Justin lutade sig framåt och frustade till innan han såg på mig igen och skakade på huvudet, "Men jag menar... Det är Lennie. Hon skulle inte göra någonting sådant mot mig. Eller hur?"
 
"I mean... It's Lennie. She wouldn't do that to me, right?"
 
Han väntade nästintill otåligt på mitt lugnande besked om att allting stod rätt till, men jag lät det inte komma. Precis enligt min plan kollade jag istället plågat på honom i några sekunder för mycket, så att jag verkligen kunde känna av hur tvivlet började skava i honom. 
"Du vet väl att jag alltid finns här för dig, Justin?" frågade jag och placerade en stöttande hans på hans axel vilket fick honom att sjunka ihop ännu mer. Han andades tungt och betraktade mig i några sekunder innan han rätade på sig och drog in mig i en mjuk och trygg omfamning. Hela min kropp mjuknade under hans beröring och jag fick inte fram ett ljud mot hans axel. Allt jag kunde göra var att sitta där och ta vara på varenda sekund. Dra in varenda doft. Känna hans varma händer på min rygg. 
"Det är därför det är bra att du finns, lil sis. Tack," sa han uppriktigt och drog sig ifrån mig sekunden innan Lennie och Liam skrattande återvände till rummet och vi log båda två som om vårat tidigare samtal aldrig ägt rum. Och jag kunde skratta och jag kunde le brett, i vetskapen om att jag kanske lyckats orsaka en spricka mellan Justin och Lennie.

Var tvungen att plugga i helgen och det var därför kapitlet aldrig publicerades. Men nu är det uppe hur som heeelst. Känner ni lika mycket hate mot Janice som jag gör, haha? Och vad är det som händer mellan Justin, Liam och Lennie? I smell drama ;)
 
Kommentera, Miriam

2013-05-10 | 12:31:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 40 - Literally my other half

 Förra kapitlet: Han rynkade pannan, "Så, ehum... Vi kanske borde gå tillbaks till de andra? Jag vill tala med Chaz."
Jag andades ut av lättnad, "Förlåt honom. Snälla?" Han ryckte lite på axlarna och jag putade med underläppen och gav honom en riktig hundvalpsblick som fick honom att äntligen le en aning. "Snäääälla...? För min skull?"
Han suckade, "jag ska försöka."

 
"Hallå?"
Jag öppnade ytterdörren till mormor och morfars hus och föste in Lennie framför mig innan jag själv gick in efter henne och stängde dörren bakom oss. Hon släppte taget om min hand för att knyta av sig sina skor, medan jag enkelt sparkade av mina på två sekunder. Det var en vana, en smidig sådan. Jag tog av mig kepsen och ställde mig för att vänta på Lennies något mer ordentliga process att bli klar. 
"Justin, hej gubben." Mormor klev in i hallen med sitt vanliga varma leende, som direkt blev ännu bredare när hon fick syn på vem som stod bredvid mig. "Åh, hej Lennie." log hon. 
Lennie fick av sig sin sko och ställde sig upp vid min sida med ett lika stort leende. "Hej, Diane."
"Hur är det med er?" log hon mot oss och jag nickade med en axelryckning. 
"Det är som vanligt. Bra." Jag fångade upp Lennies hand i min, varpå hon snabbt kollade upp mot mig och gav mig ett litet leende. Som vanligt for det en varm känsla genom mig av både hennes knappa beröring och hennes blick. Skulle den där euforiska känslan när hon var i närheten aldrig försvinna? Det började bli patetiskt. Faktiskt så började hela jag och sättet jag betedde mig på i hennes närhet, börja bli patetiskt.
Lennie harklade sig,
"Och ni då, Diane? Mår du och Bruce bra?" undrade hon vänligt.
"Tack, vi mår fint. Vi sitter och dricker kaffe inne i vardagsrummet just nu, Pattie kom precis från affären. Vill ni ha?" erbjöd hon. 
Lennie kollade frågandes på mig och jag nickade. "Visst, gärna."
Lennie var svag för kaffe, det visste jag sedan tidigare. Hon log tacksamt mot mig och jag kysste henne med ett leende på kinden medans vi gick efter mormor in till vardagsrummet. Mormor verkade faktiskt fortfarande tycka att hela Justin-har-en-flickvän-situationen var lite för bra för att vara sann. Varje gång hon såg oss så lite som att hålla varandras händer, fick hon ett lyckligt leende på läpparna. Lennie blev alltid lika blyg när hon märkte sådant, men för mig gjorde det ingenting alls. Så länge man kunde se att vi hörde ihop, så var jag nöjd.
De hade högtidligt förklarat för mig en gång, både mormor och morfar, att jag skulle vara rädd om Lennie. Det var fantastiskt hur bra mina morföräldrar och min mamma kom överens med Lennie.
Hur bra alla kom överens med henne, när jag tänkte efter. 
"Du är bäst," mumlade hon mot min axel när vi klev in i vardagsrummet och den skarpa doften av kaffe slog emot oss direkt. Jag skrattade dovt och lät min hand krama om hennes hårdare.
"Hej, Lennie!" hälsade mamma direkt och morfar gav oss en glad nick. "Kom och sätt er."
De hade dukat upp med en stor kanna kaffe och några kakor som såg helt himmelska ut låg och väntade på min ankomst på ett fat. Mormor slog sig ner bredvid morfar och jag gick med Lennie i handen runt bordet där vi slog oss ner.
"Så", Mamma slog ihop händerna med ett leende mot Lennie, "vill du ha kaffe, Lennie?"
"Gärna."
Hon blev direkt tilldelad en kopp och mamma vände blicken mot mig. "Du också?" 
Jag skakade på huvudet. "Nej. Men, kanske några av de där kakorna.." 
De skrattade allihopa åt mig. Mamma suckade och räckte mig fatet med kakorna, perfekt. Jag plockade oblygt på mig ett par stycken och skickade vidare tre av dem till Lennie. Hon skickade tillbaks en av dem direkt. Jag skrattade till över hur bra hon kände till min glupska sida och tog tacksamt emot kakan igen.
"Han är som han är", konstaterade mamma med en trött blick på min prydliga hög av kakor. Lennie skrattade och nickade, innan hon mimade någonting till mig som jag inte kunde uppfatta.
Hon var extremt söt idag, med hennes hår böljandes ner över axlarna och hennes levande blick som gång på gång mötte min med det där speciella leendet. Jag betraktade henne noga medan hon trevligt konverserade med min familj.
"Våra vänner från Manchester är på besök, även våra föräldrar. Det var därför jag fick så bråttom hem igår, förresten." berättade hon och mamma nickade intresserat. Jag smekte med min tumme över Lennies fingrar under bordet. Hon hade redan haft nog skuldkänslor över att hon inte hade berättat för mig om hela Brian-grejen. Jag hade bestämt mig för att helt enkelt inse att det enda hon ville var att försöka tillfredsställa alla så gott det gick och därför undanhållit det för mig. Det var sanningen, även om det gjorde ont att hon inte velat berätta för mig. Men det var så hon var. Hon ville allas bästa så starkt att hon ibland inte lyckades göra alla nöjda, ändå. 
"Vad roligt", tyckte mamma och Lennie nickade. "Men då kanske vi eller jag, hinner få säga hej till dina föräldrar också?" 
Jag såg bort på henne och kände mig med ens osäker på ifall hon tyckte att det var någon bra idé. 
"Ja, absolut", log Lennie och vände sig mot mig. Jag nickade uppmuntrande och mamma log stort.
"Lennies föräldrar är jättesnälla", försäkrade jag och verkade göra alla vid bordet nöjda över kommentaren. Våra händer fortsatte leka med varandra under bordet. Det var något idag, mellan oss, som kändes extra bra. Kanske för att vi under gårdagen gått igenom en liten kris, och vårat förhållande redan idag kommit över hela den delen. Idag kändes allt spänt men samtidigt så där lugnt som vanligt.
 
 
Lennies perspektiv:
Så fort jag tagit min sista klunk av kaffet ställde sig Justin upp och tackade för fikat. 
"Det var så lite. Tack för sällskapet." svarade Pattie med sitt alldagliga leende. Faktiskt, så älskade jag det leendet.
Bruce och Diane log lika hjärtligt de också när vi lämnade vardagsrummet och jag log tillbaka innan Justin hastigt tog med mig in i köket där vi lastade av oss kopparna. Därefter gick vi uppför trappan och redan innan vi klev in i hans rum kände jag hur något låg i luften mellan oss. Justin såg mer ivrig ut än vanlig, hans blick glödde när den mötte min. Han drog enkelt upp dörren och lät mig kliva in före honom i det nu välbekanta rummet och han hann knappt stänga dörren efter oss innan han pressade sina läppar mot mina.
Jag placerade mina händer mot hans bröstkorg och besvarade ivrigt och glatt överaskad hans kyssar. Hans händer nästan masserade mina axlar och han kysste mig med en beslutsamhet och intensitet han sällan gjort tidigare. Jag mötte hans fortfarande glödande blick, vilket fick mig att helt tappa kontrollen. Den var intensiv och såg på mig som om jag var det värdefullaste som någonsin existerat. Jag lät mina läppar massera hans hårdare samtidigt som hans händer tog ett stadigt tag kring mina kinder.
"Lennie..." mumlade han med en dov röst. Jag försökte kväva en rysning och höll om honom hårdare. Eller, försökte. Varenda muskel i min kropp kändes svagare än någonsin och hela situationen hade tagit luften ur mig. Det var helt och hållet Justins grepp om mig som gjorde att jag inte bara försvann ner som en fläck på marken.
Han började gå framåt, så att jag blev tvugen att backa, och jag förstod med ens att han ville få ner mig på sängen. Utan att avbryta kyssarna förflyttade vi oss över rummet och Justin slog sig ner på sängen innan jag klev upp med mina knän på varsin sida om honom så att jag satt gränslad över hans knä. 
Jag hade helt tappat kontrollen över mig själv och allt annat och kom plötsligt på mig själv med att dra lätt i Justins tröja. Hans läppar stannade upp mot mina och hans glödande blick mötte min, varpå jag lika beslutsamt  mötte hans. Med en enkel rörelse drog han av sig den v-ringade t-shirten och jag drog med mina händer längst hans bara armar. Kyssarna togs återigen vid och han mumlade något mot mina läppar jag inte lyckades uppfatta just då. Allt jag uppfattade var hans närhet, hans mjuka läppar, honom i allmänhet och de tusentals svindlande känslorna i min kropp.
Hans händer var överallt, på varenda liten millimeter av min kropp kändes det som. Hans läppar letade sig ner över min hals, vandrade över mitt nyckelben och jag fick anstränga mig för att hålla nere andningen. 
När hans händer började söka efter något jag antog var min vita skjortas knappar avbröt jag kyssen och hjälpte honom att snabbt få av den.
Jag satt nu i hans famn med, bortsett från min vita spetsbehå, bar överkropp. 
"Justin..." fick jag mirakulöst nog fram och hans händer fortsatte vandra ner längst min rygg. När han nått mina höfter tog han ett bestämt tag om dem och la mig försiktigt ner i de mjuka lakanen och därefter, noga med att inte tynga mig med sin egen vikt, la han sig över mig. 
Ingenting kan någonsin ha kommit mer olämpligt, någonsin förut, för plötsligt skar min vassa ringsignal genom rummet likt en ilande fläkt. Min första instinkt var att ignorera den, men efter bara några signaler blev det omöjligt.
"Lennie..." Justin avbröt kyssen och mötte min blick med ett lekfullt leende. "Svara."
Han flyttade sig bakåt i sängen så att han satt lutad mot väggen och jag hävde mig upp för att följa hans exempel och sätta mig bredvid honom. Tätt bredvid. 
"Hallå?" svarade jag i telefonen och försökte dölja min oregelbundna andning. Det verkade gå sådär, för Justin frustade genast till bredvid mig och försökte kväva ett skratt. Jag gav honom en mordisk blick. 
"Lennie, hej gumman. Är du med Justin?"
Jag lät ögonen vila på honom. Hade vi nyss varit på väg att ha sex? Vad var det som egentligen höll på att hända? Hade jag nyss - självmant - låtit honom dra av mig min skjorta? Herregud, hela hans familj satt på nedervåning. Tänk ifall de hade... Nej, Lennie. Nej.
"Ehum, ja." svarade jag mamma i telefonen.
"Åh, vad roligt! Zoey verkar lite nere, jag tänkte kolla om du kanske kunde komma och försöka pigga upp henne lite? Jag och pappa ska iväg till något café med Claire och Ben. Men om du är med Justin så, hon kla-"
Jag avbröt henne. "Nej, inga problem, jag kan komma."
"Känn dig inte tvingad, gumman. Ta med Justin om du vill."
"Mm, vi kommer snart."
"Vad snällt, tack Lennie. Vi ses senare."
Samtalet avslutades och jag kände mig med ens obekväm i min inte så påklädda kropp.
"Vad hände?" undrade Justin och sträckte sig efter sin t-shirt. Jag suckade. 
"Jag måste hem till Zoey. Hänger du med? Jag tror Chaz är hemma."
Han verkade tveka ett ögonblick. Justin och Chaz hade iallafall slutat som vänner under den väldigt känslosamma och händelserika gårdagen, men jag misstänkte att Justin fortfarande kände sig lite... Sviken. Av oss alla. Med all rätt, såklart.
"Jo, jag följer med."
Jag sken upp och gav honom en snabb puss. "Åh, vad bra!" 
Han flinade och räckte sig över sängkanten för att plocka upp min skjorta som hamnat på golvet.
"Så jag antar att vi får ta det här en annan gång?" 
Jag knäppte på mig skjortan, ställde mig upp och skrattade till samtidigt som jag tog hans hand i min och drog upp honom från sängen. 
"Jag antar det."
 
 
 
En kvart senare hade vi nästan gått hela vägen hem till Somers. På vägen hade vi hunnit träffa två fans till Justin, som förvånansvärt nog även hade bjudit in mig till att vara med på bilden de bad om. Tjejerna hade varit så gulliga och glada, verkligen överlyckliga över faktumet av att ha träffat på sin stora idol. Justin han själv hade också varit glad och gulllig, när jag tänkte efter.
Han var absolut inte rädd över att hålla min hand, eller presentera mig, eller bara helt enkelt visa att jag var hans. Det var så naturligt mellan oss, alltid. Vad som hade hänt tidigare kändes inte ens konstigt, om det ens var möjligt kändes det som om vi var närmare varandra än någonsin tidigare. Solen sken, min hand vilade i världens bästa persons hand, och det var sommar. Allt hade varit perfekt, om det inte vore för hela Zoey-Brian-Ryan-dramat. Plötsligt kände jag hur den där jobbiga känslan kom krypandes igen.
Jag började halvt omedvetet nynna på en gammal Hannah Montana-låt, men hann inte många rader innan Justin ville veta vad det var jag sjöng.
"Känner du inte igen den?" jag mötte hans blick. "Hannah Montana. Världens bästa program." 
Han rynkade pannan mot mig med ett leende, "Hannah Montana?"
"Ja."
"Är inte det Mileys program?" undrade han. Jag drog mig dramatiskt ur hans grepp om min hand. Zoey och jag hade bokstavligen dyrkat Hannah när vi var yngre. Lärt oss varenda sång utantill, kollat på varenda program, uppträtt inför mamma och pappa och lekt alla möjliga lekar som involverade henne.
"Ja, precis. Miley. Du menar väll inte att du aldrig har tittat på Hannah Montana, Justin?" 
Jag försökte strängt spänna blicken i honom men det gick inte så bra. Han skrattade sitt klingande skratt, som alltid gjorde mig sådär varm inombords. Vi klev in på rätt gata och började gå mot huset.
"Nej, faktiskt inte." erkände han till sist. 
"Skandal." konstaterade jag. "Vi måste absolut kolla på ett par avsnitt. Miley Cyrus är bäst."
Justin flinade, "Jag kan nog ordna en autograf. Du vet väl att vi är vänner?" 
Jag spärrade upp ögonen i samma sekund som vi öppnade grinden. Snabbt greppade jag tag om hans hand igen och han skrattade åt mitt plötsliga humörbyte. 
"Vänner? Menar du att du har pratat med min barndoms-idol?"
Han nickade lätt, som om det inte vore en stor sak alls.
"Ja, vi har faktiskt uppträtt ihop till och med."
"Justin Drew Bieber, vilka andra jättecoola kändisar är det du döljer för din underbara, oemotståndliga flickvän?"
Vi gick över gräsmattan upp till ytterdörren och jag öppnade den samtidigt som jag fortsatte. "Inga fler sådana hemligheter, okej?" 
Jag hytte med pekfingret mot honom samtidigt som jag stängde dörren om oss och han skrattade. 
"Hur skulle jag veta att du var ett fan av Miley? Och nej, inga fler hemlisar, fast jag orkar inte räkna upp alla såkallade kändisar jag känner."
Han gav mig en divig blick och jag var tvungen att se bort ifrån honom för att inte börja skratta åt synen.
"Jag får helt enkelt ta en titt i din kontaktlista, senare." bestämde jag. Han snörade av sig skorna med ett leende innan han ställde sig upp igen och kom så nära att våra pannor krockade. 
"Självklart, babe." Han lät sina läppar fjäderlätt snudda vid mina och jag orkade inte ens försöka stå emot impulsen av att kyssa honom direkt. Det välbekanta glädjeruset for genom mig och jag kunde känna hans leende mot mina läppar. 
"Gå och umgås med din syster, nu," mumlade han och jag nickade.
"Chaz borde vara i vardagsrummet."
Hans bruna ögon glittrade till och han pussade mig snabbt på munnen. "Vi ses om ett tag." 
 
 
Vi släppte varandras händer och utbytte en sista glad blick innan jag började gå mot trappan och han mot vardagsrummet. Jag tog trappstegen i några kliv och gick i snabb takt bort till mitt och Zoeys rum. Innan jag slog upp dörren försökte jag lugna ner mitt för närvarande överflödigt goda humör. Även om jag kom för att muntra upp Zoey, kanske hon inte var så sugen på att tvingas stå ut med en tvillingsyster, överlycklig över hennes lyckade förhållande. Jag tog några djupa andetag och drog upp dörren, försökte att inte slita upp dörrhandtaget som jag ofta gjorde.
Hon låg på sin säng, med hennes dator i knät och kollade genast upp på mig. 
"Hej, sis." fick hon ur sig med en ynklig stämma. Faktiskt så var just ynklig ett bra adjektiv för att beskriva Zoey för tillfället. Hennes ögon var svagt rödgråtna och hennes blick var tom, hennes hållning utstålade osäkerhet och av någon anledning kunde jag känna hur ensam hon kände sig. 
"Hej, twinie," sa jag med ett svagt leende och stängde hastigt dörren bakom mig innan jag utan ett ord klev fram till hennes säng och lätt omfamnade henne. Hon la direkt armarna om mig och kramade mig hårt. 
"Hur är det?" frågade jag tyst och kunde känna hur hon andades ut luft mot min axel. Hon släppte taget om mig och jag backade en meter för att nå min säng och tog plats i den. Jag la mig lutad på min handflata åt hennes håll för att lyssna.
"Riktigt dåligt, Lennie," började hon, "jag har förstört allt. Ryan, den personen jag bryr mig mest om på denna planet, hatar mig. Hur kunde jag, Lennie? Jag är verkligen helt dum i huvudet."
Hon gjorde en förtvivlad grimas. Det lät snarare som om hon frågade sig själv, än mig, men jag svarade ändå.
"Det... Det kommer lösa sig. Zoey, även om jag vet likaväl som alla andra att du gjort fel så älskar jag dig. Du och jag är systrar, du är bokstavligen min andra halva. Vad du än gör, vad jag än gör, så har vi alltid varandra." 
Hon kollade på mig med desperation i ögonen. 
"Lovar du?" kved hon. Hennes ögon hade tårats igen.
"Jag lovar," sa jag bestämt. "Nu, berätta. Vad är det som händer?"
Hon drog en djup suck, blinkade bort tårarna innan hon började.
"Ryan avskyr mig, som väntat såklart. Igår, när jag sprang efter honom, grät han. Jag har aldrig sett Ryan gråta på det sättet förut och jag kände mig så fruktansvärd. Han sa att han inte ville att jag skulle höra av mig, att jag skulle lämna honom ifred. Det lät som om jag faktiskt äcklade honom."
Jag gav henne en medlidande nick och hon fortsatte. "Så, jag har gjort som han bad mig. Jag vill inte tränga mig på, då kommer det bara förvärra allt. Brian däremot har hört av sig flera gånger om vilken vidrig person jag är, och om hur han bara vill åka hem."
"Vad har hänt med honom, egentligen? Ärligt, redan innan Brian fick veta om Ryan betedde han sig jättekonstigt. Mycket otrevligare än den Brian jag kände." resonerade jag och Zoey nickade. 
"Jag vet, jag fattar inte heller. Han har blivit en helt annan person. Ta till våld mot Justin är inget gamla Brian skulle ens fått för sig. Justin hade inte ens med saken att göra. Är han okej, förresten? Är du okej? Lennie, jag är så himla-" 
"Ledsen, jag vet." avbröt jag henne. "Jag är okej, herregud. Justin också. Det var ju inte bara Brian som tog ett steg framåt, för den delen. Justin bär halva skulden för den händelsen, det står han för."
Zoey suckade och med ens kunde jag skymta ett litet, litet leende i hennes mungipa.
"Justin tog det där stegen för att skydda dig, Lennie. Han klarade inte av att Brian plötsligt utan anledning gav sig på dig. Inte jag heller, förresten. Men iallafall, Justin gjorde det av kärlek."
"Men han gjorde det, i vilket fall som helst." mumlade jag och slog ner blicken. 
"Vem som helst har väl läst om Justin Biebers korta stubin." suckade Zoey och viftade avvärjande med handen. "Han älskar dig, Lennie, därför gjorde han det."
Det stack till inom mig. Han älskar dig. Vågade jag tro på att han älskade mig som jag älskade honom? Och i sådana fall, varför berättar han det aldrig?
"Jag vet inte..." sa jag tveksamt, irriterad över att konversationen lett någon helt annanstans.
"Klart du vet." suckade Zoey.
"Nej alltså, vi har liksom inte... Han har inte... Det är..." svamlade jag och kände med ens hur mina kinder intog en röd nyans.
"Ni har inte haft sex?!" utbrast hon högt och spärrade upp ögonen. Jag hyschade henne.
"Tyst, idiot. Nej, men det var inte det jag menade, varför skulle det bevisa att han älskade mig?" 
Zoeys ögon var fortfarande stora som bowlingklot. "Men ni... Eller vad menar du? Har han inte sagt att han älskar dig?" 
"Nej." besvarade jag kort hennes fråga. Ämnet var obekvämt, jag ville undvika det till varje pris.
"Oj", utbrast hon. Något chockat. "Wow. Men det gör han, Lennie. Jag lovar. Vem som helst kan se att det där inte bara är en vanligt sorts kärlek. Men kan du inte bara säga det själv då?" 
"Jag skulle aldrig våga säga det."
Tystnaden la sig över rummet och jag fick genast en kudde kastad på mig. 
"Det är bara så typiskt er, speciellt dig. Säg det bara, Lennie. Vi vet båda två att han är helt såld."
Hon såg nästan ut att vilja börja skratta åt hela grejen. Jag suckade. 
"Kan vi återgå till ämnet?" bad jag och hon sjönk genast ihop igen. 
"Det finns inte mycket mer att säga. Brian blir tvungen att stanna tills deras plan går på tisdag, och jag är rätt säker på att det här är slutet för mig och Ryan. Du skulle ha sett honom igår..." 
Hon såg så genuint olycklig och förkrossad ut att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
"Och dessutom, har jag förstört Chaz och Ryans vänskap. De var praktiskt taget bröder." la hon till och kröp ihop under sitt täcke. Jag såg tydligt hur tårarna höll på att vinna över henne igen. Jag klev upp ur min säng och gick över till hennes, där jag slog mig ner och strök med handen över hennes hår. 
"De kommer lösa det, Zoey. Jag vågar inte säga att allt blir som förut för dig, men Chaz och Ryans vänskap kommer återhämta sig. Det lovar jag." 
Hon knep ihop ögonen och en tår föll ner för hennes kind. 
"Lovar du?" kved hon återigen.
"Jag lovar."
"Tack, Lennie. Jag ska nog sova lite nu, är ganska trött, men vi ses sen?"
Hon fick det att låta som en fråga och jag nickade innan jag gav henne en snabb puss på kinden.
"Jag ska lämna dig ifred, vi ses sen."
 Att Zoey faktiskt skulle lägga sig och sova mitt på eftermiddagen tvivlade jag starkt på, men uppenbarligen ville hon vara ifred så jag lämnade rummet och lät mitt goda humör träda fram igen medans jag satte kurs mot vardagsrummet. Precis som jag anat satt Justin och Chaz i soffan och var överdrivet uppslukade av vad jag antog var FIFA. Det var det enda spelet de spelade nu för tiden. 
"Hej", log jag åt dem när jag ställt mig precis bakom soffan. Båda vände genast blicken mot mig och verkade lika förvånade båda två.
"Hej, Lennyson." Chaz slog ihop händerna. "Kom och sätt dig" 
Jag gav honom en kall blick för att han använt sig av mitt groteska namnet men gick runt soffan och slog mig ner på den lediga platsen mellan min kusin och min pojkvän i soffan. 
"Skulle inte du..-" började Chaz,
"Pigga upp min syster lite, jo, det har jag gjort. Men hon verkade vilja vara ifred en stund."
"Så då tänkte du att du ville störa oss i spelandet istället." konstaterade Chaz och jag nickade nöjt mot honom. 
"Precis. Och ärligt talat skulle jag verkligen vilja umgås med er lite utan att tänka på allt som hänt." 
Jag vände mig mot Justin vars ögon var varma och trygga. "Självklart." sa han och kysste mig hastigt.
Chaz gav ifrån sig ett trött ljud. "Åh nej, vi tre umgås tillsammans, vi alla vet hur det alltid slutar."
Justin skrattade och drog upp mig i sitt knä, en gest jag genast tog emot. Hans kropp var varm mot min och ett lugn spreds inom mig.
"Nej, Chaz, berätta?" undrade Justin med ett flin. 
"Såhär", han gestikulerade med armarna åt oss. "Ni är de absolut jobbigaste människorna någonsin tillsammans, vet ni det?"
Han försökte låta missnöjd, men man såg tydligt hur ett leende gömde sig bakom det tricket. Jag log och ändrade position i soffan så att jag låg med huvudet i Justins knä, och lät mina fötter landa i Chazs. Han gav ifrån sig ett irriterat läte.
"Lägg av." suckade han och jag skrattade innan jag kröp ihop i Justins knä och kunde känna hans trygga hand långsamt smeka mitt hår. Han flätade in sina fingrar i det, masserade min hårbotten i pauserna på spelet och för varje rörelse blev jag mer och mer sömnig.
Jag lät allt komma på samma gång. Oron över min syster, osäkerheten över min och Justins intima stund tidigare under dagen, glädjen över att ha mina föräldrar och min bästa vän i närheten men den stora obehagskänslan över att ha Brian i närheten, medlidandet för Ryan, den kraftiga viljan över att vilja berätta för Justin att jag älskade honom oanständigt mycket, det ständiga grubblandet över Janice och även Chloé, rädslan för Justins värld, fans och kändisskap...
Och någonstans mitt bland alla tankar som snurrade runt, bland Justin och Chaz konverserande och spelande, tillät jag mig själv falla i sömn, medveten om att jag befann mig i världens tryggaste famn.

Mycket som händer i novellen just nu! Vad hoppas/tror ni kommer hända? Kommentera!
 

2013-05-05 | 23:23:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 39 - Couldn't hate you more

Förra kapitlet: "Ryaaaaaaaan!" ropade jag vilket till min förvåning fick Lennie och resten av gänget att bromsa in takten fullständigt. Lennie stirrade på mig.
"Vad sa du?"
Jag blinkade förvånat, "Ryan är där uppe. Jag ropade på honom." 
Tystnad.
"Gjorde jag någonting fel...?" började jag men Lennie skakade bara på huvudet.
"Helvete." kved Chaz innan han grep tag i Zoey. Han såg beskyddande och orolig ut. "Helvete, helvete, helvete."

Ryan började jogga emot oss med ett stort leende på läpparna och att Lennies grepp om min hand var krampaktigt var en underdrift. Hon bokstavligen hängde i den, jag var allvarligt talat inte långt ifrån att kvida till. Hon lutade pannan mot min arm som om hon hade ont när Ryan äntligen nådde oss och jag kunde inte sluta stirra på hennes slutna ögon och stela kroppshållning. 
"Lennie?" mumlade jag oroligt. Men hann inte längre.
"Hej!" sa Ryan glatt och bromsade in farten. "Jag var precis på väg över."
Chaz stirrade på honom. Zoey stirrade på honom. Liam stirrade på honom. Både Ryan och jag betraktade dem något misstänksamt innan vi såg på varandra och ryckte på axlarna i något sorts o-samförstånd. Stämningen efter det blev konstigt nog stel och obekväm vilket resulterade i att jag stötte till Lennie lite med handen för att få henne att säga någonting.
"Alltså..." stammade hon fram när hon förstod vad jag menade. "Det här är Liam och Brian. Vänner från Manchester." 
Brian skrattade till, "vänner?" upprepade han. Jag såg frågandes bort på honom. 
"Hej, Ryan." hälsade Liam innan han tog stegen i mellan dem och skakade hans hand samt gav honom ett stort leende. Lennie stod fortfarande stel bredvid mig, för att inte tala om Zoey som såg ut att vara sekunder från att kollapsa eller något. 
Ryan tog sedan i sin tur stegen fram till Brian och skakade även hand med honom.
"Ryan." presenterade han sig och log tappert.
"Brian." sa Brian med en nöjd ton. "Zoeys pojkvän." 
Mitt hjärta hoppade till i bröstet när hans ord nådde mig och jag förstod vad han nyss hade sagt. Vad menade han med Zoeys pojkvän? Var han allvarlig? Eller var det bara ett sjukt skämt?
Ryan verkade tro på det sistnämnda då han roat skrattade, "Du är visst bra kaxig du, va?" 
Brian rynkade pannan, "va?"
Tystnad.
Lennie tog ett djupt andetag innan hon bröt av stämningen med darrande röst, "skulle vi gå upp och kolla på basketplanen, eller?" 
Liam nickade instämande, "jo, precis. Kommer ni?"
Ingen rörde sig en centimeter. Brian och Ryan stirrade på varandra och verkade båda två vänta på att den andra skulle ge sig. 
"Zoey...?" började Brian efter några sekunders tystnad. Förvirringen var total. "Vad är det här?" 
"Jag..." Där tog det stopp. Hon såg ut att vilja säga någonting, men inte ett ljud lämnade hennes läppar. 
"Allvarligt Zoey?" andades Ryan. Han såg så sårad ut att jag knappt klarade av att se på honom. Ryan var inte den typen av person som blev ledsen eller arg, men nu såg han helt tom ut. Livlös. Och jag förstod lika väl som honom vad som hade hänt. Vad som hade pågått hela sommaren. 
"Hon menade ingenting i-" viskade Lennie bredvid mig, men blev avbruten.
"Håll käften, Lennie." sa Brian samtidigt som han tog ett staplande steg bakåt, för att komma så långt bort ifrån Zoey som möjligt. Trots att jag förstod hans handling, kunde jag inte låta bli att få en ilande känsla genom hela kroppen när han talade till Lennie på det sättet. Zoey stirrade på honom, sedan på Ryan och sedan på Brian igen. 
Hade hon allvarligt talat varit tillsammans med två killar samtidigt? Det lät helt sjukt. Zoey? Och Lennie hade vetat. Självklart hade hon vetat. Faktumet att hon avstått från att berätta för mig fick någonting som liknade besvikelse att svälla upp inom mig. Hade det varit ett medvetet drag från hennes sida? Hade hon undanhållit detta av en anledning? Jag svalde. 
Om Zoey hade gjort någonting sådant här så kunde det lika väl betyda att... Att Lennie gjort samma sak? 
Jag hade litat på henne. Trott att hon varit anorlunda mot alla andra. Hade allting bara varit en mask? Dolde sig någonting helt annat under hennes fasad?
"Berätta sanningen, Zoey." förvånade Chaz mig, genom att säga. "Du kommer inte kunna ta dig ur det här."
Ryan flackade med blicken mellan Chaz och mig.
"Ni visste." andades han. Jag skakade förfärat på huvudet och såg bort på Chaz för att även han skulle finna något form av motargument till hans plötsliga påhopp, men Chaz rörde sig inte ur fläcken. Han stod endast och såg på Ryan med en plågad blick. 
"Chaz?!" utbrast jag samtidigt som jag släppte greppet om Lennies hand och stirrade ned på henne. "Vad i helvete är det här?"
Hon skakade på huvudet och Liam skyndade sig att ta till orda, "Justin, det är inte som det ser ut."
"Vad är det, då?" Min bröstkorg sänktes och höjdes i en ojämn, häftig takt.
Chaz såg ännu en gång bort på Zoey, som stod som förstenad på asfalten. 
"Zoey?" mumlade Chaz och hon ryckte till av hans röst, för att sedan se bort på oss andra. 
"Jag..." fick hon ur sig. "Jag hade gjort någonting fruktansvärt."
Tystnad. 
Lennies blick låg bedjande på mitt ansikte, men allt jag kunde göra var att stirra på henne. 'Jag litade på dig' hade jag lust att viska. För det var precis vad jag hade gjort. Litat på henne. Gränslöst och okontrollerat.
"Den här sommaren kanske inte har varit så underbar som jag har intalat mig själv att den har varit. Det har alltid funnits saker under ytan som jag inte har haft möjligheten att göra mig av med." sa Zoey. Hon lät inte rädd, utan bestämd. Som om hon viste vad som krävdes av henne och gjorde det. "Den här sommaren tog sin start med dig Brian. Och jag vill bara att du ska veta att jag verkligen gillade dig, älskde dig, under den perioden. Jag ångrar ingenting av det vi har haft tillsammans, men när jag mötte Ryan..." Hennes blick mötte hans. "Så glömde jag plötsligt bort det. 'Vi' kändes oviktigt. Faktum är att 'vi' inte ens existerade. Ryan var någonting helt annat och jag-"
"Förstår du ens själv vad det är du står och säger Zoey?" frågade Ryan. Hans ögon var röda och glansiga, som om han knappt orkade hålla dem uppe. 
Brian klev fram ett steg och såg på oss andra, "Vilka visste om detta?"
Lennie svalde. 
"Jag." Hennes ord ekade mellan den tomma gränden. 
"Jag." Chaz.
Janice slöt ögonen, "jag."
"Jag." mumlade Liam.
Zoey pressade handen för pannan och spände ansiktet i en grimas för att hålla tillbaka tårarna. 
"Allting är mitt fel. De undanhöll detta för min skull. Förlåt." Rösten sprack på det sista ordet vilket en ilande känsla att ta sig igenom kroppen. "Och Justin..." sa hon och såg in i mina förskräckta ögon. Jag var övertygad om att det var nu smällen skulle komma. Det var nu hon såg på mig och berättade att jag endast varit en kille som Lennie lekt runt med, medan hon väntade på Liam. Det var ju självklart egentligen. Hon älskade honom. Men svaret blev någonting annat. Någonting jag inte förväntat mig, "... Jag vill verkligen förtydliga att Lennie inte har någonting med det här att göra."
Jag såg misstänksamt ner i Lennies ögon och drunknade i hennes ångestfyllda blick. Hennes ögon utstrålade kärlek och svaghet, men framför allt rädsla. Självklart svek hon mig inte. Det var snarare jag som svek henne genom att peka ut henne som den skyldiga utan att ha några bestående bevis. Men det suddade inte ut alla frågetecken som fanns i mina tankar. Jag krävde fortfarande svar. 
"Jag trodde att vi vänner, Chaz." andades Ryan.
Chaz slöt ögonen och svalde. Men han sa ingenting. Han bara stod där. Kall och onärvarande. 
"Jag trodde att vi var vänner allihopa." utbrast jag och slog ut med armarna. "Jag trodde att vi litade på varandra. Varför har ni inte sagt någonting? Varför har du inte sagt någonting?" Jag såg bort mot Lennie som stod någon meter ifrån mig. Hennes bruna hår blåste lite i vinden och hon skakade på huvudet.
"Justin, jag... Du vet att jag gjorde det bara för att skydda Zoey." 
"Självklart gjorde du det bara för att skydda din syster." skrattade Brian samtidigt som han skakade på huvudet med en blick som sa 'hur kunde jag vara så dum'. "För det är det du gör, Lennie. Eller hur? Du gör alltid det som är bäst för alla. Inte ens när du ljuger din pojkvän rakt upp i ansiktet kan du erkänna att någonting har gått fel." 
Lennie spände käkarna i en frustrerad och träffad min innan hon såg ned på sina skor. Hon såg livrädd ut. 
"Det där var lågt, Brian." sa Liam innan jag ens hunnit reagera. Faktumet att det kändes som att han tog orden rakt ur munnen på mig gjorde mig irriterad. Vad håller du på med, Justin? Han försvarade henne. För att få henne att förstå att även jag stod på hennes sida grep jag beskyddande tag i hennes hand igen och drog henne närmare mig. Hon verkade nästan lättad över rörelsen och lutade pannan mot min axel och sneglade bort mot Brian igen.
Han hånskrattade och skakade på huvudet. "Vad har hänt med dig? Lilla oskuldfulla och ordentliga Lennie verkar ha tappat fattningen en aning."
Lennie vände sig om och såg på honom, "Vad snackar du om, Brian?"
"Jag snackar om att du lämnade Manchester som en helt annan person. Du ljuger för dina vänner, horar runt med en kändis hela sommaren och verkar plötsligt ha fått för dig att du betyder någonting. Att du är viktig." Hade han nyss sagt 'horar runt med en kändis'? Hade han nyss talat om för personen jag älskade att hon inte betydde någonting? "Jag tror att vi alla förstår att mitt och Zoeys förhållande inte är det enda som har varit falsk och uppbyggt på lögner. Han är inte kär i dig och du är inte kär i honom. Ni leker med varandra. Justin ser en tjej som är hur lätt som helst att göra sig av med efter sommaren och du ser en kille som kan ge dig allt du vill ha. Pengar, status. Du är så jävla patetisk, Lennie."
Chaz tog ett krampaktigt tag om Lennies fria överarm, som för att skydda henne. 
"Brian, snälla, Lennie har inget med saken att göra." Zoeys röst var tjock och hon såg svagare ut än någonsin.
Jag var vid det här laget så arg att mina händer darrade och innan jag ens hann reagera på min egna rörelse hade jag tagit ett hotfullt steg emot honom och ställt mig ansikte mot ansikte med honom.
"Vad fan sa du?" morrade jag, med bara några centimeter mellan våra ansiktet. Brian spände käkarna.
"Du hörde precis vad jag sa, Bieber." väste han mellan tänderna. "Lennie är en-"
"Jag kommer...-" andades jag.
"Hora."
Det brast. Hela jag brast. Alla känslor kom på samma gång. Rädslan över att förlora Lennie, förvirringen med Liam, känslorna över hur Chaz gömt undan någonting från både Ryan och mig, saknaden efter pappa, mina syskon, irritationerna över all press, alla krav, allting som jag aldrig släppte fram. Allting kom på samma gång och utan att jag själv riktigt visste hur det hade gått till så hade jag puttat till Brian så hårt i bröstet att han nästan föll baklänges ner i asfalten. 
"Justin..." varnade Chaz och tog ett steg närmare mig och la en hand på min axel. Jag ruskade av mig den. Jag orkade inte tänka. Allt jag ville var att få tyst på allt. Alla skrikande röster i huvudet som nu verkade kunna räknas till miljontals. De kvävde mig, fullkomligt mördade mig inifrån.
Brian staplade bakåt några steg innan han rätade på sig med blossande kinder. 
"Så du vill slåss, huh?" skrattade han kallt samtidigt som han började kavla upp ärmarna på sin marinblå tröja. "Visa vad du går för, Bieber." 
Hela min kropp spändes och trots att jag någonstans längst bak i huvudet visste att det här inte var den lösningen jag var ute efter så var tanken på att slå på någonting just nu lockande. Jag ville få ut allt. Nu.
Brian ställde sig någon meter framför mig igen och såg mig rakt in i ögonen. Hans knytnävar var vita av spänningen i dem. 
"Visa vad du går för, Bieber." repeterade han, den här gången som en hård väsning. Jag var precis på väg att passera gränsen mellan oss när någon annan plötsligt var där. Lennie.
"Justin..." andades hon. Rädla speglades i hennes nötbruna ögon och hennes händer pressades mot min bröstkorg. Jag stannade upp, fortfarande med blicken över hennes huvud så att jag hela tiden såg på Brian. "Sluta. Ni är upprörda båda två. Backa, Justin." 
Jag rörde mig inte en centimeter. Jag kunde knappt se på honom och då han märkte att Lennies kropp mellan oss skulle få mig att backa undan passade han på att ge mig ett snett hånflin. Allting höll på att börja bli för mycket. Jag lät mina händer långsamt omsluta Lennies handleder och lyfte bort dem från min bröstkorg som nu högdes och sänktes i en öjämn, snabb tackt. 
"Akta." fick jag fram och drog henne åt sidan. Hon stretade emot.
"Justin, sluta." viskade hon.
"Jag vill inte göra dig illa, Lennie." sa jag, mer behärskat än vad jag kände mig. I mitt huvud hade jag redan slagit ner honom tre gånger. Jag visste själv att jag hade lätt för att förlorade självkontrollen gällande sådana här situationer, men jag var så förbannad att jag inte ens orkade försöka förhindra alla känslor. 
"Vad är ditt problem? Flytta på dig och låt oss sköta det här som män." mullrade Brian bakom hennes rygg. Lennies kropp stelnade till under min och plötsligt vände hon sig om, så att hennes rygg stod pressad mot min mage.
"Jag tror att du har blandat ihop skillnaden mellan att lösa konfliker som män och småkillar, Brian." fräste hon fram vilket verkade förvåna Brian lika mycket som mig. Till skillnad från honom kände jag däremot för att skratta och applådera. 
Brian stirrade på henne, sedan på mig - som flinade - och sedan tillbaka till Lennie igen. Han såg rasande ut och var högröd i ansiktet, men han kunde inte komma åt mig så länge jag stod bakom Lennie. Vi visste alla tre att han aldrig skulle göra henne illa fysiskt, vilket sjukt tillstånd han än befann sig i. 
"Det är inte Justin du är arg på, Brian." andades Zoey. Han spände käkarna och såg rakt på mig i några sekunder och verkade överväga att slå ned både Lennie och mig, men tog sitt förnuft till fånga och vände sig istället mot Zoey. Tystnad. 
"Jag hatar dig." sa han kallt. 
"Jag vet."
Det blev tyst ännu en gång och jag sneglade bort mot Ryan som stod och stirrade ned på sina skor med tårarna rinnades ned för sina rosiga kinder. Det högg till inombords. Han hade nyss förlorat henne. Henne. Ryan hade precis förlorat sin Lennie. Och utan att jag riktigt hann reagera hade han vänt på klacken och började gå upp längst gatan igen, med huvudet sänkt. Han lämnade en känsla efter sig som fick uttrycket 'hjärtkrossande' att bli en underdrift. 
Jag visste inte vad jag skulle göra. Springa efter? Låta honom vara? Jag stirrade ner på Lennie för att finna något sorts svar men hennes blick utstrålade ingenting annat än ren och skär sorg. 
"Gå inte Ryan." ropade Zoey plågat efter honom, men han lyssnade inte. Zoey såg efter honom i några sekunder innan hon såg rakt in i Brians mörka ögon. "Jag är ledsen." viskade hon innan även hon började jogga uppför asfaltsvägen. Sedan försvann de båda. 
Vi alla verkade förstå det uppenbara - Hon hade valt Ryan. 
 
 
Lennies perspektiv:
Jag var livrädd. Jag visste inte vad det berodde på - men jag var fullständigt och okontrollerat livrädd. Alla möjliga fruktansvärda bilder dansade framför mina ögon och jag kände mig både yr och utmattad. Justin hand var det enda jag hade att stödja mig på och trots att jag ville säga någonting så var det omöjligt. Det fanns inga ord som passade in i situationen, därav förblev det tyst. 
Justin hade skrämt mig tidigare när han hade bråkat med Brian och jag visste mycket väl att han inte hade varit långt ifrån att förlora självkontrollen. Jag visste inte ens vad jag tyckte om det. Ena halvan av mig hade lust att drämma till honom i bröstet för att han inte hade kunnat behärska sig, medan den andra halvan ville tacka honom för att han hade försvarat mig. Jag ville inte ens föreställa mig hur scenen hade kunnat sluta ifall jag inte hade gått emellan. 
Vi var själva nu. På basketplanen, bara han och jag. Justin hade inte sagt ett ord sedan vi kom hit, utan enbart stått där på planen, med sin hand i min och tittat rakt framåt. Brian hade blivit så förbannad när Zoey hade gått att jag knappt hade vågat andats. Liam hade gått med honom tillbaka till huset och försökt prata med honom, men utifrån mina tidigare erfaranheter med Brian så skulle det inte gå särskilt bra. Chaz hade även han gått och Justin hade knappt sett på honom. 
Jag svalde och såg upp på hans ansikte. 
"Jag vill inte att du ska vara arg på mig." Det var inte meningen att orden skulle komma ut som en viskning, utan det bara blev så. Min röst verkade inte vilja lyda mig. Detsamma gällde mitt mod. 
Justin spände käkarna och svalde innan han mötte min blick.
"Jag är inte arg på dig, Lennie." suckade han tungt. "Jag är besviken. Inte arg."
 
"I'm dissapointed. Not mad."
 
Jag rynkade pannan, "Jag vill inte att du ska vara besviken på mig heller."
Han skakade på huvudet, "varför berättade du inte?"
"För att jag visste att du skulle berätta för Ryan."
"Självklart skulle jag inte ha sagt någonting till Ryan. Inte ifall du in-" Jag avbröt honom, något irriterad. 
"Precis som Chaz gjorde? För kolla på honom nu, Justin. Ryan kommer inte tala med honom på flera veckor och du kommer behandla honom som luft. Vi bokstavligen tvingade honom att hålla tyst om det här och nu är det han som får sota för det. Så mitt val stod emellan att låta dig gå precis samma väg som Chaz och få en utav dina absolut bästa vänner att förlora tilliten till dig, eller hålla tyst." Jag hade höjt rösten utan att jag själv var medveten om det och Justins blick vändes ifrån mig. Som om han inte ville se på mig. 
Jag drog ett sista andetag innan jag pressade handflatan mot pannan och stönade, "Brian hade rätt. Vad är det för fel på mig?"
"Brian hade inte rätt nånstans, Lennie. Det vet vi båda två." suckade han. "Han visste inte vad han pratade om."
"Han visste precis vad han pratade om."
Justin såg storögt på mig, "Hörde du ens vad han sa?! Horat runt med en kändis. Jag menar vi har inte ens..." Han avbröt sig själv och såg ned i mina, något förvånade ögon. Tanken slog mig plötsligt att han kanske hade ett dolt budskap bakom sina ord. För det var ju sant. Vi hade ju inte... Ja. Vi hade inte ens talat om det. När jag tänkte efter så... Det hade ju inte varit onaturligt, eller så. Egentligen. Vi utbytte en blick.
Han skakade på huvudet, "Poängen är att Brian inte vet någonting om oss och du ska inte lyssna på vad han säger, Lennie. Okej?"
"Okej." andades jag, fortfarande med blicken i Justins bruna ögon. Han slickade sig nästan nervöst om läpparna - någonting han gjorde ofta - och verkade känna av hur hans tidigare ord hade fått mig att reagera på ett konstigt sätt som jag inte ens själv kunde tolka. 
Han rynkade pannan, "Så, ehum... Vi kanske borde gå tillbaks till de andra? Jag vill tala med Chaz."
Jag andades ut av lättnad, "Förlåt honom. Snälla?" Han ryckte lite på axlarna och jag putade med underläppen och gav honom en riktig hundvalpsblick som fick honom att äntligen le en aning. "Snäääälla...? För min skull?"
Han suckade, "jag ska försöka."

Jaaaa, det fick bli another bild på Nicky. Tycker att hon passar ganska bra som Lennie ibland, haha! Men hur tror ni att det kommer gå för Zoey och Ryan nu då? Och vad händer mellan Ryan och Chaz? Och Justin och Brian? Och vad är det med Justins inställning till Liam? 
Vi har fått så otroligt många fina kommentarer den senaste tiden också! Vill verkligen bara säga tack! Man blir så himla motiverad till att skriva när ni ger så fin respons!
Kommentera!
 
/Miriam

2013-05-01 | 17:10:00 | Novell: Meddelanden

Sneak peak & uppdatering

Hej bloggisen!
Det är väldigt mycket i skolan just nu och det är även därför uppdateringen inte håller särskilt bra. Tack för att ni orkar hålla ut! Som plåster på såren bestämmde vi oss för att ge er en liten sneak peak på kapitel 39! 
 

 
Det brast. Hela jag brast. Alla känslor kom på samma gång. Rädslan över att förlora Lennie, förvirringen över Liam, känslorna över hur Chaz undanhållit någonting så viktigt från både Ryan och mig, saknaden efter min familj, irritationerna över all press, alla krav, allting som jag aldrig släppte fram. Allting kom på samma gång och utan att jag själv riktigt visste hur det hade gått till så hade jag puttat till Brian så hårt i bröstet att han nästan föll baklänges ner i asfalten. 
"Justin..." varnade Chaz och tog ett steg närmare mig och la en hand på min axel. Jag ruskade av mig den. Jag orkade inte tänka. Allt jag ville var att få tyst på allt. Alla skrikande röster i huvudet som nu verkade kunna räknas till miljontals. 
Brian staplade bakåt några steg innan han rätade på sig med blossande kinder. 
"Så du vill slåss, huh?" skrattade han kallt samtidigt som han började kavla upp ärmarna på sin marinblå tröja. "Visa vad du går för, Bieber." 
Hela min kropp spändes och trots att jag någonstans längst bak i huvudet visste att det här inte var den lösningen jag var ute efter så var tanken på att slå på någonting just nu lockande. Jag ville få ut allt. Nu.
Brian ställde sig någon meter framför mig igen och såg mig rakt in i ögonen. Hans knytnävar var vita av spänningen i dem. 
"Visa vad du går för, Bieber." repeterade han, den här gången som en hård väsning.
 

 
Nästa kapitel kommer bli... Jag vet inte riktigt, men fy vad roligt det är att skriva! Längtar verkligen efter att få sätta mig framför datorn och pilla på kapitlet, haha :)
 
Varför bråkar Brian och Justin?
Vad kommer hända sen?
 
Kommentera era tankar angående sneak peaken så ska jag försöka få upp kapitlet så snart som möjligt!
 
Miriam

2013-04-20 | 01:51:34 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 38 - Look who I found

Förra kapitlet: Okej, nu förstod jag absolut ingenting. Ja, det var Ben och Claires bil som mycket riktigt kom. Vad var det för viktigt de hade hämtat? Jag halvsprang efter mina kusiner ut i hallen och i samma ögonblick som dörren öppnades kom chocken. För in genom dörren klev inte bara deras föräldrar. In klev även mina föräldrar. Följt av min bästa vän. Liam. 
Och slutligen, Brian. 

Jag stod där och stirrade rakt in i hans lysande ögon i några sekunder. Mina lungor verkade inte vilja förse mig med syre och det kändes bokstavligen som att mina knäveck höll på att svika mig. 
Sedan kom det. Glädjeruset som satte fart på hela mig. Som fick min stela kropp att plötsligt kunna röra sig. 
"Liam!" tjöt jag och kastade armarna om hans hals. Hårt, hårt, hårt. Hans kropp följde min i rörelsen och han fångade upp mig i en varm, tät och alldeles underbar kram. "Vad... Vad gör du här? Hur kom du hit?" Mina frågor trasslade ihop sig med varandra och allt kom ut som en enda stor röra av ord mot hans axel. 
Han skrattade, vilket fick hans bröstkorg att vibrera under mig. 
"Shh, Len, andas." 
Bara faktumet att han kallade mig Len fick mig nästan att bryta ihop. 
"Jag har saknat dig." mumlade jag och insåg i samma sekund som jag uttalade ordet hur sant det var.
"Jag har saknat dig också, trots att det bara var några veckor sedan vi sågs." Han släppte ned mig och blickade in i mina stora ögon med ett leende, "det känns som att det var flera månader sedan." 
Jag nickade snabbt och var precis påväg att dra igång med en ofrivillig kärleksförklaring när ännu en bekant röst hördes en bit ifrån oss.
"Tja, Lennie!" Liams tidigare överlyckliga ögon förändrades och istället fanns där någonting som liknade ångest. Jag vred på huvudet och fick syn på hur han kom gåendes upp över uppfarten på väg upp ifrån Bens bil. Mamma och pappa stod där nere och samtalade glatt medan de drog ut stora resväskor ur bagageluckan tillsammans med Ben. Så det var därför han hade varit borta hela dagen?
Jag öppnade munnen för att säga någonting, men Zoey - som kommit gående på vägen - hann före.
"Brian?!" 
Hans leende växte sig bredare medan han drog handen genom sitt hår. Inte ett hårstrå låg fel. "Hej, älskling!" 
"Vad gör du här?" utbrast hon störögt. "Vad gör ni här?"
"Surprise, tjejer! Visst lyckades vi bra?" skrattade mamma och klappade exalterat händerna medan hon skuttade upp mot oss. Strax bakom henne kom pappa bärandes på två stora resväskor och en stor sportbag. Jag vände mig mot Zoey för att få någon form av sympati över hur konstigt det här var men ångrade mig snabbt. Brian och hon stod för tillfället och verkade ta igen alla kyssar de missat under lovet. 
Kyssar som Zoey hade utbytt med någon annan. Jag rös av hela situationen. 
"Förlåt," viskade Liam alldeles intill mig, "din mamma har haft stenhård koll på mig den senaste veckan och varit helt övertygad om att jag skulle avslöja allt för dig. Jag fann aldrig rätt tillfälle för att tala med dig och nu är Brian här. Jag kunde inte precis sto-"
"Shh." väste jag. Plötsligt förstod jag precis vad Chaz och Janice var så upprörda över. "Liam, vi måste göra nåt. Om Ryan för reda på Zoey och Brians realtion kommer han bryta ihop totalt. Inte ett ord om det här, innan jag har klurat ut något. Okej?" 
Han svalde och nickade, "okej." 
Längre hann jag inte innan mamma hade nått oss med ett stort leende på läpparna. 
"Lennie, min älskling! Hej!" tjöt hon glatt och dränkte mig i tusentals pussar över hela ansiktet. Jag log mot henne,
"Mamma! Vad kul att se er." Hon drog in mig i ännu en omfamning, tätt följd av pappa så att vi bildade en liten gruppkram mitt på uppfarten. De nickade stort innan de skyndade vidare till Zoey som med en hjälplös blick och en stel kroppshållning hälsade dem välkommna. Brian såg nöjd ut bredvid henne och jag mådde illa bara av tanken på att Ryan befann sig endast ett fåtal kvarter bort. 
 
 
 
"Så ni visste hela tiden?" frågade Zoey och nickade mot Ben och Claire som satt tvärs över bordet.
"Sedan ett antal veckor tillbaka. Chaz och Janice fick reda på det när vi skulle åka och hämta upp dem för någon timme sedan." skrockade Ben till svars. "Sylvia har varit alldeles till sig."
Mamma fnissade, "vi insåg hur mycket vi saknade er efter Justin och Lennies besök så vi kunde helt enkelt inte tacka nej när Ben och Claire erbjöd oss att komma hit i några dagar."
"Och hur länge stannar ni?" frågade Zoey. Översättning: Hur länge behöver jag undvika Ryan?
"Det beror på. Några dagar bara. Jag har en jobbintervju på onsdag som jag inte får missa." sa pappa innan han stoppade in ännu en av Claires nybakta muffins i munnen. 
Janice log trevligt, "vad är det för typ av arbete?"
"Ett företag som säljer lite olika grejer." Pappa viftade avvärjande med handen. "Men vi har annat att tala om! Hur har ni haft det här borta?"
Samtalet fortsatte bland de vuxna, men bland oss lite yngre kändes luften endast stel och kvav runt bordet. Chaz och Janice bokstavligen glodde på Brian som satt tryckt mot Zoey. Zoey stirrade i sin tur skräckslaget bort på mig, som såg bort på Liam som såg tillbaks på mig. Ingen sa någonting. Vi bara satt där, och väntade på... smällen? 
Efter några minuter började jag känna mig både stressad och rastlös. Jag hade börjat inbilla mig att mina tankar hånskrattade åt hur hjälplös jag var. 
Jag började få klaustrofobi. Det var så trångt runt bordet. Brian såg så belåten ut att jag var tvungen att konstant bita mig i tungan för att inte göra någonting drastiskt. För att inte ställa mig upp och be hela bunten åka hem till Manchester igen. Självklart var jag glad över att de var här - men jag skulle aldrig klara av att ha Brian i samma hus som jag i flera dagar.
Just nu klarade jag inte av honom.  
Efter ytterligare ett par minuter kom min räddning - någon ringde på dörrklockan. 
"Jag öppnar." fick jag ur mig innan jag hann inse varför alla mina vänner frusit till is - Tänk om det var Ryan? Men det var för sent. Jag hade redan ställt mig upp och Chaz stirrade på mig som om jag var fullkomligt dum i huvudet. Mamma log uppmuntrande mot mig och såg stolt ut över mitt uppförande. 
Med en sista blick på Zoey började jag långsamt stega över trägolvet genom köket, ut i det stora vardagsrummet och vidare över tröskeln till hallen. 
Ännu ett envist pling hördes och jag tog de sista stegen till dörren, lade handen på handtaget och drog ett djupt andetag.
Snälla, snälla, snälla låt det inte vara Ryan. Snälla, snälla...
Jag sköt upp dörren med hjärtat i halsgropen och släppte ut ett andetag av lättnad när jag såg vem som stod där utanför. 
"Är du okej?" frågade han så fort han fick syn på mig. "Jag kunde inte sluta tänka på dig när jag körde hem så jag vände om för att kolla så att allt var okej. Mamma hade ändå fått ändrade planer så hon var tvungen att åka och handla till mormor och morfar. Du ser helt livrädd ut, Lennie. Vad hände? Mår du bra? Förlåt för att jag lä-" Mer hann han inte säga innan jag bokstavligen kastade mig in i hans famn och tystade honom med en lättad kyss. Justin tittade förvånat ner på mig och blinkade, "jag trodde...?"
"Mamma och pappa är här." skrattade jag och han såg ännu mer förvirrad ut. "Som en överaskning! Janice och Chaz spelade bara." Det där sista kändes i hela kroppen. Bara den lilla lögnen för Justin fick mig att må illa. 
"Allvarligt?" frågade han och log stort, "är de här? Nu?" 
Jag nickade och fattade hans händer i mina, "du kan väl följa med in och hälsa på dem? Snälla?" 
"Klart jag kan!" Hans såg överlycklig ut vilket fick mig att okontrollerat börja le som ett fån mot honom. Justin såg enbart tillbaka ned på mig och skrattade lite, "har du någon aning om hur orolig jag blev?"
Mina armar la sig om hans axlar och jag strök honom över håret strax över nacken, "tack för att du kom tillbaka." 
Han flyttade sig närmare mig med ett skratt, "jag skulle simma över Atlanten, ifall du behövde mig." 
Jag kunde inte hjälpa att det kändes som att hela jag smälte i hans famn och trots att sådana kommentarer vanligtvis ansågs alltför klyshiga för min smak, så lyckades Justin säga det på ett sätt som fick mig att vilja lyssna på hans ord föralltid. 
"Att du alltid ska vara så perfekt." sa jag och skakade på huvudet. Han skrattade innan han försiktigt och kärleksfullt kysste min panna. 
 
 
 
Samtalet runt bordet tystnade och allas blickar vändes mot oss när vi klev in i köket igen.
"Titta vem det var som kom." log jag och smekte lugnande våra ihopflätade händer med min tumme. Justin verkade inte alls lika nervös som under första mötet med mina föräldrar, men av egen erfarenhet visste jag att det var viktigt att vi båda stöttade varandra genom de här mötena. Pattie var helt underbar och jag hade ingen annan än Justin att tacka för att det hade gått så bra. Av någon konstig, obegriplig anledning visste vi båda att han var mer nervös inför mina föräldrar än jag var för Pattie.
"Justin!" utbrast pappa, "vad trevligt att se dig igen." 
Justin log stort medan både mamma och pappa reste sig upp för att gå fram och hälsa.
"Detsamma." sa han och skakade hand med pappa samt gav min mamma en kram. När han hade lutat sig ifrån henne betraktade han henne i ett ögonblick för att sedan le snett, "vad fin du är i håret, Sylvia."
Mamma såg ut att vilja springa ett glädjevarv runt jorden över faktumet att han lagt märket till hennes nyfärgade hår som hängde i vågor ner till början av hennes axlar. 
"Tycker du det? Jag tycker att det blev lite för mörkt." fnissade hon och såg på honom med pigga ögon.
"Absolut inte. Färgen matchar jättebra med dina ögon." log han och kände för att ge Justin en riktig kram över faktumet att mamma redan tycktes vara helt såld. Samtidigt var jag så stolt över honom att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Det jag sagt tidigare i hallen hade varit helt sant - han var verkligen helt perfekt. 
"Vill du ha lite fika, Justin?" frågade Claire lungt och log mot oss. Justin såg bort över bordet och lös upp när han fick syn på det enorma berget med muffins. Claire skrattade, "Eller om jag känner dig rätt, behöver jag ens fråga?" 
Medan mamma och pappa satte sig ned på sina platser igen, såg jag mig om efter en stol till Justin. Jag hann däremot inte längre än att snurra runt ett varv i rummet innan han nickade åt mig att komma och sätta mig i hans knä - vilket jag gjorde utan några som helst invändningar. 
Det var inte förrän då som Justin och Liam verkade lägga märket till varandra på riktigt. 
"Åh, jag glömde nästan." skrattade jag. "Justin, det här är Liam. Liam, det här är Justin." De utbytte ett leende med varandra samtidigt som Justin kramade om mig bakifrån.
"Jag lovade Lennie att inte säga någonting sånt här men..." Liam log. "Det är faktiskt ganska coolt att träffa dig." 
Justin skrattade sitt klingande skratt i mitt öra och jag himlade med ögonen åt Liams fånigheter, "det är ganska coolt att träffa dig med faktiskt. Hon pratar jämt om dig." log Justin och lekte lite med mina fingrar.
"Åh nej..." Liam skrattade till, "det är inte du som måste stå ut med allt detta konstanta prat om Justin hit och Justin dit och ska jag göra si eller ska jag göra så-"
"Och jag tror att vi har fått en ganska klar bild av vad du ville ha sagt där, Liam." avbröt jag honom och började misstänka att han gjorde allt som stod i hans makt att skämma ut mig så mycket som möjligt inför min pojkvän. Han ville uppenbarligen bara jävlas och retas med mig. "Men det räcker nu. Vill du ha en muffins?" frågade jag sedan oskyldigt och Justin nickade samtidigt som han verkade försöka hålla inne ett skratt. 
Jag sträckte mig över bordet exakt samtidigt som Brian och krockade med hans hand. Han log ett leende som sa ungefär "hej, jag finns också, idiot" och jag drog åt mig två muffinsar innan jag log tillbaka. 
"Och det här är Brian. Du vet ju redan vem han är." sa jag när jag hade satt mig tillrätta i Justins knä. Han tittade lite förvånat på mig och jag nöp till honom i midjan. "Ta det lungt, han skojar bara, Brian." fejk-skrattade jag innan jag gav Justin en bejande blick.
Justin klistrade på ett riktigt bra leende som jag var säker på folk gick på ifall de inte kände honom. "Just det. Brian. Kul att äntligen få träffa dig."
Chaz, som också hört diskussionen gav mig en imponerad blick. Eller, kanske var det Justin han gav den till. Han blev i vilket fall uppenbarligen imponerad över vilken kontroll jag hade över Justin just i det läget.
Sanningen var iallafall att Justin aldrig någonsin hört talas om Brian. Inte ens så mycket som en gång. Han visste inte hur mycket problem den här killen skulle komma att orsaka och det fick konstigt nog den jobbiga spänningen i luften att släppa en aning. Faktumet att åtminstone en person var ovetande var skönt på något sätt. Trots att jag var livrädd.
"Hur går det med musiken, Justin?" frågade mamma nyfiket och log från andra sidan bordet. "Jag och John har faktiskt hört några låtar på radion sedan vi sågs!" Hon tittade riktigt nöjt på pappa och jag kunde inte låta bli att vilja smälla handen i pannan och stöna. Justin verkade däremot inte ha några problem med valet av samtalsämne.
"Vad roligt!" sa han med hakan lutad mot min axel. "Allting går jättebra men det är väldigt mycket jobb hela tiden." Han log mot mina föräldrar. "Fast jag har inte tillräckligt med tid åt min ängel, här." viskade han sedan i mitt öra, och hans lena röst gav mig rysningar. Han såg lungt på mitt ansikte och vi utbytte ett kärleksfullt leende innan jag gav honom en lätt puss på kinden.
"De klarar sig." suckade Chaz som verkade ha hört viskningen ändå. "Jag menar - kolla på dem. Det där tar inte slut på grund av lite distans då och då."
Mamma såg ut att vilja spricka av lycka och pappa såg leendes på oss men verkade fortfarande lite misstänksam angående Justin. Jag visste inte varför men sedan han fått redan på hela kändisskapet hade jag fått uppfattningen av att han inte riktigt var säker på vad han skulle tycka. Däremot var jag övertygad om att de skulle bli goda vänner när de hade lärt känna varandra. 
 
 
 
"Justin?" Hans blick mötte genast min när jag uttalade hans namn. Pappa, Ben, Justin och jag stod och skramlade med disken i köket medan Brian och mamma hade gått iväg för att köpa någonting som de verkade ha glömt hemma. Jag behövde en anledning till att gå upp till de andra och prata. Nu. "Kan du inte tala lite med pappa medan jag springer upp lite snabbt?" frågade jag med ett leende medan jag torkade av händerna på handduken som hängde över diskbänken.
"Vad ska du göra?" frågade han lite förvånat.
"Ehum... Jag ska bra..." Jag bet mig i läppen, "städa upp på rummet jättesnabbt. Mamma kommer bli galen ifall hon misstänker att vi inte håller det fint och rent där uppe."
Han skrattade lite och gav mig en snabb puss på munnen, "Alltid lika ansvarsfull. Jag lovar att jag inte ska säga någonting dumt."
"Jag litar på dig." Han gav mig ett sista leende innan jag började halvspringa genom huset, upp för trappan och sedan vidare in i Chazs rum. Redan utanför kunde jag höra deras hettsiga röster. 
"Lennie, äntligen!" utbrast Zoey när jag klivit innanför dörren. Jag slog mig ned bredvid henne på sängen och såg bort på resten av mina vänner som satt nervösa på golvet. En konstig känsla hängde över rummet. Den var obekväm och fick mig att vilja gå raka vägen ned för trappan och blicka in i Justins trygga ögon. 
"Låt oss bara konstatera att det här kommer gå åt helevete. Några idéer som kan rädda oss?" frågade Janice och stirrade på Chaz som i sin tur tittade på mig. Det kändes som att alla väntade på att jag skulle säga någonting.
Jag svalde hårt. "Undvika Ryan?"
"Hur ska vi lyckas undvika Ryan i flera dagar?" frågade Zoey iskallt. "Han kommer bli misstänksam. Jag förstör mitt äkta förhållande på grund av något, eller någon, som jag inte är ett dugg intresserad av. Brian betyder ingenting för mig längre."
"Dämpa dig." fräste Liam från golvet. "Och ta det lungt. Vad sägs om att du säger sanningen till dem båda?"
"Vad sägs om att jag inte säger sanningen till dem båda?" kontrade Zoey samtidigt som hon nervöst och nätintill gråtfärdigt pressade Chazs vita och tjocka kudde mot kroppen och klamrade sig fast vid den. "Han kommer döda mig..." viskade hon med darrande underläpp.
Jag insåg just i den minuten att hon faktiskt var kär, desperat kär, i Ryan Butler. På ett sätt hon aldrig varit i Brian.
"Vi kanske borde tala med Justin o-" 
"Justin stannar utanför det här." fräste jag och insåg sekunden att jag låtit kallare än avsett. "Han har ingenting med det här att göra."
"Jag tänker inte ljuga för honom också." sa Chaz hårt och såg på mig. 
"Han stannar utanför det här. Punkt slut." Mitt tonläge fick honom att stirra ned i golvet med spända käkar. Jag hade aldrig sagt någonting elakt mot Chaz och att tvinga honom ljuga för sina bästavänner var inte precis någonting som gav mig ett gott samvete - men tanken på att Justin skulle bli indragen i det här fick mig att vilja ställa mig upp och skrika. 
En obehaglig stämning la sig över rummet. Ingen sa någonting och jag kunde inte avgöra ifall det var på grund utav att alla satt insjunkna i sina egna tankar som det blev så tyst, eller ifall det hade att göra med att vi alla insåg att det inte fanns någon lösning på vårat problem. 
"Så vi undviker Ryan." var det tillslut Janice som sa. "Och Justin stannar utanför det här."
"Stannar utanför vad?"
Mitt hjärta for upp i halsgropen när jag hörde Justin förvånade röst i dörröppningen.
Hur mycket hade han hört?
"Stannar utanför... Uhm..." Chaz tittade i panik på mig medan han försökte komma på en trovärdig lögn och jag kände för att falla baklänges i sängen av lättnad när jag förtsod att han tog min varning på allvar. 
"Vilka som ska sova här." sa Liam och log lite mot Justin. "Vi diskuterar hur vi ska sova nu när vi är så många och det verkar tyvärr vara lite för få platser så vi räknade bort dig. Och vi undviker att Ryan sover här så mycket som möjligt."
En våg av lättnad svepte genom rummet. Jag tackade Gud för hur underbart fantastisk Liam var under press. 
Justin ryckte på axlarna och skrattade lite, "jag hade ändå tänk sova hos mormor och morfar, så ni behöver inte räkna med mig."
"Då borde det fungera utmärkt." konstaterade jag och reste mig upp med en sista blick på Zoey som såg ut att vilja lägga sig ned på golvet och ta livet av sig. Synen fick mig att bli alldeles sorgsen inombords, samtidigt som min ilska höll på att ta över. Hur kunde Zoey, min syster, ställa till med något sånt här? Jag vände snabbt tillbaka blicken mot Justin. Precis då kunde jag urskilja ljudet av att ytterdörren på nedervåningen öppnades och slogs igen, följt utav röster. 
"Verkar som att Brian är tillbaks. Vad säger ni om att visa oss runt lite i området?" frågade Liam med ett leende på läpparna samtidigt som han snabbt kom upp på fötterna igen, beslutsam om att gå vidare från samtalsämnet. 
Jag hakade snabbt på. "Låter toppen! Tycker ni inte?" 
De andra nickade instämande men aningen dystert innan även de reste sig och vi gick ner för trappan för att ännu en gång mötas av killen som just nu höll på att få allting att falla samman.  
 
 
 
Justins perspektiv:
Det var någonting konstigt med hur mina vänner betedde sig när vi promenerade längst Startfords gator.
Lennie fingarde nervöst på sitt halsband vilket hon alltid gjorde när hon var nervös.
Chaz gav mig oroliga blickar.
Janice var konstant på sin vakt.
Zoey såg helt stel ut bredvid Brian som verkade vara den enda som inte orkade bry sig om att någonting var på tok. Vem Brian var hade jag förresten ingen aning om, men jag hade inte heller någon lust att fråga - rädd för att han skulle bli arg. Jag antog att han var Zoeys verision av Liam, men det var någonting med honom som fick mig att känna mig misstänksam. 
"Här är världens bästa pizzeria." sa Lennie lungt medan hon pekade åt höger där den stora tegelbyggnaden stod. "Lite som att ta en tugga av himelriket ungefär. Och där borta ligger basketplanen och om man fortsätter en bit längre fram så kan man skymta hockeyhallen."
"Där har vi spenderat många timmar." flinade jag och Lennie brast ut i ett klingande skratt som fick mig att vilja le.
"För många. Har du sett bilderna?" Jag hade sett bilderna. Jag hade sett dem och jag hade älskat dem. För att vi båda hade sett så lyckliga ut. För att tjejen i mina armar på de korten, var tjejen jag älskade. "Låt mig bara säga att jag har svårt att förstå hur du kan se bra ut iförd en stor jacka och hjälm." 
Jag log samtidigt som jag fångade upp hennes hand i min. 
"Okej, det räcker." suckade Liam och viftade med handen framför ansiktet. Chaz gav honom en blick av någon slags sympati. Lennie såg upp på mig med ett litet leende lekandes på läpparna medan Liam fortsatte tala, "kan vi gå och kolla på basketplanen?"
"Absolut." sa Chaz och svängde av på gatan som ledde upp till höghusen och den stora basketplanen. Halvvägs upp för backen började min iPhone vibrera i bakfickan och jag drog upp den med min lediga hand och såg ned på skärmen. Ryans namn och en förfärlig bild på honom när han halvlåg över matsalsbordet i Chaz och Janices hus prydde skärmen. Jag tryckte på 'svara' medan Lennie och Liam gick och diskuterade någonting om några personer i deras skola. 
"Hej." svarade jag enkelt, samtidigt som jag smekte Lennies hand med min tumme för att hon inte skulle lägga alltför mycket uppmärksamhet på sin vän... Nej, Justin. Ingen avundsjuka. 
"Justin? Tänkte bara kolla vad ni hade för er. Jag är på väg över." Ryans glada och lite andfådda röst fick mig att genast släppa tanken.
"Faktiskt så är vi ute, så kom och möt oss vid basketplanen istället. Hela England-familjen är här så det är väll på tiden att du blir introducerad för dem?" skrattade jag. 
Han var tyst i ett ögonblick, "du skojar?"
"Nej, jag lovar! Deras föräldrar inklusive Lennies bästa vän Liam och någon kille vid namn Brian som de också verkar vara rätt tighta med."
"Ehum... Okej. Jag tror att jag ser er..." mumlade han och jag såg upp i baken och fick syn på honom. "Japp, det där är definitivt min Zoey." Jag skrattade innan jag avslutade samtalet och vinkade till honom.
"Ryaaaaaaaan!" ropade jag vilket till min förvåning fick Lennie och resten av gänget att bromsa in takten fullständigt. Lennie stirrade på mig.
"Vad sa du?"
Jag blinkade förvånat, "Ryan är där uppe. Jag ropade på honom." 
Tystnad.
"Gjorde jag någonting fel...?" började jag men Lennie skakade bara på huvudet.
"Helvete." kved Chaz innan han grep tag i Zoey. Han såg beskyddande och orolig ut. "Helvete, helvete, helvete."

Dun, dun, dun... Brian, Ryan och Zoey på samma plats vid samma tillfälla? Varför har jag en känsla av att det är drama på g? Vad har ni för tankar, åsiker och framför allt- Vad tror ni kommer hända?
Kommentera!

2013-04-05 | 21:45:00 | Novell: A Summer Trip

Kapitel 37 - She's in trouble

Förra kapitlet: Hon vände sig om och kollade på mig med bedjande ögon. Åtminstone tror jag det. Gallret framför ögonen på henne var ett störande moment vad gällde att kunna se varandra i ögonen.
"Visst, visst. Mcdonald's, självklart." 
Hon sken upp samtidigt som vi närmade oss kanten. "Tack babe. Du är bäst."

Justins perspektiv:
Någonstans långt borta kunde jag urskilja ett svagt ljud av min mobiltelefon. Den ville meddela att ett sms väntade på mig. Jag gav ifrån mig en suck och sträckte mig efter telefonen som låg på det lilla bordet intill min pyttelilla säng i Stratford.
 
Från: Scooter Braun
Hej, hoppas jag inte väckte dig. TMZ ställde in intervjun. Jag avbokar planet så kan du stanna i Stratford ett par dagar extra, om du vill? Hälsa din mamma och Bruce & Diane! 
 
Jag gnuggade mig i ögonen och satte mig upp. Några extra dagar i Stratford var absolut ingenting jag tackade nej till. Det innebar fler dagar tillsammans med henne. Jag knappade in ett svar med litet leende på läpparna.
 
Till: Scooter Braun
Taaack Scooter, jag stannar gärna!
 
Det dröjde bara någon sekund innan den lilla iMessage-symbolen som visade att han skrev dök upp i konversationen.
 
Från: Scooter Braun
Tänkte väl det ;-)
 
Precis när jag lagt ifrån mig telefonen och var på väg att somna om gav telefonen ifrån sig ännu ett ljud. Den här gången var det en ringsignal och när jag ännu en gång lyfte telefonen från nattduksbordet var det Chaz namn som prydde skärmen. Vad ville han klockan tio på morgonen?
"Justin, vad händer?" ville han veta innan jag ens hunnit hälsa. Jag flinade, typiskt Chaz.
"Vaknade nyss och tänkte precis somna igen innan du ringde."
Det blev tyst i några sekunder innan han tog till orda. "Hm, men nu kommer du ändå inte somna om, såå..." Han drog ut på ordet i några sekunder. "ska vi göra något?"
Att Chaz ville umgås gladde mig, faktiskt hade vi två inte umgåtts själva på ett tag.
"Visst, du kan komma över." sa jag enkelt och var beredd att avsluta samtalet när han kom med ett annat förslag.
"Faktiskt så, kanske du kan komma hit?" 
Jag rynkade ögonbrynen där jag satt i sängen. "Visst. Är det något speciellt eller?" 
Det sista jag och Chaz brukade diskutera var vart vi skulle umgås, det var den mest meningslösa saken i världen. Jag hade mitt Playstation och han sitt Xbox, så det spelade faktiskt ingen roll.
"Tänkte bara det kunde vara kul att vara hemma hos mig idag." filosoferade han och jag skakade på huvudet för mig själv åt hans konstighet. Plötsligt hördes en röst jag mycket väl kände igen i bakgrunden. Det var Lennie, som försökte kväva ett skratt med något slags hånande ljud.
"Smidigt Chaz. Verkligen." kunde jag höra henne viska till Chaz och han flinade innan han verkade komma på sig själv och harklade sig. 
"Så du kommer snart?" undrade han med ett bubblande skratt i rösten.
Jag valde att gå rakt på sak.
"Vad håller du och Lennie på med egentligen?" 
Lennie verkade ha hört vad jag sa då jag tydligt kunde svagt höra hennes klingande skratt i andra sidan luren. 
"Här, ge mig telefonen", kunde jag höra henne skratta fram. Sekunden därpå fyllde hennes skratt hela mig och jag var tvungen att ställa mig upp och gå i en liten cirkel runt i mitt rum för att göra någonting av all energi som plötsligt grep tag i mig.
"Justin? Chaz påstår att han aldrig får ha dig för sig själv längre, och nu vill han göra något slags test för att bevisa att det stämmer."
Hon visade hur larvigt hon tyckte detta var genom att dra en lätt suck. 
"Det är ju så!" klagade Chaz som hördes lika bra. De måste ha satt i hörlurar och tagit varsin.
Jag flinade och satte mig ner på min skrivbordsstol. "Är du allvarlig, Chaz?"
"Kom hit bara så får vi se om du och jag kan umgås utan att Lennie tar dig ifrån mig."
Lennie fnissade till och harklade sig. "Fast... Du har väl inget emot att jag 'tar dig' ifrån Chaz, baby?"
Hennes silkeslena röst sände ilningar genom min kropp och jag lutade mig bakåt i stolen för att försöka få fram ett svar. "Eller hur, Justin?" fortsatte hon med en ännu lenare röst. Hon hade verkligen full kontroll över mig när hon gjorde så här. Jag avskydde men samtidigt älskade hur enkelt hon visste att hon kunde övertala mig.
"Mhm.. Ja, eller nu ska jag ju-" började jag men Chaz avbröt mig genom att ge ifrån sig en djup suck,
"Jag är trött på er två just nu. Justin kom hit nu och umgås med mig, Chaz, din bästa vän." sa han övertalande och verkade vilja avsluta diskussionen.
"Eller... Så kommer du hit och umgås med mig, Lennie, din flickvän." Om Chaz hade låtit övertygande var Lennies röst omöjlig att stå emot. Jag ställde mig upp igen och började gå ner mot köket.  
"Jag ska äta frukost och sen kan jag komma och..."
"... Umgås med mig. Bra, då säger vi så Justin! Ses snart." avslutade Chaz och det sista jag hörde innan samtalet avslutades var det där skrattet som fick mig helt ur kontroll igen. Jag la ner mobilen i fickan och steg glatt in i köket där mormor och morfar satt och bläddrade i tidningar och drack apelsinjuice.
"Godmorgon gubben", hälsade mormor utan att slita blicken från tidningen.
"Godmorgon." Jag slog mig ner bredvid morfar som gav mig en nick och skickade apelsinjuicen till mig.
"Smaka den här Justin, den är jättegod."
Morfar pekade på juicen som jag noterade var precis samma som den Lennie alltid klunkade i sig ohälsosamma mängder utav. "Inte ni också..." suckade jag men blev samtidigt varm inombords, och fyllde mitt glas utan protester. Mormor la ifrån sig tidningen och vårat dagliga vad-ska-alla-göra-idag-snack kom igång i vanlig ordning.
"Bruce och jag ska hämta din mamma på flygplatsen om ungefär en timma. Ska du följa med?" 
Jag tog en klunk juice och skakade på huvudet. Juicen var förresten god, när jag tänkte efter. "Ska hem till Chaz. Eller Lennie." Jag skrattade till. "Jag ska iallafall till Somers."
 
 
När jag en stund senare plingade på dörrklockan till ja, just Somers hus kunde jag inifrån höra hur golvet bokstavligen dunkade utav springande fotsteg. Jag skrattade till för mig själv och antog helt enkelt att det var Chaz och Lennie som redan nu börjat sin kamp om... Mig. Det var en konstig tanke, när jag tänkte efter. 
Dörren flög upp och samtidigt som Lennie överföll mig med en varm och kärleksfull kram var Chaz den som först tog till orda. 
"Hej Justin! Välkommen, kom in, kom in." Han viftade med en xbox-kontroll i ena handen och log bredare än någonsin mot mig men svartnade sedan när Lennie inte tycktes vilja släppa sitt desperata tag om mig. "Ja, om bara Lennie här skulle kunna, tja..." Han viftade irriterat med handen, "flytta på sig."
Konstigt nog tog hon lydligt ett steg tillbaka in i hallen och gav mig plats att få ta av mig skorna. Jag sparkade av mig dem och ställde dem sedan på skohyllan innan jag vände mig upp mot mina vänner igen och mötte Lennies blick på riktigt. Hennes vanligtvid långa ögonfranser var nu - om ens möjligt - ännu längre, hennes hy lyste mjukt upp varje centimeter av hennes ansikte och hennes hår låg plattat längst hennes ansikte. Hon bar jeansen jag visste att hon egentligen hatade då de enligt henne var för osköna, tillsammans med ett pösigt vitt linne instoppat i jeansen och en silverkedja runt halsen. Att säga att hon var snygg skulle vara den största underdriften någon någonsin kommit med.
Jag blev till en början förvånad, visst kunde Lennie dra på lite smink då och då, men sällan gjorde hon sig verkligen fin för att träffa mig. Inte för att det i och för sig var ett problem då hon var den perfekta definitionen av en naturlig skönhet. Det var inte förens min hjärna börjat fungera igen som jag förstod att detta antagligen var ett extra knep i Chaz och hennes tävling. Hon var dock lika slående vacker ändå.
Jag rycktes tillbaks från mina tankar av att Chaz ryckte mig i armen. "Ska du stirra på henne hela dagen eller ska vi gå upp?" 
Han gav Lennie en lång blick, sur. Jag gav henne också en lång blick, glad.
"Ni och era tävlingar..." suckade jag och skakade på huvudet åt de båda, "ni borde faktiskt verkligen, verkligen fixa nåt nytt att tävla om."
Chaz spärrade upp ögonen mot mig i vad jag tror skulle föreställa en chock. "Tävling?! Här vill man umgås med sin bästa kompis och spela lite xbox och så är allt man får en massa anklagelser. Kan jag inte få ha lite kul utan att någon dum inneboende kommer och stjäl dig?"
Jag kvävde ett skratt samtidigt som han bokstavligen la en arm runt mina axlar och ledde mig upp för trappan in i hans rum. Därefter stängde han dörren och sedan hördes Lennies röst, kvävd av dörren mellan oss, och meddelade att hon skulle minsann gå till sitt rum och att jag var varmt välkommen men inte Chaz. Och förresten var hon ingen dum inneboende utan en brittisk, riktigt härlig gäst som faktiskt var Justins favoritperson.
"Tja uppenbarligen vill han hellre umgås med mig iallafall." snäste Chaz genom den stängda dörren och jag antog att Lennie gått. Jag kom att tänka på hennes mjuka läppar och hennes klingande skratt. Och att hon befann sig endast ett fåtal meter ifrån mig. 
"Faktiskt så..." började jag men blev nerhyschad av Chaz som var i full gång med att sätta igång spelet. Faktiskt så umgås jag gärna med er båda.
 
Lennies perspektiv:
Tiden gick oändligt långsamt och jag hade under loppet av några timmar hunnit kolla på en riktigt kass tjejfilm, försökt få tag i mamma som verkade ha sin telefon avstängd, skickat flera ilskna sms till Chaz och flera gulliga sms till Justin, målat naglarna, samt bättrat på mitt smink. De två sistnämnda aktiviteterna hade för övrigt förmodligen aldrig hänt förut. Bättra på sitt smink? Vem gör sådant?
Nu var jag iallafall otroligt uttråkad och halvlåg i mitt säng med datorn i knät. Klickade in på ett par bloggar, chattade med Louise som gjorde sig i ordning för någon fest hemma i Manchester och scrollade omkring på Twitter. I samma sekund som iTunes automatiskt växlade låt åt mig och ljudvågor i form av en riktigt deppig låt nådde mina öron tycktes jag mig även höra en knackning på dörren. Äntligen ville någon mig något. Äntligen.
"Kom in!" hojtade jag, något överexalterat och in genom dörren klev Justin. "Åh, äntligen." Jag sänkte genast musiken och betraktade hans leende samtidigt som han stängde dörren bakom sig. "Är det min tur att umgås med dig nu?"
Han flinade och tog de få stegen fram till min säng, innan han slog sig ner på sängkanten.
"Mm."
Jag slog ihop laptopen och placerade den på det lilla bordet intill sängen innan jag riktade min fulla uppmärksamhet mot honom. "Bra. Jag har haft så sjuuukt tråkigt." 
Han log snett och skrattade. "Det förvånar mig att du gav upp fighten så lätt." 
Jag ryckte på axlarna. "Det var ingen idé. I envishet vinner Chaz över mig med hästlängder."
"Förmodligen", han skrattade. Sekunden därpå verkade han lägga märke till mina nymålade naglar. Han tog upp en av mina händer och betraktade dem. De var målade i en beige-rosa färg med något slags glitter jag hittat bland Zoeys tusentals olika skönhetsartiklar. Faktiskt ganska fina för att vara mig.
"Förstår du nu hur tråkigt jag har haft det?" suckade jag och han skrattade.
"Tur att jag är här nu då." 
Jag tog mig upp ifrån min liggande position så att vi skulle komma närmare varandra. Han verkade förstå vad jag var ute efter och tog direkt tag om mina höfter varpå han försiktigt la mig ner igen, med sig själv ovanpå. Noga med att inte tynga mig med sin vikt lät han sedan våra läppar mötas.
 
Tumblr_mjz9aqlnf71s5euj9o1_500_large
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Han tog avstånd efter endast några sekunder och gav mig en intensiv blick som fick ett rus av kärlek att sprida sig inom mig. Jag log och han log och plötsligt hade våra leenden krockat. Jag kunde inte låta bli att skratta innan vi återigen lät kyssarna ta vid.
"Jag kom egentligen hit för att säga att jag skulle gå nu och fråga ifall du ville hänga med." andades han och mötte min blick med ett flin, "men när jag tänker efter kanske vi bara ska stanna här..."
Hans röst gav mig rysningar och jag fnissade till när han satte sig upp med mig i famnen. Hans välbyggda armar höll ett hårt grepp kring min rygg och jag kröp ihop i hans famn. 
"Nej, vi kan gå." mumlade jag mot hans bröst. "Vad hade du tänkt dig? Glass?" min röst lät nog väldigt hoppfull för han brast ut i skratt. Ja, okej, glass var min stora svaghet, det var ingen hemlighet direkt. "Snäälla?" 
"Visst, vi går och köper glass", fastställde han med ett leende lekandes i mungipan.
Jag utropade ett glädjetjut och hoppade genast upp från hans famn men behöll hans hand i min varpå jag drog med honom ut från rummet.
 
 
 
"Du måste verkligen vara världens bästa kille." resonerade jag mellan tuggorna när vi satt hemma i Bruce och Dianes kök och slevade i oss glass. Istället för att gå och köpa glass hade vi gått hem hit och Justin hade trollat fram några riktigt goda regnbågsstrutar ur frysen. "En av de godare glassarna jag ätit på länge", berömde jag och Justin skrattade där han satt tvärs över bordet. 
"Det glädjer mig att höra." log han och vi fastnade i varandras blickar igen. Jag fick en plötslig impuls av att återigen uttala de där tre speciella orden till honom. Det började faktiskt bli lite konstigt, hela grejen. Det var som om båda två kände hur det låg i luften, vi gick och väntade på att den andre skulle ha mod till att vara den första. För jag älskade honom. Jag älskade honom ohälsosamt, villkorslöst och det drev mig till vansinne att jag inte hade mod nog att berätta det för honom. Hans närhet gjorde mig så lugn men samtidigt, på något vrickat sätt, så nervös.
"Du Lennie, vad h-"
Justin hann inte avsluta meningen utan blev avbruten av en gäll ringsignal. Det var Bruce och Dianes hemtelefon. Pattie som kommit till Stratford tidigare under dagen klev in i köket och svarade i telefonen som hängde på väggen precis ovanför Justins huvud.
"Hallå? Ja, hej Chaz." svarade hon. Justin såg på mig med ett höjt ögonbryn och jag flinade.
"Lennie är här, ja. Vänta ett ögonblick." Hon räckte mig telefonen som satt fast i vägguttaget via en sladd, som knappt nådde till min sida av bordet.
"Ja?"
"Lennie, du måste komma hem." 
Jag gav ifrån mig en djup suck. "Chaz, du har fått umgås med Justin hela dagen och de-"
"Nej! Jag menar allvar Lennie, kom fort. Har du hört från Zoey?"
"Hon är hos Ryan."
"Just det. Men i alla fall, kom hem."
Han avslutade samtalet innan jag ens hann protestera. Hans tonfall att döma var det något som stod på tok hemma. Jag mötte Justin och Patties oroliga blickar över bordet.
"Han lät orolig. Har någontin hänt?" undrade Pattie och la huvudet på sne. Jag blev med ens rädd. Tänk om något allvarligt faktiskt hänt. Jag kom snabbt upp på fötterna och Justin reste sig så fort därefter att hans stol höll på att falla baklänges.
"Jag vet inte, men han ville att jag skulle komma hem, så fort som möjligt. Han lät inte glad." 
"Justin skjutsar dig", bestämde Pattie med en orolig rynka i pannan och Justin nickade samtidigt som han fattade tag om min överarm och ledde med mig ut i hallen. 
"Det är säkert inget farligt." var det sista Pattie sa innan jag och Justin gick ut till bilen. Jag hann ge henne ett tacksamt leende innan Justin stängde dörren bakom oss.
 
 
 
När jag klev in genom dörren var Chaz snabbt framme och tog emot mig i hallen. Han såg bekymrad ut och jag knöt hastigt av migorna innan jag följde med honom in i köket där Janice satt och såg lika nedstämd ut hon också. Jag slog mig ner på en av stolarna och klunkade i mig ett glas juice de verkade ha förberett till mig.
"Vad är det som händer här egentligen?!" undrade jag frustrerat och hällde upp ett till glas juice. Jag fick inget svar. 
"Har du snackat med Zoey? undrade Janice istället och jag skakade på huvudet.
"Som sagt så är hon hemma hos Ryan."
"Jo men när kommer hon hem tror du?" malde Chaz på och jag började bli irriterad.
"Jag vet väl inte? Kan ni snälla berätta vad som pågår! Vart är Ben och Claire? De var här när jag gick."
"Lennie, Zoey är i trubbel. Eller, Zoey är helt körd rättare sagt." Chaz gjorde en eländig grimas och fortsatte, "mamma och pappa är och hämtar..." han tystnade, höjde blicken mot fönstret och bilen som rullade in på uppfarten, "kom hörni, vi går och öppnar."
Okej, nu förstod jag absolut ingenting. Ja, det var Ben och Claires bil som mycket riktigt kom. Vad var det för viktigt de hade hämtat? 
Jag halvsprang efter mina kusiner ut i hallen och i samma ögonblick som dörren öppnades kom chocken. 
 För in genom dörren klev inte bara deras föräldrar. In klev även mina föräldrar. Följt av min bästa vän. Liam. 
Och slutligen, Brian.
Huuuur tror ni detta kommer gå? Äntligen lite dramatik som vissa av er längtat efter, hehe. Berätta era åsikter, tankar och möjliga lösningar i kommentarsfältet! 

2013-04-04 | 22:57:00 | Novell: Länkbyten

Bieb - With You I'm Better

Ett år av festande, drickande, inte så eftertänkta uttalanden och fler tjejer än dagar har lett till att Justin sakta men säkert börjat bryta ner sin karriär och är på väg mot att bli bortglömd. Scooter vägrar att låta det här hända, och inför Justins nya album Better har han en idé hur han ska kunna få fansen att tro att Justins visst är gamla Justin.
Blue Monroe, om det ens är hennes riktiga namn, är 17 år och har haft nästan dubbelt så många familjer. Hon vet inte varför, men som liten lämnade hennes riktiga föräldrar bort henne och sedan dess har hon fått bo hos fosterfamilj efter fosterfamilj och flyttat runt över hela Canada. Hennes senaste familj skickar henne till Wingham, där henes nya mamma och pappa har ett jobb åt henne, skådespelare på heltid. Hon ska nämligen agera flickvän åt en misslyckad popstjärna. 
Läs om hur Justin försöker hitta sig själv och tillbaka till sina fans, läs om hur Blue försöker hitta kärleken och sin familj, i With You I'm Better 


Letar ni efter en bra, rolig och inte minst välskriven novell att läsa rekommenderar vi Julias blogg bieb.blogg.se! En av två noveller som vi båda följer och ja, det finns inte så mycket mer att säga. Tjejen är verkligen en duktig skribent, novellen fullkomligt äger och vi befaller er att klicka HÄR, HÄR, eller HÄR snarast! Kolla även på trailern ovan för att få en bättre inblick över novellens handling.